bosjo summerar: December
Julen har kommit och gått, och nu har det år som för stora delar av mänskligheten varit en katastrof också tagit slut. Som Brighton-supporter var dock året en milstolpe, och man kan inte låta bli att fundera på hur det här ska sluta. Kommer vi att vinna Europa league, eller kommer Putin eller någon annan terrorist att sätta stopp för vidare spel? Den som lever får se.
Ja, Europa League, var det, ja. Vi har, tack vare en hemmaseger i sista gruppspelsmatchen mot Marseille, redan tagit oss till åttondelsfinalen, och nu väntar duster mot riktiga storlag, även om naturligtvis Marseille (som tog den andra slutspelsplatsen), Ajax och AEK Aten förvisso inte är några blåbär. Vilka vi får möta avgörs inte förrän 25 februari, åtminstone har Microsofts AI-motor just berättat det för mig, men eftersom de har UEFA som en av sina källor, och de hävdar samma sak, så får man väl lita på dem den här gången.
Annars har A-laget, med de mått vi tydligen måste vänja oss vid, haft en ganska slätstruken månad — två förluster på bortaplan mot lag vi brukar slå (Arsenal och Chelsea, om ni lyckats förtränga det); två oavgjorda matcher, mot lag som vi »borde» slå (men av någon anledning aldrig gör), Burnley och Crystal Palace; samt två vinster på hemmaplan mot lag som vi helst ska slå om vi vill kriga i toppen, Brentford och Tottenham. I fotboll, och i synnerhet i slaskpressen, gäller som bekant regeln att man är så bra som resultatet av senaste matchen visar, och i så fall ser det lovande ut eftersom vi slog Tottenham med 4-2 senast, så nu är vi genast titelkandidater igen. Vi får väl se om vi blir nedflyttningskandidater efter morgondagens match mot West Ham, vars spelsystem med nio backar och en anfallare passar oss ganska illa...
Annars har det mesta kretsat kring skador. Vi har ju sedan tidigare varit utan March, Enciso, Fati, Webster och Lamptey, och under månaden försvann också Veltman, Adingra och Mitoma. Däremot har Moder försiktigt matchats in i laget efter sin långa frånvaro, och Welbeck och Estupiñán är också på väg tillbaka, och dessutom har det idag meddelats att Sarmiento hämtats tillbaka från sitt lån hos West Brom. Det är oklart hur länge de långtidsskadade blir borta, men det ryktas att Webster skulle kunna vara tillbaka redan i morgon, vilket kanske kan vara en lösning på dilemmat att både Dunk och Igor Julio saknas (Dunk på grund av fem gula kort och Igor på grund av sjukdom, eller hur nu »not fit» ska tolkas). Jag har svårt att se att han startar efter att ha varit skadad så länge, så det ska bli spännande att se vem som tar mittbacksplatsen bredvid Van Hecke. Estupiñán är kanske huvudalternativet, men en U21-spelare kan får chansen; eller så får någon av de ständiga hjälpgummorna Gross och Milner ta steget in i mittförsvaret — vi får svaret i morgon. Milner, om han får spela, går för övrigt upp på delad andra plats i antal PL-matcher med 632 matcher; det är 21 matcher kvar till gamle brightonjunioren Gareth Barrys rekord.
På tal om skador så har vi nyligen fått ytterligare exempel på hur farligt det kan vara att spela fotboll. Jag tänker dels på Lutons lagkapten Lockyer, som segnade ned med ett hjärtfel i matchen mot Bournemouth, och dels på förre »brightonspelaren» Raphael Dwamena, som dog under liknande omständigheter i november, trots att han enligt uppgift fått en hjärtstartare inopererad. Jag använde gåsfötterna i föregående mening därför att Dwamena bara hade skrivit på övergångshandlingarna, men köpet blev aldrig av eftersom man upptäckte hjärtproblemet vid den medicinska undersökningen. Brightonsupportrar minns också Enoch Mwepu, som fick rådet att avsluta sin fotbollskarriär av liknande skäl. Jag vet naturligtvis inte vilka råd Dwamena fått, men det ställer frågan om fotbollskarriären på sin spets — är man beredd att riskera livet för att göra något man, förhoppningsvis, älskar att göra? Jag hoppas Lockyer får goda råd av den medicinska expertisen, och önskar honom lycka till med vad han nu än företar sig (utom om han skulle få för sig att göra mål mot oss, givetvis).
De övriga lagen har haft en ganska lugn december, eller åtminstone har de spelat färre matcher. Damlaget har bara spelat två matcher, en oavgjord mot Leicester och en knapp förlust mot Aston Villa. Tabelläget är väl inte vad man hoppats på, men man bör inte bli indragen i den allra bittraste bottenstriden. Man får nog se årets säsong som en uppbyggnadsperiod, då det varit hög omsättning av spelare inför säsongen.
