Fältabackens FF
2010-05-18 00:29
Edman, födelsedag, debut, målvaktsduell och tre poäng
Nej, det är inte en rad från en bob hund-text, utan ett haltaffligt försök att rama in kvällens 3-0-seger mot nykomlingarna Frigoscandia.
Innan jag börjar beta av innehållet i rubriken ovan måste jag erkänna att jag innan avspark var mer nervös än jag nog lät påskina. En förlust idag och det hade sett riktigt tungt ut. En seger däremot så skulle ordningen vara återställd och yin och yang åter i balans. Ett visst lugn rådde dock längst inne i mitt HIF-hjärta då självaste Erik Edman vinkat av oss och önskat lycka till när Jocke och jag hämtade upp dagens 34-årsjubilar Kalle på Kompanigatan. Tyvärr saknade både Kalle och Erik den mustasch som bara ett dygn tidigare levt ett eget liv på deras överläppar.
En av många fördelar med att spela korpfotboll: det är inget konstigt alls i att presentera ett nyförvärv för lagkamraterna och därefter en kvart senare låta honom matchdebutera. Det skulle inte hända i Barca… Jag hoppas att Henke Leveau kände sig lika välkommen som han är och han fann sig kvickt i sin ovana roll på topp och noterades, som kronan på en helgjuten insats, även för 2-0-målet i början av andra halvlek. Lika smidig visade sig inte Korpen-byråkratin vara när den satte sina Kafka-klor i Stellan som missuppfattat avsparkstiden, inte var uppskriven i laguppställningen och därmed inte fick spela.
Men även utan vår striker lyckades vi alltså besegra pigga nykomlingarna Frigoscandia i vad som kom att utvecklas till en målvakternas match. Även om Pontus A var strålande i vår bur, höll nollan och bland annat stod för en galen enhandsräddning på ett friläge vid 1-0-läge, så måste nog det tyngsta målvaktsfokuset hamna på deras bollmotarfantom. Att vi bara hade 1-0 i paus var, även om Frigoscandia inte på något sätt var ett dåligt lag utan tvärtom hade en hel del fina spelsekvenser, ett smärre underverk. Dessutom sköt vi faktiskt betydligt mer än vi brukar under de första 25, men det var som att slänga löv på en pansarvagn. När vi däremot föll in i den klassiska Fälta-taktiken att spela oss in till mållinjen gick det att trycka in ett par bollar till i andra halvlek och samtliga mål var just upprullningar med avslut från riktigt nära håll. I andra halvlek fick vi också bättre kontakt mellan lagdelarna, framför allt mellan backar och mittfältare, vilket krympte ytorna för deras anfallare att vända upp på och anfallen mot oss blev korta och oftast enkelt stoppade av vår fogliga backtrio (Johan, Telly och Pontus L förtjänar alla toppbetyg).
Summering: en svängig och rolig match och en välförtjänt och hyfsat solid 3-0-seger och även om Kalle inte fick kröna sin födelsedag med någon egen strut, så tror jag han kommer sova gott inatt. Kanske till och med lite godare och tryggare nu när den edmanska mustaschen har lämnat kvarteret…
En av många fördelar med att spela korpfotboll: det är inget konstigt alls i att presentera ett nyförvärv för lagkamraterna och därefter en kvart senare låta honom matchdebutera. Det skulle inte hända i Barca… Jag hoppas att Henke Leveau kände sig lika välkommen som han är och han fann sig kvickt i sin ovana roll på topp och noterades, som kronan på en helgjuten insats, även för 2-0-målet i början av andra halvlek. Lika smidig visade sig inte Korpen-byråkratin vara när den satte sina Kafka-klor i Stellan som missuppfattat avsparkstiden, inte var uppskriven i laguppställningen och därmed inte fick spela.
Men även utan vår striker lyckades vi alltså besegra pigga nykomlingarna Frigoscandia i vad som kom att utvecklas till en målvakternas match. Även om Pontus A var strålande i vår bur, höll nollan och bland annat stod för en galen enhandsräddning på ett friläge vid 1-0-läge, så måste nog det tyngsta målvaktsfokuset hamna på deras bollmotarfantom. Att vi bara hade 1-0 i paus var, även om Frigoscandia inte på något sätt var ett dåligt lag utan tvärtom hade en hel del fina spelsekvenser, ett smärre underverk. Dessutom sköt vi faktiskt betydligt mer än vi brukar under de första 25, men det var som att slänga löv på en pansarvagn. När vi däremot föll in i den klassiska Fälta-taktiken att spela oss in till mållinjen gick det att trycka in ett par bollar till i andra halvlek och samtliga mål var just upprullningar med avslut från riktigt nära håll. I andra halvlek fick vi också bättre kontakt mellan lagdelarna, framför allt mellan backar och mittfältare, vilket krympte ytorna för deras anfallare att vända upp på och anfallen mot oss blev korta och oftast enkelt stoppade av vår fogliga backtrio (Johan, Telly och Pontus L förtjänar alla toppbetyg).
Summering: en svängig och rolig match och en välförtjänt och hyfsat solid 3-0-seger och även om Kalle inte fick kröna sin födelsedag med någon egen strut, så tror jag han kommer sova gott inatt. Kanske till och med lite godare och tryggare nu när den edmanska mustaschen har lämnat kvarteret…
