VM 2010
2010-05-07 17:00
Inför VM 2010: En mästartitels börda
"Italienarna vet att Gli Azzurri förmodligen inte har kapaciteten att ta guld. Det utesluter emellertid inte att man inte får hoppas. I sina bästa stunder skulle Gli Azzurri kunna slå vilket lag som helst..."
Alexander Bergendorf
Italien går in i världsmästerskapet som mästare. Det är en tung börda att bära. För fyra år sedan vann man på ett nästan sagolikt sätt VM-titeln efter problem och tragedier. Nationen slöt upp bakom sitt lag och hyllade sina mästare och Lippi togs emot som en frälsare av ett land som fått vänta alldeles för lång tid på en mästerskapstitel. Allt var minst sagt frid och fröjd.
Så är det kanske inte riktigt i dagsläget och inför sommarens slutspel går Italien in med blandade känslor. Kvalspelet har präglats av en retroaktiv baksmälla med ett darrigt lag och dålig kontinuitet. Resultaten har blivit därefter. Trots tveksamt motstånd, se Georgien och Cypern som exempel, så har man inte imponerat. Inte för att Italien brukar ta sig igenom ett kval med sprakande spel men nog var det bättre förr.
Spelsystemen har ändrats från match till match och Lippi har experimenterat på ett näst intill desperat sätt. Ett 4-4-2-system blev till ett till synes spikat 4-3-3. När inte det fungerade gick man en kort stund tillbaka till 4-4-2 för att i slutomgångarna fortsätta den vilda rotationen i hur spelarmaterialet kunde vridas och vändas på. Om man ser mellan raderna så har det dock endast funnits två sätt som Italien spelat på – med en anfallare eller med två anfallare. 4-3-3-systemet har ofta resulterat i att det blivit ett väldans kantspring så i praktiken har det bara varit en renodlad anfallare i mitten. Frågan kvarstår dock fortfarande om hur man ämnar spela i VM.
Inte nog med att spelsystemet inte fungerat – spelarematerialet verkar inte fungera heller. En stor andel av kvaltruppen har präglats av spelare som kanske sett sina bästa dagar. Lippi lägger stor vikt vid erfarenhet och därför har han behållit/tagit tillbaka spelare från slutspelet för fyra år sedan. Dessa spelare tenderar att ha väldigt volatila formkurvor – ibland fantastiska, oftast rent utsagt dåliga. En annan osäkerhet rör att truppen i dagsläget är långt ifrån fastställd.
Turbulensen kring laget har inte heller gynnat någon. Missnöjd publik blandat med bråk och strul kring laguttagningar (läs Cassanos frånvaro) har dykt upp lagom till varje ny match. Lippi har inte fått någon som helst lugn och ro i laget, men det kanske man får räkna med om man är förbundskapten för ett så fotbollspassionerat land som Italien.
Förväntningarna inför VM 2010 på Italien är blandade. Som regerande mästare finns självklart hopp om ett nytt guld men samtidigt är italienarna inte så dumma att de inte kan analysera vad som sker mitt framför ögonen på dem. Italienarna vet att Gli Azzurri förmodligen inte har kapaciteten att ta guld. Det utesluter emellertid inte att man inte får hoppas. I sina bästa stunder skulle Gli Azzurri kunna slå vilket lag som helst, men i sina sämsta stunder skulle man likväl kunna åka ut mot säkert hälften av alla lag som deltar.
Ett VM-guld skulle på nytt kunna ena nationen och se till att återupprätta en del av glansen kring stövellandet. Om inte annat skulle det vara en nagel i ögat på alla de ”experter” som ännu en gång skrivit ner Italien som fotbollsland.
Så är det kanske inte riktigt i dagsläget och inför sommarens slutspel går Italien in med blandade känslor. Kvalspelet har präglats av en retroaktiv baksmälla med ett darrigt lag och dålig kontinuitet. Resultaten har blivit därefter. Trots tveksamt motstånd, se Georgien och Cypern som exempel, så har man inte imponerat. Inte för att Italien brukar ta sig igenom ett kval med sprakande spel men nog var det bättre förr.
Spelsystemen har ändrats från match till match och Lippi har experimenterat på ett näst intill desperat sätt. Ett 4-4-2-system blev till ett till synes spikat 4-3-3. När inte det fungerade gick man en kort stund tillbaka till 4-4-2 för att i slutomgångarna fortsätta den vilda rotationen i hur spelarmaterialet kunde vridas och vändas på. Om man ser mellan raderna så har det dock endast funnits två sätt som Italien spelat på – med en anfallare eller med två anfallare. 4-3-3-systemet har ofta resulterat i att det blivit ett väldans kantspring så i praktiken har det bara varit en renodlad anfallare i mitten. Frågan kvarstår dock fortfarande om hur man ämnar spela i VM.
Inte nog med att spelsystemet inte fungerat – spelarematerialet verkar inte fungera heller. En stor andel av kvaltruppen har präglats av spelare som kanske sett sina bästa dagar. Lippi lägger stor vikt vid erfarenhet och därför har han behållit/tagit tillbaka spelare från slutspelet för fyra år sedan. Dessa spelare tenderar att ha väldigt volatila formkurvor – ibland fantastiska, oftast rent utsagt dåliga. En annan osäkerhet rör att truppen i dagsläget är långt ifrån fastställd.
Turbulensen kring laget har inte heller gynnat någon. Missnöjd publik blandat med bråk och strul kring laguttagningar (läs Cassanos frånvaro) har dykt upp lagom till varje ny match. Lippi har inte fått någon som helst lugn och ro i laget, men det kanske man får räkna med om man är förbundskapten för ett så fotbollspassionerat land som Italien.
Förväntningarna inför VM 2010 på Italien är blandade. Som regerande mästare finns självklart hopp om ett nytt guld men samtidigt är italienarna inte så dumma att de inte kan analysera vad som sker mitt framför ögonen på dem. Italienarna vet att Gli Azzurri förmodligen inte har kapaciteten att ta guld. Det utesluter emellertid inte att man inte får hoppas. I sina bästa stunder skulle Gli Azzurri kunna slå vilket lag som helst, men i sina sämsta stunder skulle man likväl kunna åka ut mot säkert hälften av alla lag som deltar.
Ett VM-guld skulle på nytt kunna ena nationen och se till att återupprätta en del av glansen kring stövellandet. Om inte annat skulle det vara en nagel i ögat på alla de ”experter” som ännu en gång skrivit ner Italien som fotbollsland.
