Angående Hertha

Finns det ett snårigare träsk än det ideologiska Bundesligaträsket? Finns det fler sidorestriktioner, fler moraliska fluktuationer eller en större potentiell problematik än det tyska fotbollsklimatet? Jag är synnerligen tveksam, men en obegåvad skulle hävda ett rungande NEJ! Få ställen är värre, få är svårare och knepigare att klara sig oskadd ur, eller att ens etablera sig inom. Hertha BSC har försökt göra just detta, med hjälp av en investerare. Emellertid har man fallit tragikomiskt långt från målet. Detta eftersom man har missuppfattat en fundamental del av den tyska fotbollssfären.

Vi har gått genom det ofta på SvenskaFans. Kanske tröttsamt ofta egentligen- debatten mellan traditionalism och kommersialism som är en brinnande strid mellan två trötta, men passionerade sidor i den tyska toppfotbollen. En sida som tror sig ha institutionerna på sin sida, men som egentligen bara har fansens döva logik. En annan sida som har pengarna och människans girighet på sin sida, men tappar i det humana, det råa och det genuina. Det är den diskussion som kommer att definiera den tyska fotbollens framtid och den startades på allvar av RasenBallsport Leipzigs uppkomst och succé i Bundesliga, vilket visade att det går att etablera sig i denna virvliga slånbärskog. Eftersom RB är det första egentliga exemplet på ett rent kommersiellt bygge finns det synnerligen fog för att hävda att Hertha BSC är totalt annorlunda än klubbarna som de jämförs med – Hoffenheim, Wolfsburg och Leverkusen. De är i själva verket väldigt mycket värre och väldans mer farliga än vi tidigare kunnat ana.
Visst hade det varit kul om klubben gått som tåget efter Windhorst intåg. Det hade varit roligt att se huvudstadsfotbollen blomstra. Men vi hade fått betala ett makalöst pris. I ett samhälle där debatten rasar, kriget brinner och det gödslas teorem på båda sidor hade Hertha här en chans- en reell chans att bli den gyllene medelvägen. De kunde bli den tyska fotbollens version av Tao. Men istället blev man en medhjälpare, nej – en underlydande, under mammon.

Det är just den potentialen som gör klubben värre än alla tidigare investerarprodukter. Det görs värre av det faktum att det här fanns en chans att göra det på riktigt och att på så vis visa en bra väg för 50+1. Hade man gjort allt som man skulle, gått den riktiga vägen och därtill använt pengarna för att knyta åter an till sina trytande lojalister istället för att köpa fler spelare för en större summa än någon annan i Europa- då hade man kunnat vara den magiska formeln som löser allt. Men de kastade bort den möjligheten för snabba cash, snabb framgång, snabba kolhydrater och kortsiktig populism.

Häri ligger deras moraliska felaktigheter. Det potentiella. Vad som kunde ha blivit. Hertha, eller åtminstone minnet av vad Hertha en gång stod för och en gång var, är nu på sin väg mot en tidig grav. Det som de gjort med den chans de har fått är ingenting mindre än totalt vidrigt. Jag säger det här och nu, en gång för alla – moraliskt sett är Hertha värre än RB Leipzig. Att ta en klubb, älskad av många, och förvandla den till ett pengastinn kassako med mer PR-jippon än lojalister, med fler kockar i köket än en Michelinrestaurang och med större problem än de hade innan pengarna är ett totalt och vanvördigt haveri av episka proportioner och det finns en alldeles för stor mängd människor att beskylla för detta kaos. Ett kaos som inte hade funnits utan pengarna. I alla fall inte i samma enorma utsträckning.

 I Leipzig tog RB en klubb med få fans och gjorde till en politiskt neutral förening som stöttar unga som gamla i en stad med ett behov av neutralitet och stabilitet. I Berlin tog Windhorst en älskad gammal dam och försökte förvandla henne till en fotomodell med hjälp av silikon och löjliga mängder retuschering. Skrattretande och tragiskt.

Så det finns ett antal problem här. Herthas möjlighet att bli en kommersialismens Tao. Deras möjlighet att bevara sin status som gammal dam, medan man ändå skaffade sig framgång på ett rimligt sätt. Häri ligger även det högst illavarslande problemet att Hertha börjar alienera sig från sina egna fans. En verklighetsfrånvändhet som är lika illa att titta på som den smakar. Och det tar inte slut här. Nej nej, pengarna tar inte slut ännu och icke heller gör människans suktan efter mammon.