Bragden slutförd - IFK Klagshamns till division 1

Karma is a bitch, säger Davy Vain till mig på Rockmässans efterfest medan vi står och sippar på varsin Jägermeister/Cola. 
Davy, mannen bakom det jag anser vara världens kanske bästa album genom tiderna, har hela tiden stått i skuggan av Rockmässans andra gäst, Sebastian Bach. 
Precis när Davys grupp, VAIN, skall slå igenom, så får skivbolaget kalla fötter i och med Seattle-grungens framfart och karriären störtdyker istället för att nå stjärnorna. 
Jag har precis förklarat för honom hur ironiskt jag tycker att de är att Bach får allt fokus när Davy i själva verket är en bättre artist med bättre låtar och material. 
"Hey, Bro, Karma is a bitch" (fritt översatt/slarvigt tolkat - Sånt är livet).

Karma is a bitch även för mig. Samma dag har IFK Klagshamn upplevt sin största dag någonsin i och med A-lagets serieseger och uppflyttning till division 1. 
Efter 30 år som supporter där jag kanske missat maximalt ett tiotal matcher, så tvingas jag avstå denna match till förmån för den mässa jag under våren och sommaren varit med om att skapa. 

Jag kände till riskerna men bad en stilla bön till högre makter att det INTE skulle bli någon form av avgörande i den näst sista omgången. 
Givetvis kunde jag ganska snabbt under hösten räkna ut att det var just i den omgången det skulle avgöras. Alla som känner mig väl vet att Murphys Lag (Lagen om alltings jävlighet) och jag gått hand i hand genom större delen av livet. 

Nog om det. Klagshamn säkrade seriesegern som redan innan var i princip klar och det går inte att beteckna som annat än en ren bragd.
Visst såg det bra ut på försäsongen, men ingen kunde nog ana att den tunna truppen skulle gå fram som man gjort och formligen slaktat allt motstånd i serien. 

Vad är det då som gör att IFK Klagshamn är så bra som de visat denna säsongen?

Först och främst så skall vi vara ärliga och säga att Division 2 södra Götaland varit betydligt svagare än på många år. 
Att Lund, Kristianstad och framförallt Varberg (de tre senaste seriesegrarna i södertvåan) varit med och krigat i toppen av division 1 visar med all önskvärd tydlighet vilken stryka dessa lag besitter. Varberg ser ju dessutom ut att svepa ettan och gå rakt upp i Superettan. 
Dessutom så har geografin spelat roll de senaste åren då södertvåan varit förskonade från nerflyttade lag från ettan. Det har mestadels tillkommit nya lag från trean samt flyttats lag från de andra tvåorna. 

Detta är emellertid ingenting som Klagshamn skall be om ursäkt för. Tvärtom, med en så tunn trupp och med så små ekonomiska medel skall det inte gå att vinna en serie på denna nivån på detta övertygande sätt.

Jag vill peka på hela teamet kring A-laget som en oerhört stark enhet. Spelarna, ledarna och den lilla kärntrupp supportrar runt laget som följer med vart man än spelar. 
Anders Grimberg visar att han kanske är skånes hetaste tränare genom att ta över ett lag i spillror och bygga upp ett enormt starkt kollektiv som undvikit formsvackor på ett nästan overkligt sätt. Laget har haft dippar under enskilda matcher, men direkt i matchen efter varit tillbaka på hög nivå och det är oerhört sällsynt. 
Henrik Jönsson har bistått Grimberg och de två bildar bevisligen ett bra team. Faktum är att Henrik har fått byta om och hoppa in när det blåst snålt. Bara en sådan sak. 

Som det sammanfogande kittet i laget har trion Nicola Grgic, Swidde Nilsson (båda lagledare) och Håkan Wängström (massör) haft mycket viktiga och kanske direkt avgörande roller. 
Trion har bidragit med kunnande, entusiasm och kanske viktigast av allt, humorn. De som går på matcherna och hänger med både innan och efter matcherna vet att dessa killar är jävligt roliga att umgås med. Det bidrar till en stämning som blir speciell och får individerna att trivas. 

