Mönstret

För så många år sedan nu att jag inte tänker räkna dem var Gabi Fernandez mest känd som Kapten Gabi här, han ledde Zaragoza i en tröttsam kamp mot strecket, förbundet, sig själva och alla som är rikare och kommer undan med allt det som ingen av de som inte är rikast kommer undan med.
Jag skrev långa livrädda texter som hette saker som Gabi ser i dimman, och skrev ner intervjuer är kaptenen pratade om att det inte finns något lag som är världens bästa (och som de som läste då blev jättearga på?), och några gånger stod Zaragoza för ett par mirakulösa upphämtningar - av den sort som garanterat klubben en hederskategori i Spaninenreaktionens årssammanfattning: Årets Zaragoza.
Nåja.
2013 orkade klubben inte häva sig upp från krashen och sedan krasha en gång till, den bara krashade.
Försatta under tvångsförvaltning som man var hette det att kanske är det lika bra ändå, med några år i Segundan - stabilisera ekonomin, bygga upp.
Allt som var värt något utom själva klubben och det den är (spekulanter saknades inte, det är många nyrika som vill köpa sig något historiskt eftersom det är det är en av få saker som inte går att nyproducera på kommando) såldes.

De första åren i Segundan var inte så dumma. Då verkade det gå "enligt plan". Man satsade på en oinspirerande kombo av lån och egna talanger att sälja viare och betade långsamt av på skulderna.
Efter fem år började kraven komma.
Nu var det väl dags?
et här skulle ju bara vara en satsbräda, där går det väl inte att stå hur länge som helst och vingla heller, nu antingen hoppar vi eller så tappar vi balansen?

Mo(ö)nstret

Nu är året 2025 och Zaragoza är fortfarande kvar här nere.
Vi har lämnat språngbrädan och ligger i sanden och där har det ritats upp ett mönster varken den beryktade vinden i Aragon eller en översvämmande Ebro lyckats spola undan.

Så här har varje säsong sedan Covid-våren 2020 (då Zaragoza ledde Segundan överlägest, Victor Fernandez - legenden!- tränade och nu skulle det hända, så kom pandemin och på Twitter i Nordeuropa satt det som senare skulle bli min man och diskuterade med någon han kände om ett lag ingen av dem följde noggrant men ingen har väl hanterat pandemin sämre än Real Zaragoza? som tappade sitt tjugopoängsförsprång och fastnade i tabellens nedre mitt till slut - det ledde till att Victor Fernanez föll in i en depression och sean la av med fotbollen helt. För ett tag.) sett ut:
Efter att ha inlett starkast och bäst i serien och gärna ledit tabellen allt från ett par omgångar till flera månader börjar man snabbt tappa mark. Ofta med en riktig skitförlust.
Den följs av en till skitförlust, ofat rätt "orättvis" om man tittar på spel, chanser, annat - för Zaragoza skulle "stusa tillbaka" och det gick inte. Sen följer en slags krysskavalkad till vattentrampning  där man sjunker utan att märka det för det sker så pass sakta och det finns så många som är dåliga och till och med sämre.
Plötsligt är et slutet på hösten eller tidig vinter - och för att ha "en chans" att rädda säsongen sparkar man tränaren.
En ny, helst oprövad, kommer in innan jul och ska få "vintern på sig" att bygga upp laget och kanske värva något. När våren börjar bryta sig fram ligger klubben antingen under eller precis ovanför nedflyttningsstrecket, räddningstränaren, den okände, får gå - och in hämtar man någon som Betyder Mer. Antingen någon med amssa rutin, En Juan Ignacio Martinez eller en Fran Escriba.
Eller, som förra året då det såg helt kolsvart ut och kärleken tog över, det var en uppvisning som kunde lärt Försäkringskassan ett och annat om den haft den goda smaken att titta på Segunda och på Zaragoza: en förtispensionerad Victor Fernandez trotsade depressioner och allt för att rädda Zaragoza en gång till.

