Vill ni se en stjärna?

Gamla hjältar faller lätt i glömska när åren passerar, varför det kan vara bra att friska upp minnet för de som var med eller berätta om historien för de yngre. Det är en märklig, om inte den märkligaste karriär som en fotbollsspelare på liknande nivå har upplevt. Till Motala AIF kom han redan 1945 från den lokala klubben BK Zeros. Väl i MAIF gjorde den ödmjuke Lövet succé och redan 1951 fick han göra landslagsdebut, detta som spelare i den division vi idag kallar Superettan. Landslagsdebuten skedde borta mot Italien i Florens och gick över förväntan för Sverige, 1-1 och svensk målskytt: Gösta Löfgren. Med sin snabbhet, teknik, målfarlighet och de hårda skotten med såväl höger som vänster fot var han en mardrömmsmotståndare för motståndsförsvarare, och egentligen alldeles för bra för sin divison. Detta bevisades 1955, då Gösta Löfgren tilldelades guldbollen, det finaste pris man kan få som svensk fotbollsspelare. Det blir extra speciellt då Lövet ännu icke hade spelat i allsvenskan. Trots anbud från flera håll med rejäla lönelyft som lockelse stannade Gösta, som den egne företagare han var, i Motala och blev MAIF trogen.

Men allsvenskan var inte långt borta. Efter en bra säsong 56-57 fick MAIF chans att kvala till allsvenkan via ett dubbelmöte mot Örgryte IS. Ett ÖIS innehållandes stjärnspelare såsom Agne Simonsson, Gunnar Gren och Rune Börjesson såg på förhand givetvis ut som en mycket svår uppgift. MAIF stod dock för två väl genomförda matcher där det blev vinst 4-3 borta på gamla ullevi, ett resultat som följdes upp med en vinst hemma på IP med 4-0. Att det skulle bli allsvenska för första gången var därmed ett faktum för både Motala AIF och Lövet. Detta innebar att stjärnan och idolen Gösta Löfgren, med en guldboll och landskamper i ryggen äntligen fick göra allsvensk debut med sitt MAIF, vid 35 års ålder.

Motala AIFs hitintills enda allsvenska säsong är känd som maratonallsvenskan och sträckte sig från augusti 1957 till oktober 1958, vilket gjorde att alla lag mötte varandra tre gånger. MAIF hade ingen större lycka och kom sist med endast 6 vinster. Lövet o sin sida spelade lika bra som vanligt, tyvärr förstörde en skada delar av säsongen vilket högst troligt var den negativt avgörande faktorn för laget. När MAIF året efter inte lyckades ta sig tillbaka till allsvenskan bestämde sig Gösta för att lyssna på lockropen från Norrköping och lämnade klubben för IFK. Där stannade han i tre säsonger och hann med att ta ett SM-guld vid en ålder av 37, innan han säsongen 64-65 rundade av sin karriär i MAIF.

En märklig karriär för en inte fullt så märklig person. Gösta beskrevs av de flesta som varm, snäll och ödmjuk. Än idag är han den största stjärna som motalafotbollen har fostrat. Trots att han inte längre finns med oss kan du gott lämna teleskopet hemma och gå ner till minnesskåpet i paviljongen på IP för att få en glimt av en stjärna.