En vinst är alltid en vinst

Tack vare egna åtaganden inom fotbollsvärlden, kunde inte undertecknad närvara under den första halvleken. Jag har fått berättat för mig att den första halvleken var jämn spelmässigt, med ett lika resultat som följd. Att FK Linköping upphämtat ett 0-2 underläge förvånade mig något, då jag inte trodde att den sortens moral fanns i truppen - men ack så fel jag skulle komma att ha.

När jag slog mig ned på Folkungavallens, mindre natursköna, pressläktare var min känsla oviss. Hemmalaget började dock från start sätta en bra press på Östrias försvar. En relativt stor svaghet hos bortalaget verkar vara det kollektiva försvarsspelet. Bitvis lämnas backlinjen nästan helt ensam, i det offensiva grundspel man förespråkar. Detta tycker jag hemmalaget kunde ha utnyttjat ännu mer, genom ett bättre och mer effektivt kantspel.

Josef Haddad betyder SÅ mycket för detta Östria, han är en oberäknelig och mycket skicklig spelare. Hans blotta inträde på planen tycks förvirra motståndarförsvaret totalt. Bitvis drömde jag mig bort till Christos (Christoforidis) glansdagar i den orangea tröjan. De båda delar det där speciella steget och kroppspråket som bara de bästa spelarna besitter. Detta även om, den ovan nämnde, Josef kanske inte var fullt lika lyckosam under gårdagen. Mål gör han dock, och det när han briljant placerade in bollen i nät efter slarv i FKL-försvaret.

Då var resultatet 2-3 i motståndarnas favör. Ju längre matchtiden led mot sitt slut började även jag misströsta. Jag imponerades av Östria, och trodde inte själv på denna makabra vändning vi senare skulle bjudas på. Jo, man måste faktiskt få berömma motståndarna. Att sitta bitter och enögd på läktaren och hata allt och alla, leder sällan till framgång. Östria spelar faktiskt, mestadels, en attraktiv och trevlig fotboll - något som måste hyllas. Jag saknar dock lite ödmjukhet från våra grannar i Lambohov, att skylla förlusten på domaren tycker jag både är överambitiöst och ofint. Stundtals verkar det som att man glömmer av att försvara sina ledningar, vilket ofta kan straffa sig i längden. 

Om vi då ska gå in på de båda straffsparkarna, i mina ögon är de båda situationerna klara regelbrott. Detta skall givetvis utmynna i en bestraffning, i detta fall genom straffsparkar. Att kalla Joakim Lindh för en filmare, är för mig ett mysterium. Att hitta en syndabock är en enkel och bekväm utväg från att känna besvikelse. Väljer man då att gå denna enkla väg, så är det upp till var och en. Att istället ifrågasätta sin egen målvakts agerande, i vad som faktiskt var en helt onödig och förundransvärd knuff, verkar inte falla gästerna i smaken.

När vi ändå talar om burväktare, blev jag mäkta imponerad av vår nya keeper. Martin Rohlin från Åtvidabergs Södra spelade respektlöst och tog för sig rejält i spelet. I luftrummet framstod han som rena rama Magnus Helin. 

Precis lika viktig är Fredrik "Pajen" Nilsson för FKL:s räkning. Den där aktade och gudomliga vänsterfoten har varit, och kommer fortsättningsvis vara, guld värd för FK Linköping. Att vi också vågar slå mer än fem passningar inom laget, innan den "långa bollen på Bengt" slås, gör mig själaglad. Jag slutar inte heller förundras över Marcus Haglind-Sangrés mogna spel. Tillsammans med Dragan Zivic styr han innermittfältet med järnhand, trots sin ringa ålder och avsaknad av rutin.

Efter matchen stod jag där, och såg ut över Folkungavallens gröngräs, samtidigt som åskadarna sakta började styra sin kos hemåt. Det med ett, nästan löjligt, lyckligt leende på mina läppar. Det skall icke förglömmas; en vinst är ändå alltid en vinst!