Laget får beskrivas som nästintill komplett. 
En rutinerad och bastant "backlinje" som egentligen bara darrat under en halvlek under säsongen(Höllviken borta). Löpvilliga och uppoffrande kantlöpare som tar ansvar både offensivt och defensivt. Ett mittfält där såväl finsnickarare som grovjobbare tar platser och ett anfallspar som kompletterar varandra utmärkt. 
Sist men inte minst en helt suverän målvakt.

Något som liknar Robin Olsens insats denna säsongen lär det dröja länge innan vi ser igen. Trots att många fina insatser gjorts i övriga laget så vinner Robin lagets bolliga överlägset och på ett nytt rekord i antal "bollar". 
Jag vill gå så långt som att säga att jag inte sett någon målvakt stå ut så pass mycket sedan Gianluigi Buffon (nu i världens kanske finaste lag - Juventus) slog igenom som 18-åring i Parma. Jag är helt övertygad om att Robin kommer att slåss med Pär Hansson och Viktor Noring om platsen i det svenska landslaget om 3-4 år. 

Tre matcher/situationer minns jag extra mycket denna säsongen. 

* Den första var när man inför säsongen åkte till Rödovre och BK Avarta och spelade ut danskarna en helt makalöst svinkall eftermiddag på Espelundens IP. 
Där och då såg man embyrot till att något stort var på gång.

* Den andra var två dagar innan midsommar. Toppen mot botten. Ärkerivalsmöte mot Höllviken. 
Klagshamn spelar ut de forna rivalerna i 90 minuter plus tillägg. Glädjen står högt i tak inför sommaruppehållet men ingen vet vad som väntar runt hörnet. 
I omklädningsrummet efter matchen får ordföranden Kent Rickbo den tveksamma äran att meddela spelarna att inga pengar finns att tillgå. Klubben kan där och då inte betala utlovade premier. 

Som supporter gick det kalla kårar längs ryggen. Varför skulle spelarna stanna i en klubb som ideligen sviker sina åtaganden? 
Ett par veckor senare åker jag ut på den första träningen efter uppehållet. SAMTLIGA spelare fanns kvar i truppen och gör så än idag med ett undantag för Besemir Faniq vars lån löpte ut och som återvände till Rosengård. 
En hyfsat stor känga i baken till alla de som menat att Klagshamn var ett höpköpt lag där spelarna saknade hjärta. 

* Den tredje borde kanske vara seriefinalen i Ljungby men jag väljer trots allt vändningen ute i Lomma. 
0-2 efter första och ingenting ser ut att funka. Spelarna ger sig emellertid fan på att förlustnollan skall hållas intakt och Robin Simovic reducerar. 
Efter en lång press där det dock ser ut att gå mot förlust så når bollen Armin Pasagic vid mittplan som tar emot bollen, avancerar ett par meter och avlossar en sanslös vänsterkanon som går spikrakt upp i målvaktens högra kryss.
Man visar att man aldrig viker ner sig. Man visar en oerhörd moral och styrka. 

Det går inte att skriva en text som denna utan att nämna herr Boklund. 
Ibland har jag tvekat på om han är ett geni eller helt galen. Vad som än gäller så har han ett enormt stort hjärta för Klagshamn och han är en god vän. 
En sak är i alla fall säker. När all rök och damm lagt sig så kan vi nog alla vara överrens om att vi inte fått uppleva denna resan om det inte vore för Palle. 
Efter all skit som dumpats på denna mannen och efter de otaliga sömnlösa nätter han måste ha haft, så visar det sig att han har fingertoppskänsla och tillsammans med tränarna Stefan Christoffersson och Anders Grimberg, så har han under flera år satt ihop oerhört sköna och vinnande gäng. 

Så jag riktar härmed ett stort tack till dig Paul och till resten av det sköna gänget runt A-laget. Vilken bättre 90-årspresent kan IFK Klagshamn få än ett seriesegrande herrlag OCH damlag?