Är det möjligt att svälja stoltheten och gå vidare?

Tre veckor har gått sedan IFK Klagshamn orsakade rabalder i fotbollsverige genom att som första lag tacka nej till spel i division 1 trots att man kvalificerat sig dit efter en överlägsen seger i division 2 södra Götaland. 

Ilskan, sorgen och irritationen lät inte vänta på sig. Själv rasade jag i ett par artiklar. Anders Grimberg gick ut och sa att han lämnade omedelbart och spelartruppen rensade ur skåpen på idrottsplatsen. 

Laget fick en plats i samma division 2 som man vann för två månader sedan och en drös med frågor uppstod. Var hittar man en tränare och en hel spelartrupp redo för divison 2?

Ilskan övergick i sorg och vemod. Skall klubben verkligen avsluta sitt jubileumsår (90 år) på detta viset?
Kan jag och andra som känner att vi drabbats vända blad? Svälja stoltheten och se bortom det egna intresset och se vad som är bäst för föreningen?

Låt mig för det första klargöra att jag fortfarande tycker att det är ett skitbeslut att inte spela i ettan. Jag anser att man bör pröva vingarna åtminstone en gång i livet och se vart det bär. När beslutet togs så återstod det drygt fyra månader till seriestart. Det är 120 dagar att jobba på att dra in sponsorer för att få det hela att gå runt. Naturligtvis inte lätt men värt att testa. 

Jag kan så här med lite distans köpa beslutet och till och med tycka att det är en bra knäpp på näsan åt Svenska Fotbollsförbundet, alla regler om utbildningsbidrag och krav på idrottsplatser och all annan skit som inte hör till det rent sportsliga planet. 

Dock känns inte agerandet från klubbens styrande som okej gentemot de individer som lagt ner kropp och själ för föreningen IFK Klagshamn, allra minst gentemot de spelare som finns i truppen som faktiskt vandrat hela vägen från barn- och ungdomssektioner till A-laget. Det finns utöver dem en handfull spelare som spelat i klubben i tre år eller mer och som även ser klubben som "sin" och vars "hjärta för klubben" verkligen inte går att ifrågasätta. 

Så var står man nu då? 
Kan jag som supporter skita i att engagera mig i klubben? Ja, verkligen. Livet går vidare. 

Vill jag skita i att engagera mig i klubben?
Nej, förmodligen inte eftersom jag följt laget sedan min morfar tog med mig ner på idrottsplatsen under sent 70-tal. Det har blivit en del av mitt liv. Lördagarna på vår och höst har varit vigda åt att följa laget och när det blivit för mycket tjafs hemma med tjejen eller man bara har känt för att snacka lite så har man åkt ner på IP och snackat lite med Swidde, Tjalle, Hans-Åke, tränarna, morsat på spelarna och pejlat läget inför helgens match. 

Jag kan tänka mig att en del spelare och tränare kan känna likadant. 
Har du någon gång åkt ner till Klagshamns idrottsplats en solig försommarkväll med 23 grader i luften, sett insekterna leka i luften i skenet av solen som går ner över havet som vilar bara några hundra meter bort? Hört och sett stämningen runt laget och fått snacka lite skit med kompisarna där så vet du att det slår idrottsplatser och planer som konstgräset på Bäckagårds IP, betongklumparna på Rosengård, Lindängen och Kulladal och det totalt själlösa IP:n i Höllviken alla dagar i veckan. Säger du emot så ljuger du. 

Jag vill inte att resan skall vara slut redan. Vi har åkt en rätt bra bit redan men kanske finns det lite till att mjölka ur? Kanske är vi inte knockade utan bara nere för räkning?

Jag vill se Darko och Arsim dominera i backlinjen lite till. Jag vill höra Rosdahls aggressiva uppmaningar och se hans fightingface ett par matcher till. Se Krona ta en offensiv löpning för att i nästa ögonblick befinna sig på egen planhava och delta i defensiven. 
Jag skulle vilja se Jens Nordström avsluta sin karriär som den bästa Klagshamnsfostrade spelaren genom tiderna i den tröja där det en gång började. 
Jag önskar att jag fick se Ken Hansson briljera och vinna ytterligare en skytteliga i "vår" dress. 
Jag vill se Grimman, Swidde & Co stå och mysa på IP efter ännu en seger. I en perfekt värld så hade vi fått in bröderna Göransson och Alexander Ekström i organisationen igen. 
Keep dreaming säger någon. Tja, varför inte? Det är ju trots allt december, jag fyller år och tomten kommer snart.

För samtidigt så brinner revanschlustan. Visst, allt är piss och skit efter en sådan grej men tänk att resa sig upp, borta av skiten och stå upp bakom klubben och laget? Visa ett fett jävla finger i ansiktet på olyckskorparna som kraxat och snackat skit om IFK Klagshamn och A-laget. Både inom klubben och i andra klubbar som nu gottat sig åt klubbens olycka. 
Visa att i Klagshamn är det glöden, kampviljan och jävlaranamma som gäller. 

Det var inga pengar som spelade skiten ur samtliga lag i division 2 i år. Den framgången kom av träning, talang och framförallt sammanhållning och kamratskap. 

Jag tror inte att det är någon omöjlighet att resa vidare tillsammans. Det krävs att en massa personer sväljer flera portioner stolthet. Det krävs kommunikation och i vissa fall krävs kanske några ursäkter. 

Från klubbens sida måste man tala klarspråk om vad som gäller, berätta hur man arbetar och få igång en inslussningsprocess från ungdomsleden. 
Från andra hållet krävs förståelse för situationen klubben befinner sig i och en vilja att dra sitt strå till stacken samt att sväljer en del förtret. 

Det finns signaler från oväntade håll om att det fortfarande ligger och pyr något gott och något bra runt Klagshamns A-lag. Sista ordet är inte sagt. Tärningen är inte kastad ännu och det feta damen har fortfarande inte tagit ton. 

Jag har en tro på att IFK Klagshamn har ännu ett ess i rockärmen att spela ut gentemot konkurrenterna. 
Nya stordåd väntar runt hörnet och jag har en känsla av att den som skrattar bäst är den som skrattar sist!