Poängskörden
Det slutade som det brukar borta mot AIK, nämligen oavgjort – precis som sju andra gånger de senaste åtta åren. Och mållöst, vilket det blivit de senaste tre. Det var låst. Släpptes inte på några tyglar eller togs några fötter från bromsar. Det känns inte riktigt Malmö FF-mässigt att gå från en allsvensk match med noll skott (eller möjligtvis ett, beroende på var man kollar) på mål. Men en sak stör mig inte, och det är poängskörden efter tre rundor. Spelet är en sak, men sju poäng efter två Stockholmsmatcher och ett hemmamöte med en tippad guldkonkurrent är på förhand taget. I alla fall för mig.
Långfredagsmatch (NY)
Våren är här och en ovanligt sen påsk är i antågande. Och den här långfredagen behöver vi inte alls sitta sysslolösa inomhus och låta oss tyngas av det allvar som vårt kulturarv brukade påtvinga oss. För det är matchdag! Mot ett förväntat mittenlag, så på pappret är det här vår minst besvärliga seriematch hittills i år. Fast kanske värt att påminna sig om att Sirius var det enda lag som slog oss på vår hemmaplan i Allsvenskan i fjol? Ja, kanske. Men det vore sannerligen läge för lite islossning på anfallsfronten. Gå-för-strupen-dags, det är vad det är denna långfredag.
Pontus Jansson (NYGAMMAL)
Framemot nyår brukar vi sammanställa ’årets bästa’ baserat på den här onsdagslistan. Förr om åren sköttes detta ordentligare; listpunkterna poängsattes och summerades i ett excelark. Nuförtiden är vi inte lika noggranna, vi höftar litta och tar med sånt som verkar ha varit med mycket bara. Men oavsett metod – nogsam eller hipp som happ – kan vi sannolikt redan nu dra slutsatsen att Pontus Jansson kommer att finnas på Årets-listan. Det börjar bli tjatigt, men i måndags var han ännu en gång huvudet högre än alla andra, både bildligt och bokstavligt.
Kravbilden (NY)
Den som råkade ströläsa på forumet här bredvid under måndagkvällen eller tisdagsförmiddagen kunde lätt få bilden av att vår förening befinner sig i fritt fall. Avgrunden nästa, liksom. För, om jag uttrycker det diplomatiskt, framfördes det en del kritik. Både av det mer kompromisslösa slaget – typ ”nu ger jag upp den här säsongen” (lite väl defaitistiskt, kan jag tycka) och ”Rydström har ingen aning om vad han sysslar med” (jo, minst en aning har han). Och också en mer nyanserad oro, där man exempelvis bekymrar sig över det långsamma runtrullandet och avsaknaden av skapade målchanser. Men det var å andra sidan fjolårstrean vi mötte i måndags. I deras hemmaborg. Så var går då gränsen mellan ”ställa höga krav” och ”tycka sig ha rätt att gnälla hejdlöst på precis allt”? Tja, jag vet inte jag. Beror nog på vem man frågar. Men Malmö FF får nog skylla sig självt för att kritiken kommer, och för att den kommer snabbt. Man har ju vant oss vid segrar. På Fotbollskanalen publicerades för övrigt en text av Gusten Dahlin igår, där det bland annat resoneras om kraven på Malmö FF.
Det var bättre förr-tänk (NY)
För att fortsätta på samma tema som punkt 4: När var Jo Inge Berget som allra bäst? Går förstås att diskutera. Men mest höjd till skyarna, det var han under året han tillbringade i New York. För sedan gammalt är det så att en spelare aldrig anses så oumbärlig som när han precis flyttat från oss. Just nu är det således Sergio Peña som lämnat ett slukhål efter sig. Och ja, visst var Peña en härlig spelare som gärna fått vara kvar. Jag saknar honom också. Precis som jag saknar Bosse Larsson. Och Jonas Thern och Håkan Lindman. Och Afonso, för den delen. Men jag tänker att jag gör det svårt – onödigt svårt? – för mig själv om jag hela tiden påminner mig själv om det som var, och aldrig om det som är.
Försvarsfokus (NY)
Möjligen på bekostnad av annat, men jag tycker nog att vi ändå kan säga att försvarsspelet så här långt varit ganska OK. Målchanser har släppts till – men de har inte varit jättemånga. Det enda målet vi släppt in tillkom efter en rejäl individuell blunder, och sånt är ju svårt att strukturera bort. De där stora ytorna jag ibland upplevde framför eget straffområde ifjol lyser med sin frånvaro på ett behagligt sätt. Korrigerat inför europaspelet, kanske?
Vissa siffror kunde varit roligare. Tre mål på lika många matcher är inte lysande. Och sen känns ju 11 varningar (om jag räknar rätt) som väl mycket för ett spelförande lag. Men som sagt, på fredag uppenbarar sig ett finfint tillfälle att bättra på all möjlig statistik.
Fler artiklar om Malmö
