Schuster i respirator och Lafita har det i blodet

Spontana refletioner kring utvalda händelser från helgens omgång i världens bästa fotbollsliga.

Det blev en sprakande tillställning på Santiago Bernabeu då Real Madrid för första gången denna säsong tog emot ett lag från den övre tabellhalvan. Gästande Sevilla reste sig över sig själva sett till de senaste ligaomgångarna, något som hemmalaget inte klarade av. Hittills har snittet på insläppta mål hemma legat på två per match. Igår gjorde Sevilla fyra. I alla fall två av dem till synes helt utan problem. Och även om kvällens domare Vazquez var under all kritik i världen så är det fatalt för Real att bara fokusera på hans tabbar och låta den [dem ovärdiga] backlinjen överskuggas av detta. Väljer man att göra det kommer det att, som Schuster säger (”Ahora mismo no es posible ganar en el Camp Nou”), att bli omöjligt att vinna över Barcelona i helgen.
Det är så mycket som sopas under mattan i den kungliga huvudstaden. När rösterna börjar höjas (som efter förlusten mot Getafe i förra omgången) mot laget gör man vad man kan för att rikta strålkastarna åt annat håll. Här om sistens var det Klaas-Jan Huntelar som kom som en räddande ängel, den här veckan kommer det att vara domaren Gonzalez Vazquez. Och det där med att vägra lägga problemen på operationsbordet kan komma att bli en av de avgörande faktorerna bakom en eventuell floppsäsong för marängerna.
För visst finns det problem i Real Madrid. Att de förlorade igår var inte alls bara domarens fel, även om han var ytterst delaktig. Den första situationen som kunde ha varit straff var inte helt solklar, även om den andra var det. Hade Vazquez blåst straff i första läget är det inte självklart att den gått i mål (även om det är sannolikt) liksom det inte är självklart att det andra läget alls dykt upp. Hade han blåst straff i första hade matchbilden ändrats, och vi kommer aldrig att få reda på till vems fördel.
Så istället för att spekulera i det är det hög tid att genomlysa Real Madrid.
De senaste omgångarna har enheten lyst med sin frånvaro och att each man for his own blir dålig fotboll är självskrivet. Visst ryckte Real upp sig fint i andra halvlek, men det är ändå ett splittrat Madrid under en oinspirerad man som sitter på bänken med armarna i kors och blicken i fjärran. Hur ska det ens kunna gå vägen?
Schuster är menad att vara den första att ställa sig upp som problem kryper fram, men ser han dem ens där han sitter? Bekvämt tillbakalutad. Bryr han sig? Han reser sig sällan, om ens alls. Då är det ändå han som måste ta steget upp innan någon annan gör det. För det är inte så att spelarna inte ser honom från planen. Det är inte så att hans apati, hans uppgivenhet, inte återspeglas. Hans missnöje blåser rakt ut på gräset, runt det och skapar osäkerhet hos dem som försöker kämpa. Och mitt i steget kommer tankarna. De behöver känna att han står upp för dem, men det gör han inte.
Bernd Schuster kommer att lämna klubben. Det måste bli så, för Madrids skull. Men det kommer inte att ske den här veckan, man kommer inte att våga avsätta honom i det här läget. För tillfället andas han lånad respiratorluft från Champions League och från El Clasico. Förhoppningsvis har han lärt sig att dra djupa andetag, det känns inte som om en syreinjektion i tyskens hjärna skulle skada honom.
Real Madrid måste ifrågasättas utan att för den delen hånas; är ingen beredd att ta diskussionen kommer problemen –i framför allt defensiven – att få utvecklas vidare på inkörd bana tills allting till slut eskalerar. Schuster måste få kritiseras hårt och publikt, kan han inte ta det jobbar han på fel ställe.
Det finns ingen given general i Reals backlinje; Cannavaro är ingen Ayala, ingen Puyol. Att Salgado överhuvudtaget startar blir ett skrik på hjälp, Marcelo är inte och kommer inte att bli någon Roberto Carlos. En klubb av denna kaliber ska inte ha backar som Salgado och Marcelo. Strukturen i backlinjen blir 1-1-1-1 istället för 4. Det går inte att ansätta Casillas alltför hårt, formen han uppvisat har varit osannolik, den varar inte för evigt och han har lagt ribban för högt för sig själv. Förväntningarna på honom är inhumana. Med den virriga backlinjen framför sig släpper också den bästa in mål efter annat, bevisligen är det så.
Men Schuster och den ”attraktiva” fotboll han förespråkar, exkluderar backlinjen, och plötsligt saknas stommen som tornet i allra högsta grad behöver luta sig mot i sin strävan uppåt utan att falla.
Förra året klarade sig Schuster på vad Capello i mångt och mycket skapat, säsongen innan. Det gör han inte längre.

