Sören Åkeby var innan matchen optimistisk och sa att Örgryte på hemmaplan skulle passa DIF bra. Han förväntade sig att de på hemmaplan skulle stå upp och spela en anfallsinriktad fotboll. Vad han inte hade räknat med var nog att de skulle göra det så bra.

Matchen inleddes trevande från Djurgårdens sida. Man hade ganska mycket boll, men kom ingen vart. I stället var det ÖIS som hade ett flertal chanser, ofta skapade av Jeffrey Aubynn, även om man i det här läget av matchen ofta fick ta avsluten på distans.

Mitt i halvleken fick nämnde Aubynn en rejäl smäll och efter detta hittade han aldrig tillbaks till sitt fina spel och ÖIS dominans mattades något. I slutet av halvleken får så Djurgården en frispark ett par meter utanför ÖIS straffområde. Fram kliver som vanligt Kim Källström och Lolo Chanko. Last i ÖIS-målet verkar övertygad om att Källström skall slå bollen, men istället klipper Chanko in en perfekt frispark i nätmaskorna och Djurgården leder, inte helt välförtjänt, med 1-0. Halvleken fortsätter med ett visst tryck från Djurgården men utan resultat. Det här var helt klart DIFs bästa period i matchen.

I andra halvlek var det åter ÖIS som tog kommandot. Djurgården borde ha lärt sig från hemmamötet att en viss Afonso i ÖIS kan ställa till med problem, tre mål blev det från honom den gången. Kanske hade man vaggats in i en falsk förhoppning om att han hade en sämre dag efter hans lite anonyma första halvlek. Nu var det dock en annan spelare som visade sig i andra halvlek, framhjälpt till stordåd av pigga medspelare som Ulander och Källander och Joachim Karlsson. Men även av Djurgårdens backlinje hjälpte till genom att ha en sådan där dag när luckorna framför mål var större än Perssons problem att bilda regering.

Nämnde Afonso slog åter in tre mål på Djurgården, och då hjälpte det inte att Kim Källström snyggt reducerade till 2-2 eller att man fick ett mål som hade betytt 3-3 tveksamt bortdömt. Det kändes trots allt väntat när Martin Ulander på vilja klämde in 4-2 för ÖIS, DIF var ett slaget lag innan det målet.

Djurgården var inte sitt vanliga jag idag, tändningen hade man lämnat hemma. Kedjan var inte alls så vass som den sätt ut tidigare och man inser hur viktig Andreas Johansson, utbytt i andra halvlek, är för anfallsspelet, när han som idag inte är riktigt i form saknas mycket av rörelsen i anfallen. Kim Källström glänste ibland, men mest med individuella prestationer, lagspelet var det inte så mycket med. Ja, listan kan göras lång, det känns lättare att sammanfatta det med att Afonso var fenomenal, ÖIS kämpade hårt och var duktiga medan Djurgården redan verkade tänka på torsdagens match mot FC Köpenhamn. Att Christer Mattiasson hann vara inne i 10 minuter innan han blev utvisad, rätt- eller feldömt, speglade bra Djurgårdens insatts ikväll. Djurgården verkade lite tröttkörda, man kan mycket bättre än så här och landslagsuppehållet verkar komma lägligt.