Det skulle bli mera fräs och effektivitet i Djurgården efter VM-uppehållet, sades det. Lägre försvarsspel och mindre bollinnehav skulle ge större ytor för blixtsnabba kontringsspelare som Stefan Bärlin. Den visionen stördes tidigt i kvällens Råsundamöte. Efter endast två minuter rann nämnde Bärlin igenom på en djupledsboll, hann peta bort bollen och blev rammad av Johan Wiland. Rött kort för Elfsborgsmålvakten, och Grönhagen kastade fram spadar att gräva djupa skyttegravar med.

Ett tag såg det ut att gå kvickare när Djurgården flyttade boll. Inte så plottrigt. Men det enda som tillförts var en strid ström av långbollar och försök till stickare mot anfallstrion. Visserligen slogs bollarna av några av allsvenskans känsligaste mittfältsfötter, men mot ett så ihopsjunket motstånd fanns inte många kvadratmeter att hämta mellan försvar och målvakt. Nygamle Samuel Wowoah såg försynt och blyg ut i sin vänsterytterposition och borde ha fått byta plats med Babis Stefanidis, som spelade centralt, ett förtroende Babis dock gjort sig förtjänt av efter en fin cupinsats.

Första halvlekens farligaste chans kom på en hörna slagen av Stefan Rehn, i dag godkänd mittfältsmaestro men med allt sämre fart. Hårt skruvad touchade bollen Andreas Johansson, slog i stolpens insida och studsade parallellt med mållinjen. Många ville ha mål dömt, men reprisen ger domaren rätt.

Elfsborg tog dock ledningen, men att kalla det läget för en chans är att ta i. En höjdboll stacks in bakom djurgårdsbacklinjen, Niclas Rasck skyndade till för att stöta bort bollen men kom ögonblicket för sent. Andreas Isaksson tänkte på VM och Hasse Berggren lobbade snyggt in 0–1 från 25–30 meter.

Nu grävdes naturligtvis skyttegravarna ända till Kina. Elfsborgs planhalva blev ett ointrängligt gulsvart gytter och matchen därefter. Det var inte vackert, men mycket ändamålsenligt.

Andra halvlek blev inte särskilt intressant ur fotbollssynpunkt. Djurgården grävde fram några halvchanser och en handfull riktigt heta. Annars uppträdde nya Djurgården förvillande likt det gamla. Laget är förstås ursäktat i den frågan med tanke på motståndarnas uppträdande och matchens utveckling, men det var svagt att försätta sig i en sådan situation, det vill säga släppa in ett så billigt mål på hemmaplan mot ett decimerat motståndarlag.

Wowoah bytte plats när Stefanidis ersattes av Louay Chanko och tog centerpositionen. Där såg han bekvämare ut och började vaska fram lägen, bland annat ett snabbt skott halvmetern utanför stolpen i ett för reservmålvakten Anders Jonsson skymt läge.

En kvittering skulle det trots allt bli, och det via en närmast fotolik kopia av 1–1-målet borta mot Örgryte förra hösten. Rehn lobbade in bollen mot straffpunkten där Andreas Johansson nickskarvade bollen förbi en feltajmat utrusande målman. Det i 72:a minuten.

Efter målet tilltog pressen, men de riktigt vassa chanserna sparade Djurgården till övertiden. Chankos höga inspel touchades ner till en framstormande Mikael Dorsin, vars hårda markskott räddades av Jonsson. Den därpå följande hörnan resulterade i kalabalik och ännu en mirakelräddning av den gulsvarta reservkeepern.

Sett till chansfördelning var 1–1 ett oriktigt resultat, men Djurgården kan inte direkt lastas för att man inte avgjorde. Fotboll är ett spel som det är lätt att försvara sig i, särskilt i ledning. Därför skulle naturligtvis 0–1-målet aldrig ha fått tillkomma.

Framträdande var främst Andreas Johansson och Mikael Dorsin. Noterbart är att Stefan Bergtoft gjorde ett helt felfritt inhopp som mittback sedan Richard Henriksson slagit upp ett ögonbryn, samt att Djurgården har svårt att slå Anders Grönhagens lag …

Mot Örgryte på tisdag krävs bättre koncentration i försvarsspelet och ett mer alert kantspel. Annars finns ingen anledning att justera något i djurgårdsmaskinen. Det ska förresten bli skönt att slippa Råsunda i någon månad.