Förnamnet: Premiär
Hammarby har inte förlorat en hemmapremiär sedan återkomsten från helvetesvandringen i Superettan, och givetvis skulle det inte hända 2026 heller även om motstånd väntade i form av fjolårets ligasegrare från trakterna av Jimmie Åkessons Sölvesborg. Faktum är att det blev som en baklava till det starka kaffet: sött och mjukt, ett bakverk tillverkat av den mest omsorgsfulla av farmödrar. Trots ruggigt aprilväder: klassisk marsch från Medborgarplatsen med ett följe som ingen annan nordisk klubb ens kommer i närheten av att mäta sig med. Då spelar det mindre roll att beslut togs om stängt tag – ett elände ovärdigt Hammarby – för propagandan gjorde sitt för att varumärket skulle stärkas, för en styrkeuppvisning var vad vi fick vi oss till livs.
Mellannamnet: Gameplan
Ingen har kunnat undgå att Mjällby även i år målas upp som allsvensk vinnare, vilket minst sagt vore en lika stor sensation som att man vann ifjol med nyslaget poängrekord. Självklart smäller det till lite att man fullkomligt pulveriserade Malmö FF i Svenska Cupen, men det var ett degenererat motstånd än så länge långt från tillbaka i finrummet. Å andra sidan, stabiliteten har varit imponerande, och det är väl inte att sticka ut hakan att påstå att det var Sveriges i dagsläget två bästa lag som ställdes mot varandra på Nya Söderstadion.
Kalle Karlsson dribblade med små medel i startelvan, men de han tog var perfekta. Ibrahima Fofana tog plats i bakre mittlåset bredvid Victor Eriksson, varpå Frederik Winther återtog den vänsterbacksplats han är van vid från ifjol. Inga konstigheter där. Genidraget var att plocka ut Frank Junior Adjei och sätta Oscar Johnasson Shellhas som central klippa. Och vilken match han gjorde, O J S. Jag har gång på gång sagt att han varit vår genomgående klart starkaste spelare hittills i år: jag konstaterar att jag haft rätt. Vilket rörelsemönster, vilken spelintelligens, och med det har vi fått en härförare sida vid sida med Nahir Besara.
Efternamnet: Totalfotboll
Det är så uttjatat, detta ord, men, ja, jag vill kalla Hammarbys match i denna premiär för just det. Totalfotboll är ett vanskligt begrepp, men har man en startelva på tårna från minut 1 som vi hade i dag så är det på sin plats. Ett lag på planen, och det mot en uppumpad trupp från Listerlandet, och med alla förväntningar, det är inget för veklingar att hantera.
Nu hade inte Warner Hahn och backlinjen (som jag kritiserat rätt hårt i år) mycket mer att göra än att hålla värmen och chatta med nära och kära, men det som skapade deras semestertripp var just den ramstarka kommunikation mellan lagdelarna som vi drömmer om. Markus Karlsson och O J S gjorde både fysiskt och mentalt ont att göra, Nahir Besara och O J S skapade ytor, återerövringarna var närmast hundraprocentiga och Victor Lind, herregud vilka lungor, vilken arbetskapacitet. Då spelar det liksom ingen roll att Montader Madjed inte var lika framträdande som ofta. Har vi dessutom skytteligans toppkandidat och assistligans dito, tja…
Det handlade helt enkelt om utklassning, propaganda, en kollektivets totala överlägsenhet och en hyfsat skön ingång på säsongen. Väldigt stor cred till Kalle Karlsson med stab som gjorde jobbet, gjorde Mjällbys fjolårshjältar att se ut som amatörer. Det var inte de som var dåliga. Det var Hammarby som var bättre.
