Djurgården
2010-11-05 08:00
Fredagsmys: Hur vill du dö?
Vid Allsvenskans dödsbädd sitter Fredagsmys och funderar över livet efter den omtyckte livskamratens bortgång. Hur vill man egentligen dö, fort och smärtfritt eller sakta och lugnt så man hinner förlika sig med tanken?
Sebastian Björk
11 kommentarer
Helst vill man kanske att döden ska inträffa plötsligt och smärtfritt. Ganska ofta är det så att fruktan inför döden egentligen är värre än själva dödsögonblicket. Just nu sitter vi dock alla på en liten pall bredvid en säng där vår bästa vän och livskamrat sakta ligger och tynar bort i liemannens grepp. Vi vet båda vad som är på väg, men det låter vänta på dig.
Den gamle svenska proggrockaren John Holm beskrev känslan av att sitta bredvid på ett fint sätt i sin låt ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”. Förhoppningen han när i den låten är att den döende kamraten ”skådat stora vatten och att ej livets minnen mist sin färg”. Samma förhoppning kan man nära om Allsvenskan nu när den ligger på sitt yttersta. Och visst har årets allsvenska hunnit vara med om en hel del. AIK:s kris, Anselmos jättemål samt skånerallyt i tabelltoppen är bara några av de stora snackisarna som passerat. Djurgårdens svängningar är naturligtvis ett annat minne vi har kvar. Men nog börjar de flesta av dem förlora sin färg och bli diffusa.
I en annan låt sjöng nyss nämnde John Holm att sommaren dog och det var därför han var ledsen. Nu är det Allsvenskan som dör och jag som känner mig lite ledsen. Och stressad inför den stundande saknaden. Men det är ju inte över förrän det är över. När vi ändå är inne på obskyra sjuttiotalssångare tror jag att det var den tyske protestmannen Wolf Biermann som sjöng om att Jesus och några till redan visat att det finns ett liv efter döden. Men enligt Wolf finns det också ett liv före döden.
För Djurgårdens del heter det livet Halmstad och kan innebära en slutlig placering upp emot sjätteplats. En dödsryckning, en sista natt med gänget. En brittsommar eller bara en avskedsföreställning.
Allsvenskan dör och Djurgården har snart gjort sitt. Det är därför jag är ledsen ikväll. Jag sörjer den förlorade vännen och skulle hoppats att den fick dö en hedersam och ärofylld död, om det inte vore så att jag för länge sedan insett att om man nu ska dö så är det för den döende en lika stor plåga att dö med ära. Därför vinkar jag istället bara ledigt farväl av livskamraten, skakar av mig begravningsfloret och minns Hjalmar Bergmans kloka ord om att folk aldrig blir riktigt så ledsna över vår bortgång som vi själva inbillar oss.
Vi ses till våren igen, gamle vän.
Den gamle svenska proggrockaren John Holm beskrev känslan av att sitta bredvid på ett fint sätt i sin låt ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”. Förhoppningen han när i den låten är att den döende kamraten ”skådat stora vatten och att ej livets minnen mist sin färg”. Samma förhoppning kan man nära om Allsvenskan nu när den ligger på sitt yttersta. Och visst har årets allsvenska hunnit vara med om en hel del. AIK:s kris, Anselmos jättemål samt skånerallyt i tabelltoppen är bara några av de stora snackisarna som passerat. Djurgårdens svängningar är naturligtvis ett annat minne vi har kvar. Men nog börjar de flesta av dem förlora sin färg och bli diffusa.
I en annan låt sjöng nyss nämnde John Holm att sommaren dog och det var därför han var ledsen. Nu är det Allsvenskan som dör och jag som känner mig lite ledsen. Och stressad inför den stundande saknaden. Men det är ju inte över förrän det är över. När vi ändå är inne på obskyra sjuttiotalssångare tror jag att det var den tyske protestmannen Wolf Biermann som sjöng om att Jesus och några till redan visat att det finns ett liv efter döden. Men enligt Wolf finns det också ett liv före döden.
För Djurgårdens del heter det livet Halmstad och kan innebära en slutlig placering upp emot sjätteplats. En dödsryckning, en sista natt med gänget. En brittsommar eller bara en avskedsföreställning.
Allsvenskan dör och Djurgården har snart gjort sitt. Det är därför jag är ledsen ikväll. Jag sörjer den förlorade vännen och skulle hoppats att den fick dö en hedersam och ärofylld död, om det inte vore så att jag för länge sedan insett att om man nu ska dö så är det för den döende en lika stor plåga att dö med ära. Därför vinkar jag istället bara ledigt farväl av livskamraten, skakar av mig begravningsfloret och minns Hjalmar Bergmans kloka ord om att folk aldrig blir riktigt så ledsna över vår bortgång som vi själva inbillar oss.
Vi ses till våren igen, gamle vän.
