Den elfte utespelaren
IFK Norrköping kommer inte vara det första laget att använda sin målvakt i speluppbyggnaden men i få lag är det så utpräglat som i IFK. Theo Krantz är inte den mest kompletta målvakten i IFK:s starka målvaktsuppsättning men just spelet med fötterna är troligen det som gjort att valet fallit på den unga målvakten i säsongsinledningen. När han blev inkastad i bortamatchen mot Öster i Allsvenskan i fjol spreds det bollar åt höger och vänster. Om han har jobbat stenhårt på spelet med fötterna sedan dess eller om det var ett undantag vet jag inte. Visst har han spelat bort ett par passningar även i år men han spelar också sönder motståndarnas press med skärande passningar genom lagdelar.
Något annat att notera, förutom den individuella skickligheten, är målvaktens position när IFK bygger spelet bakifrån. I alla tränings- och tävlingsmatcher har målvakten placerat sig mitt emellan mittbackarna och bildar således något som liknar en trebackslinje. Detta skapar ett numerärt överläge mot de motståndare som pressar med två anfallare och det är inte ovanligt att målvakten får stå opressad med bollen. När motståndarna väl pressar kommer det alltid finnas en fri utespelare som målet är att utnyttja.
Fri “hybridroll”
Det kanske första man lägger märke till när man grottar ner sig i Eldars spelsätt är hur han använder sig av sina ytterbackar. Vid få tillfällen i anfallsspelet kommer ytterbackarna att hittas vid sidlinjerna. Istället rör de sig över stora ytor centralt. Det exakta rörelsemönstret hos ytterbackarna skiljer sig beroende på vem som spelar var. Till exempel har ynglingen Viggo Fälth använts som en utpräglad inverterad ytterback, alltså att han tar sig in som defensiv mittfältare i anfallsspelet. Fabian Holst-Larsen höll sig under cupmatchen mot Landskrona närmare en traditionell ytterback som varken överlappade särskilt ofta eller inverterade likt Fälth.
I min förenklade modell med olika sätt att använda en ytterback har Moutaz Neffati använts i ytterligare en form, en fri “hybridroll”. Eldar har vid flera tillfällen hyllat Neffatis förmåga att hitta och utnyttja ytor. Detta i kombination med 21-åringens rörliga spelstil gör att han löper över stora ytor på planen trots att han utgår från en ytterbacksposition. I matchen mot Landskrona kunde man hitta honom i anfallslinjen såväl som defensiv mittfältare men framförallt i ytan mellan motståndarnas backlinje och mittfält.
Överbelastade centrala ytor
I och med att ytterbackarna rör sig mer centralt är det i princip bara yttrarna som bibehåller bredden. Det lämnar åtta utespelare att samsas om de centrala ytorna. Detta gör spelavstånden kortare, alltså att spelarna står närmare varandra och passningarna blir då kortare. Bli därför inte förvånad om IFK spelar en fotboll med mycket kortpassningar i år. Dessutom är fler spelare nära bollen vid ett eventuellt bolltapp vilket underlättar återerövringspressen. Detta klingar väl med “ensekundsregeln”, en princip som Eldar implementerade tidigt. Med det menar han att inom en sekund ska man ha ställt om mentaliteten när bollen bytt ägare.
En nackdel med korta spelavstånd är att det är lätt att bli bekväm och endast spela de korta, enklare passningarna. Detta gör att försvararna inte heller behöver röra sig över så stora ytor. Något som då blir viktigt för IFK är att spela sig ur pressen genom längre passningar. Man brukar prata om att spela förbi närmaste spelare, alltså nå den spelare som är åtminstone en spelare längre bort än den närmaste.
En spelare som var en av de allra bästa på just det i Superettan förra året var Viktor Christiansson med väldigt starka siffror i så kallade progressiva passningar, alltså passningar framåt i banan som avancerar spelet. I och med hans skada kommer andra spelare behöva kliva fram i det avseendet.
Ett samarbete som ställer frågor
Det allra vanligaste sättet att positionera sina yttrar är så högt och brett som möjligt för att låsa motståndarnas backlinje. I IFK:s fall, och mer specifikt Elias Jemals fall, finns ett annat alternativ. Genom att i vissa situationer sjunka lite djupare i planen ges möjligheten för honom att få bollen, vända upp och utmana sin försvarare en mot en med fart. Detta vill motståndarna förstås undvika och trycker helt enkelt upp ytterbacken och markerar Jemal. IFK:s motdrag till detta är att en offensiv mittfältare, oftast Noel Sernelius, positionerar sig för att kunna löpa i djupled i den ytan som ytterbacken lämnat tom. Genom att växeldra på det här sättet måste ytterbacken välja mellan att försvara djupledshotet eller hindra ytterns framfart.
Viktiga spelare i aggressivt presspel
Ett högt, energiskt presspel är ett annat tydligt kännetecken för Abdulic spelsätt. I den pressen har jag identifierat två nyckelroller. Den första är den centrala mittfältaren som kliver upp jämsides med Totte i förstapressen. Här krävs en intensiv spelare som komplement till Tottes urkraft och smartness. Två spelare som visat att de passar bra i den rollen är nyförvärven Leo Lif och Ryan Nelson.
En annan position som kommer vara krävande i presspelet är mittbackarna. Mot Landskrona spelade IFK stundtals helt och hållet markeringsförsvar vilket innebar att den ena mittbacken fick följa med Landskronas rörliga mittfältare Constantino Capotondi över stora ytor medan den andra mittbacken i första hand fick handskas med den fysiske anfallaren Xavier Odhiambo. Dessa isolerade dueller kan vara en sårbarhet i IFK:s försvarsspel men garanterat en kalkylerad risk från Eldar Abdulic med ledarstab.
