Fältabacken drog kortaste strået i premiären

Ok, jag får väl direkt förklara den mer än lovligt motsägelsefulla ingressen: när FFF senast förlorade premiären, för två år sedan, slutade säsongen med champagne, konfetti och serieseger. Trenden är alltså tydlig och låt inte det bristfälliga empiriska underlaget störa, utan luta er lugnt tillbaka och räkna kallt med guld även i år.

Det ska väl i ärlighetens namn dock sägas att det inte var ett fullkomligt gediget guld-lir som Fältabacken bjöd på i skymningssolen på Brohults IP. Visst fanns det tendenser och perioder av riktigt fint kombinationsspel, men ofta föll vi in i långbollsfotboll och vågade inte riktigt möta uppspel som vi brukar. Och även om jag själv, kanske kan jag skylla på att helgens feber fortfarande värmde en aning i pannan, inte kom upp i normal standard så gjorde absolut ingen i laget bort sig och glädjande att se var att Jonas fann sig till rätta direkt i sin comeback, att Stellan visade prov på sitt stora fotbollskunnande och att Jocke, som dessutom förpassats till backplats i sin Fälta-debut, var en av planens giganter. Några nämnda och många glömda.

Det såg också ljust ut inledningsvis och vi tog tidigt ledningen med 1-0 och såg ut att hålla denna ledning halvleken ut, men så blev inte fallet. I andra halvleks inledningsskede låg vi under med 2-1 och James fick visa prov på stora kanonen och kvittera. Matchen kändes i detta skede helt öppen och kunde också ha slutat hur som helst, men en svag och rörig FFF-period i mitten av andra innebar två snabba strutar för Kemira och en uppförsbacke som vi inte orkade bestiga hela vägen, även om det var galet nära kvittering ett par gånger efter Kalles snygga 4-3-skarv. Att vi i slutet blev snuvade på en uppenbar straff känns trots allt inte som den matchavgörande faktorn, utan vi kunde på egen hand ha förvaltat det massiva tryck vi skapade de sista fem minuterna. Samtidigt kunde precis lika gärna Kemira ha kontrat in den klassiska spiken i kistan om inte Pontus A i målet varit vaken på ett par frilägen. Så om man kokar ner årets korppremiär tills bara bottensumpen återstår och sedan håller denna sump i analysmaskinen jag har i källaren hemma på Lövstigen får man följande resultat: en öppen premiärmatch med mycket chanser åt båda hållen, där Fältabacken helt enkelt drog det kortaste strået denna gång.

Noterbart är att våra storebröder, de oslagbara mustaschmännen i HIF, fortsätter att imponera stort i årets Allsvenska efter 3-1 borta mot Gefle. Det är uppenbart att Peo Ljung fick en del idéer efter att ha tränat Fältabacken i ett pass i slutet av förra säsongen: ”Exakt såhär ska vi spela, fast tvärtom”.

Slutligen kan jag, hyfsat off topic, konstatera att det var riktigt gött att vara den som hämtar i bil, istället för att som i hela mitt vuxna liv bli upphämtad. Problemet på sikt är väl att körkortsinnehav inte direkt brukar leda till ökad kondition, men det är en annan historia…