Valencia, som inledde säsongen så fint, har tappat bort sitt spel. I helgen vankades rena rama Zaragozatakterna på Camp Nou. Minus ett mål, då. Zapater gjorde faktiskt mål när Zaragoza spelade mot Barcelona i Barcelona förra säsongen.
Det var det ingen i Valencia som klarade av den här gången.

Angel Lafita har jag varit inne på vid ett flertal tillfällen. Då vi träffades i Linköping för snart ett år sedan försökte jag förklara för Rickard Peterson vad med Zaragozasonen det var som jag tyckte var så extraordinärt, men jag tror att jag misslyckades med det företaget. Inför denna säsong skrev jag att jag trodde att han skulle få sitt stora genombrott under året, att jag hoppades få se honom i landslaget.
Nu tror jag inte att det kommer att gå riktigt så bra, förmodligen står han långt ifrån Del Bosques visioner.
Men.
Nog måste det sägas att han –sett till förutsättningarna – gjort en fantastisk säsong såhär långt? Igår gjorde han återigen mål för sitt Deportivo då de slog Málaga hemma på ’ointagliga’ Riazor med 2-0.
Finfotbollen har Lafita i blodet. Hans farbror är ingen mindre än Francisco Villarroya. Denne spelade tillsammans med ’ Quinta del Buitre’ i Real Madrid, han gjorde 14 landskamper för Spanien och deltog i EM i Italien 1990. Liksom farbror Villarroya var (nu är de båda herrarna pensionerade om än aktiva inom Ciudad Deportivo i Zaragoza) Lafitas pappa Juan Angel Lafita Garrido, elitspelare i Zaragoza då det begav sig. Angels bror Ignacio spelar också fotboll, även om han inte nått samma höjder som far, farbror och storebror än. [Ignacio Lafita spelar i Zaragoza B i Trecera Division.]
Det är ett rätt hyfsat familjeträd, just saying.
Tack vare att jag visste det här leder jag Zapatertävlingen för tillfället. 11-10. Det känns helt okej.

Läget i ligan:

1 Barcelona 35
2 Villarreal 29
3 Valencia 27
4 Sevilla 27
5 Real Madrid 26
6 Atlético de Madrid 24
7 Deportivo La Coruña 24
8 Valladolid 20
9 Betis 18
10 Getafe 18
11 Málaga 18
12 Sporting de Gijon 18
13 Racing Santander 16
14 Almería 15
15 Numancia 14
16 Athletic Bilbao13
17 Mallorca 13
18 Espanyol 13
19 Recreativo 10
20 Osasuna 9

(En personlig önskan om placeringsbyte gällande Mallorca och Espanyol.)

I Liga Adelante ser det för tillfället ut såhär i toppen:
1. Xerez 28
2. Salamanca 28
3. Zaragoza 26
4. Hercules 26

Där är det jämt så det heter duga.

Espanyol ligger trots poäng borta mot Real Betis igår fortfarande på nedflyttningsplats i Liga BBVA. Tränarbyte brukar oftast innebära vinst (varför bara inte sparka Schuster direkt i enlighet med den logiken?) men Barcelonas andra lag hade svårt att skapa möjligheter på Estadio Ruiz de Lopera. Att man klarade poängen får enbart tillskrivas den fantastiske målvakten Kameni som storspelade i mål igår kväll.
Ett litet plus till högerbacken Sergio Sanchez, som behöll fokus och inte slarvade med markeringarna samtidigt som han klarade av att delta i vad offensiv Espanyol än hade.
Dock. Matchens främste Sergio [Garcia] klarade sig hyfsat ändå. Trots allt spelade han fram Emana till 1-0.
Det är bara lite tråkigt att se hur ofta och hur lätt han har lärt sig att falla.
”Ja, men det lär man sig snabbt i Sevilla”, sade en vän till mig.

Jag undrar om Bernd Schuster bär med sig sitt Barcamedlemskort till El Clasico i helgen. Jag undrar vart han förvarar det.