FK Linköping
2010-04-16 20:57
Nu är det dags!
Det är vår i luften, typ. Gräset är om inte grönt så förhoppningsvis spelbart. Det isländska askmolnet må ha lamslagit flygtrafiken i norra Europa, men det lär inte stoppa de gamla hederliga svenska höjdbollarna. Det är premiär på gång i Division 2 Östra Götaland, och det är dags för FKL att bekänna färg.
Daniel Hall
Ett vinteruppehåll kan vara mördande tråkigt. Visst finns TV och annan sport, men ärligt talat: hur skulle puckey och skidflygning någonsin kunna mäta sig med fotboll? Men skillnaden i år var att uppehållet var långt ifrån händelselöst. Ni som har följt rapporteringen här kommer ihåg hur en av lagets stöttepelare sånär försvann till Vietnam och hur värvningen av lokalkonkurrentens lagkapten slog ner som en bomb i en sandlåda. Vi fick rapporter om en trupp som blev snabbare och mer uthållig, men debaclet i det av denna sidas redaktion närbevakade inomhusspelet förorsakade ändå en del tvivel på lagets kapacitet.
De första träningsmatcherna skingrade egentligen inga av dessa tvivel, i alla fall inte i någon positiv bemärkelse. De inledande matcherna präglades av försvarsmisstag och obeskrivligt dåligt passningsspel. Det var kallt, det var motigt, det var ny backlinje varje gång med samma resultat. Men det var också långt kvar till den allvarligaste delen av allvaret. Den rakt igenom väl genomförda matchen mot de svartvita ungdomarna från Örebro visade att övning ger färdighet. Att ett gäng spelare inte klarar av att slå en passning på fem meter efter marken ena veckan betyder inte med nödvändighet att de aldrig kommer att klara av det. Mungiporna vändes uppåt igen, man började tro att det kanske fanns en chans, nånstans, att det här skulle kunna bli bra. Särskilt som trenden fortsatte i matchen därefter och sedan fortsatte att fortsätta ända fram till generalrepetitionen i Katrineholm.
Då hade det förresten smällt igen. Dagen före första april nåddes vi av nyheten att FKL inte bara lyckats få loss önskespelaren Haris Dozo, utan även gjort klart med den meriterade anfallaren Christos Christoforidis för spel under vårsäsongen. Och så Tim Eriksson, och det var inget skämt det heller. Och visst värmde Haris inhopp mot MAIK. Utan det hade jag antagligen frusit ihjäl och sedan tvingats hemsöka konstgräsplanen i alla evighet som straff för mina illgärningar.
Och där är vi nu, slutet av början är avklarat, men det återstår så mycket. Allt som har hänt fram till den här punkten, inklusive det här hafsverket till krönika, kommer snart att vara glömt, om än inte nödvändigtvis förlåtet. Allt det viktiga återstår. Nu är det resultatet som räknas. En positiv trend i andelen lyckade uppspel kan inte gottgöra en 0-1-förlust. Poängen är poängen. Men vi som faktiskt såg FKL spela förra året vet att det finns boll i det här laget, spring i de här benen, idéer, vilja och entusiasm. I alla fall när det vill sig. Och i år ska det ta mig tusan vilja sig. Jag vet att den officiella målsättningen är att gå upp till Division 1 först nästa år, men om vi vinner varje match i år tror jag att det finns en chans att det steget kan tas redan i år. Eller i alla fall om alla hjälps åt: spelare, ledare, styrelse, frivilliga krafter, fans, tredje statsmakten… Det är inte för inte som vår slogan här på sidan är ”Tillsammans mot eliten!”
Jag tar det en gång till så det verkligen sjunker in:
”TILLSAMMANS MOT ELITEN!”
De första träningsmatcherna skingrade egentligen inga av dessa tvivel, i alla fall inte i någon positiv bemärkelse. De inledande matcherna präglades av försvarsmisstag och obeskrivligt dåligt passningsspel. Det var kallt, det var motigt, det var ny backlinje varje gång med samma resultat. Men det var också långt kvar till den allvarligaste delen av allvaret. Den rakt igenom väl genomförda matchen mot de svartvita ungdomarna från Örebro visade att övning ger färdighet. Att ett gäng spelare inte klarar av att slå en passning på fem meter efter marken ena veckan betyder inte med nödvändighet att de aldrig kommer att klara av det. Mungiporna vändes uppåt igen, man började tro att det kanske fanns en chans, nånstans, att det här skulle kunna bli bra. Särskilt som trenden fortsatte i matchen därefter och sedan fortsatte att fortsätta ända fram till generalrepetitionen i Katrineholm.
Då hade det förresten smällt igen. Dagen före första april nåddes vi av nyheten att FKL inte bara lyckats få loss önskespelaren Haris Dozo, utan även gjort klart med den meriterade anfallaren Christos Christoforidis för spel under vårsäsongen. Och så Tim Eriksson, och det var inget skämt det heller. Och visst värmde Haris inhopp mot MAIK. Utan det hade jag antagligen frusit ihjäl och sedan tvingats hemsöka konstgräsplanen i alla evighet som straff för mina illgärningar.
Och där är vi nu, slutet av början är avklarat, men det återstår så mycket. Allt som har hänt fram till den här punkten, inklusive det här hafsverket till krönika, kommer snart att vara glömt, om än inte nödvändigtvis förlåtet. Allt det viktiga återstår. Nu är det resultatet som räknas. En positiv trend i andelen lyckade uppspel kan inte gottgöra en 0-1-förlust. Poängen är poängen. Men vi som faktiskt såg FKL spela förra året vet att det finns boll i det här laget, spring i de här benen, idéer, vilja och entusiasm. I alla fall när det vill sig. Och i år ska det ta mig tusan vilja sig. Jag vet att den officiella målsättningen är att gå upp till Division 1 först nästa år, men om vi vinner varje match i år tror jag att det finns en chans att det steget kan tas redan i år. Eller i alla fall om alla hjälps åt: spelare, ledare, styrelse, frivilliga krafter, fans, tredje statsmakten… Det är inte för inte som vår slogan här på sidan är ”Tillsammans mot eliten!”
Jag tar det en gång till så det verkligen sjunker in:
”TILLSAMMANS MOT ELITEN!”
