Det finns tillfällen då jag undrar-och ni också kanske-varför jag lägger ned själ, hjärta och tid på att försöka upplysa läsare och världen om afrikansk fotboll. Har jag släkt eller är jag i grunden från kontinenten? Nja, om man kollar tillbaka mot homo africanus, homo sapiens, cro magnon, så har man ju hittat många kranier och skelettdelar i Afrika och runt Kenya. På den tiden var det mera Pangea-stuk på jordklotet och det knallades hel vilt över de olika kontinentalsocklarna. Men så är det ju inte. Fascinationen kommer mer av att det är oupptäckt, en fantastisk mylla att gräva i, en uppsjö av kulturer, språk och historia man aldrig haft tid att gräva i eller förmedla och det faktum att jag tillbringat en del tid där. Inte massor av tid, men fem-sex gånger i Sydafrika, två veckor i Tanzania och någon vecka i Gambia/Senegal. Är man således fast.. nä.. men man har ett intresse och dn möjlighet genom detta medium att förmedla lite kunskap och upplevelser. Några få ord om det.
Det börjar dra ihop sig. Efter gruppspel och utslagning av 8 nationer, så var det åttondelar och ytterligare åtta nationer fick åka hem. Nu är det endast åtta matcher kvar i turneringen. Åtta lag och av dem, skall fyra åka hem efter kvartsfinalerna och resterande spelar semifinaler, final och match om tredje pris. Mycket kvar att spela om i Marocko, där man fortsätter att ösa ur sig storslagna event. Igår lottades exempelvis afrikanska mästerskapen i Futsal i Rabat. Jag tar mig dock an kvartsfinalerna och fredagen bjuder på två stycken spirituella, högoktaniga och fartfyllda matcher. Sju av lagen har tidigare vunnit AFCON. De har 22 titlar mellan sig. Endast Mali är utan seger. Alla åtta lagen är rankade bland de tio bästa i Afrika. Det har aldrig hänt förut.
Mali - Senegal (Tanger)
Två grannländer i västafrika. TVå lag som inte förlorat i detta mästerskap och som definitivt kan varandra väldigt bra. Gränsen i väster är inte lång, men existerar och de kulturella och språkliga barriärerna mellan länderna är inte stora. En snabb titt på lagen ger att Senegals lag är mer namnkunnigt och lagen de spelar för är större och mer berömda. Här finns Everton, Crystal Palace, Bayern München, PSG, Lazio, Vilareal och Monaco. Malis har förvisso någon spelare i Premier League men sedan i mera undanskymda lag i franska, schweiziska och portugisiska ligan. Tom Saintfleit i Mali har dock byggt en väldigt kompakt grund med stark disciplin, där alla vet sin uppgift och när de fick en man utvisad mot Tunisien, så gick de ihop som en enhet och släppte inte till något alls.
En titt på lagen säger att Malis resurser börjar vattnas ur. Woyo Coulibaly är avstängd, Niakité och Diarra är skadade. Lassana Coulibaly är ett frågetecken, men man har fått tillbaka Haidara, som tilsammans med Bissouma och Pyramids Dieng ger ett starkt mittfält. Målskyttet har varit ett frågetecken, men El Bilal Touré med sin längd och Sinayokos taktiska skicklighet framför mål ger möjligheter.
Senegal kommer i princip utan skador. Kalidou Koulibaly är åter efter avstängning och med en forwardsuppsättning med Ismaila Sarr, Sadio Mané och Nicolas Jackson understödda av Pape Gueye och Idrissa Gueye är mycket jobbiga att möta. Det tar liksom inte slut med möjligheter.
Senegal har inte förlorat mot Mali på sex matcher och jag tror nog Senegal tar hem det denna gång också.
Kamerun -Marocko (Rabat)
Det är två av de riktigt stora afrikanska nationerna. Kamerun var på allas läppar internationellt under Roger Millas vid med höjdpunkt 1990, då de så när slog ut England och fortsatte med dibbla AFCON-segrar kring milennium-skiftet och sedan 2017. Marocko vann 1976, kom tvåa 2004 och efter det har landet omorganiserats till en position idag då landet är på allas löppar efter semifinalen i VM2022 senast, vinsten i U20-VM, VM2030-arrangemanget och hela organisationen kring detta mästerskap.
Pressen pratar om AFCON 1988. Semifinal i Marocko. På stora stadion Stade Mohammed V så slog Kamerun Marocko i en rafflande tillställning. Cyril Makanaky avgjorde i 78e minuten och Kamerun tog mästerskapet. I en intervju i en av Kameruns tidningar så sade dåvarande tränaren Claude LeRoy att det var en match på liv och död och hemmanationen besegrade hjältar försvann ned i ett stort hål.
Kan Kamerun stå emot Marocko på ett kokande stadion i Rabat? Håller Marockos nerver i den första match i turneringen där det finns ett rejält motstånd? Kamerun hade sina problem inför turneringen, men har samlats kring sin tränare Pagou och kan vara Marockos tuffaste motståndare, då de spelar helt utan press. Efter kaos inför mästerskapen hade nog ingen räknat med att man skulle sätta ihop ett sådant rörligt och dynamiskt lag, som hjälper varandra över hela planen. Marocko har publiken med sig och mot sig. De fick publiken emot sif då de inte spelade ut Tanzania exempelvis och hur blir det mot Kamerun om det inte går som det skall?
Lagen är hyfsat intakta. Kamerun har frågetecken för Baleba och Yongwa. Marocko har frågetecken för Ounani, Saïss och Amrabat. Räkna med ett offensivt inriktat Marocko med Hakimi som försvarsgeneral, Mazraoui springandes upp och ned på kanten och få ut ytterbackarna, plats för Diaz och el Khanouss och så Ayoub el Kaabi på topp. Kamerun har Mbuemo och Kofane som forwardsmöjligheter, Tchamadeu på högerkanten gjorde mål senast och längst bak finns Tolo-Kotto-Malone som alla tre vuxit med uppgiften under turneringen.
Men jag tror ändå på Marocko som vinnare. Kanske med en givmild domare som inte håller för trycket.