Han klarade situationen så som tidigare JIM och Fran Escriba gjort de föregående vårarna, fick liksom dem sitt kontrakt förlängt - inledde strålande på hösten och kantrade.
Att sparka en Victor fernandez går inte riktigt, nej - han sa självmant upp sig i början på december och  ersattes av Miguel Angel Ramirez, som lyckades ta 7 poäng av 30 och fick gå här om veckan.
För att ersättas av - i monstermönstrets anda - vår gamle kapten, Gabi Fernandez.

Under sitt sista aktiva år som spelare erbjöd sig Gabi att komma tillbaka till Zaragoza från Arabemiraten dit han gått för att gräva guld; han ville gärna avsluta karriären i Zaragoza, hjälpa till - men man sa nej då, det var bråkigt i styrelsen - man hade inte sålt klubben till Bröderna Mas än. Ander Herrera och Toni Doblas ville köpa den och allt blev det bara mos av.

När Miguel Angel Ramirez gick nu berättade Gabi Fernandez - assisterande tränare i Getafe då - att han varit i kontakt med Real Zaragoza.
Nu då?
Kan han komma nu?
Ja.
Nu.

En tårögd Gabi Fernandez presenterades framför en vägg med sina gamla Zaragozatröjor och pratade om privilegiet det här är.
Jag satt hemma och ville gråta över att det finns fler som älskar Zaragoza så mycket och som fortfarande försöker rädda klubben, som tror och hoppas och allt vad man nu gör, det där som motsägs av logik och siffror och sånt man struntar i när man tycker för mycket om.

I måndags gjorde Gabi tränardebut hemma på La Romareda mot Cordoba.
Inga superförutsättningar rådde - Zaragozas alla (3) landslagsspelare var iväg på uppdrag, det vräkte ner regn och facit var: 2 segrar på 18 matcher.
Det är klart vi är påverkade av det här, sa han innan matchen, vi är inga robotar.
Han sa också: Jag tror vi vänder vår situation på fem matcher.

Det började med att Cordoba tog ledningen. 
Sen kvitterade Zaragoza genom Mario Soberon, sen gjorde Zaragoza 2-1 genom samme Soberon och så dömde domaren bort 2-1-målet (fast VAR-rummet tyckte att det skulle stå) och matchen slutade oavgjort.

Men efteråt var det ändå en känsla av hopp som dröjde sig kvar, också när det vaknades upp följande morgon.
Det var ju något annorlunda med laget mot Cordoba - det fanns en energi igen.
Jag tittar på klippen på Gabi på sidlinjen och ser något vi inte sett i Zaragoza sedan mönstret ritades i sandgropen.
En som vill rita något eget.
En som är mer förälskad än rädd.
En mönsterbrytare.
Han viftar, han skriker, han gestikulerar, han faller ner på knä så sanden yr och vrålar när domaren dömer bort 2-1, han kommer med sina bara händer och knän riva runt i det här tänker jag.
Han kommer sparka och dra andra linjer med händer, fötter, med allt han kan.
Han har gjort det förr för oss.
Han har lett laget genom dimman, han var med och samlade ihop 50 bussar som körde genom öknen för att spela final i Levante, han satte tillbaka sin bonus över ett klarat kontrakt på klubbens konto eftersom den var så fattig och höll på att gå i konkurs.
Om han klarar detta, om vi överlever våren i Segunda - så tror jag att det blir han som blir den som visar för oss så att alla tror på det att det där mönstret är några streck i sand, det är ingen amfiteater från för 2000 år sedan, det är inte betong, det är ingen gammal mur som är värd att skydda för att fransmännen hölls stångna där under Napoleonkrigen och Zaragoza nunca se rinde blev ett begrepp som sjöngs över hela Spanien.
Det är sand.
Det går att sopa bort den, bara.
Eller bygga något över den.