U21-laget har haft en ganska rejäl berg-och-dalbana; två smärtsamma storförluster, 0-3 mot Fulham, och 0-4 mot Aston Villa, men däremellan en mycket meriterande seger mot MK Dons i Bristol Street Motors Trophy, som jag nu lärt mig att det heter den här säsongen — papa John var förra säsongens sponsor, och tävlingen var sponsorlös när säsongen startade. Nu är det Bristol Street Motors som gäller i två år. 4-0 mot ett »riktigt» ligalag var definitivt ett styrkebesked, och nu är det bara två U21-lag som är kvar, vi och West Ham. I nästa match gäller det Reading, ett lag som, som bekant, har varit i PL under några säsonger, men nu råkat på dekis på grund av en omdömeslös ägare. A-laget spelade i början av seklet ett antal minnesvärda matcher mot dem; jag minns till exempel en seriefinal i lervällingen på Withdean som Brighton vann med 3-1, Maheta Molangos mål tolv sekunder in på säsongen 2004-05, och Bobby Zamoras snabbt uppfattade indirekta frispark som var så snabb att inte ens TV-kamerorna hängde med... Och nu ska vi mötas igen, fast A-lag mot U21 — vi får hoppas att det mötet, i nästa vecka, blir lika minnesrikt.
En annan höjdpunkt var matchen mot Lyon, som slutade med 2-1 till oss och ett mindre slagsmål efter slutsignalen. Det borde betyda att laget också är klara för vidare spel i »PL international Cup» (tre vinster av tre möjliga så här långt; en match i gruppspelet, mot Dynamo Zagreb, återstår), och att man fortfarande ligger väl framme i PL2, trots mindre bra insatser de senaste matcherna. I ligacupen är dock resultaten sämre, och förlusten mot Aston Villa betyder att det kan bli svårt att gå vidare; två vinster mot Swansea och Hull är ett måste, men det är inte säkert att det räcker eftersom man hittills bara samlat ihop fyra poäng på lika många matcher i gruppspelet.
Slutord
På försäljningsfronten har det varit väldigt lugnt under december, om det beror på att Mitoma varit skadad, Ferguson ur form eller att Brighton helt enkelt inte spelat så bra är svårt att säga. Men matchen mot Tottenham var utan tvekan ett steg i rätt riktning, så skriverierna kanske snart tar fart igen. Om jag förstått det rätt var den drivande kraften på mittfältet en ung och lovande förmåga vid namn James Milner — vad säger Chelsea? Billigt vid snabb affär... ska vi säga 30 miljoner pund, Mister Boehly?
Åt andra hållet kan noteras att både Kjell Scherpen och James Beadle fått nya kontrakt, den senares sträcker sig så långt fram som till 2028. Jag har inte förstått hur lagets policy gällande målvakter ser ut — den lovande Walton fick aldrig någon chans att visa vad han gick för, trots fina rapporter från diverse lån; Sanchez puttade undan Matt Ryan, men blev sedan själv ersatt av Steele, som nu fått konkurrens av Verstappen, förlåt, Verbruggen. Under tiden har Scherpen lånats ut tre gånger, men fått ett nytt kontrakt, och James Beadle arbetat sig uppåt i hierarkin. De Zerbi har visserligen sagt att Verbruggen är framtiden i Brightonmålet, men jag tycker det verkar som man garderar med såväl kryss som tvåa och trea. Eller så är det bara förhandlingstekniska tricks för att få upp övergångssummorna...
En annan fråga är ju hur klubben hanterar den hastigt och olustigt uppkomna bristen på yttrar. Sarmiento har som jag redan skrivit återkallats från West Brom, och det skulle kanske vara möjligt att hämta hem Sima från Skottland, men han kanske ska spela afrikanska mästerskapen och i så fall blir han kanske inte aktuell för spel förrän Mitoma och Adingra är tillbaka i spel igen. Nåväl, vi får väl lita på att pappa Bloom alltid gör det rätta; även om han ingalunda är hundraprocentig så har han hittills en förbluffande hög procent rätt i sina beslut. Och nu har han blivit kungligt belönad för sitt arbete; han fick en MBE vid årskiftet. Paul Barber har en OBE, den lite finare graden, så Bloom har mer att kämpa för.
Till slut några allmänna ord om denna säsongs PL: Det känns som det är fler skador än tidigare, eller i alla fall så att tränare klagar mer över detta. Brightons skadelista har jag redan berört, men det låter i stort sett likadant vilken klubb man än vänder sig till: Newcastles, Liverpools, Arsenals, Tottenhams och Manchester Uniteds ledare har i pressen klagat över sitt sargade manskap, och till och med Manchester City har visat sig från en mer mänsklig sida när Haaland och de Bruyne tvingats vara overksamma ett tag. De där som klagar över att toppspelare spelar för många matcher har kanske en poäng; och det blir nog tufft för Barcelona och Real Madrid om de vill starta en ny liga för att tjäna en massa oljepengar — var på säsongen ska man pressa in den?
På tal om det där att pressen anser att det man gjort i senaste matchen definierar laget så slog BBC nog rekord i veckan; efter vändningen i matchen mot Aston Villa påstod man att Manchester United, denna gåta inlindad i ett mysterium inuti en paradox, hade »inlett en ny era». Tre dagar senare, efter en sedvanligt letargisk insats mot Nottingham, var uppenbarligen den eran över — fotbollshistoriens kortaste »era»?
