Tränare Truls tände sina guldtröjor

Förutsättningar var alltså optimala. 17 grader och ljum kvällssol, hyfsat nyklippt gräs och fullt med fälta-barn och fotbollsfruar på filtar vid sidlinjen. Inte ens det faktum att FFF bara med nöd och näppe kunde mönstra en startsjua (extra cred till Jonas som la sitt avlönade jobb åt sidan till förmån för sitt riktiga jobb) och alltså skulle få klara sig utan avbytare oroade. Truls hade med önskvärd tydlighet lyckats ingjuta budskapet att ikväll skulle den negativa trenden, bara en poäng på de senaste två matcherna, brytas. Så blev också fallet även om det satt långt inne.

Truls hade i taktikgenomgången före matchen uppmanat till ekonomiskt tänkande vad gällde löpningar och press och till och med, á la Tommy Svensson i VM 94, rekommenderat fejkade skador för att få pauser i spelet. Dessa instruktioner lydde vi endast delvis och höll från start laget högt i pressen och fuskade inte en meter i markeringsspelet. Dessutom rullade vi, trots det halvjämna underlaget, bollen fint mellan oss och de långbollar vi i ett par mindre lyckade matcher tagit till syntes inte en skymt av. Vi skapade också en hel del chanser men det var Real Resurs som vackert dundrade in 1-0 efter en kvick kontring. Vi fortsatte dock med inspirerat kombinationsspel och fin rörelse och jag kunde, efter att ha vunnit bollen i vår höga press, rulla in bollen med styrfart förbi en duktigt felplacerad målvakt. Precis innan paus klackstyrde Stellan snyggt in 2-1 efter upprullning av Kalle och Jonathan.

Andra halvlek fortsatte i samma anda; vi spelade behärskat, skapade en hel del chanser och Real Resurs stack upp i några kontringar utan att egentligen komma till farliga avslut. Jag antar att det var rättvisekänsla som fick mig att leka extramålvakt och boxa bort bollen på mållinjen när vi efter försvarssjabbel bjöd en av deras anfallare på öppet mål. Jag blev för första gången i min trettonåriga korpkarriär utvisad i fem minuter och Pontus var dessutom chanslös på den självklara straffen som handsen renderat. Med vår ledning kvitterad, endast tio minuter kvar att spela och en man mindre på planen såg det i detta läge mörkt ut. Från sidlinjen fick jag stolt se ett samlat och starkt Fältabacken som med näbbar och klor dödade utvisningen. Själv fick jag njuta lyxen av fem minuters vila och var pigg och minst sagt taggad när jag blev insläppt med ett par minuter kvar att spela. Med facit i hand var det kanske just denna vila som gjorde att jag orkade jobba till mig bollen högt upp på deras planhalva, trockla mig förbi ett par försvarare och toffla in segermålet. Inte snyggt, men skönt och rättvist. Att vi blev snuvade på en solklar straff när en av deras backar fick frispel i det absoluta slutskedet får betraktas som trivia.

Efter matchen kunde tränare Truls gratulera till en seger baserad på fin passningsfotboll, god rörelse och mycket hjärta och den breda publikfloden ringlade hemåt i den nedåtgående, gyllene solen med Fälta-fanorna vajandes högt och vuvuzelornas mjuka segermelodier ekandes mellan kullarna. Sjukt pretentiös avslutning, jag vet, men eftersom jag missar vårsäsongens sista match på måndag får jag passa på att bre på extra mycket nu. Och nej, det går inte att blåsa melodier på vuvuzelor…