Minns ni fortfarande det färglada, fyrverkeri-badande, frenetiska och fantastiska AFCON 2023?
En saga så vacker att Astrid Lindgren inte kunnat gjort det bättre. En saga om en d.d cancer-sjuk spelare, som reser sig från sängen, åker till sitt valda hemland och avgör hela turneringen. Sagan om Sebastian Haller från Paris förort Ris-Organis är en fantastisk saga där ett mycket starkt kapitel skrevs i Abidjan 2023. Det var en saga om ett kritiserat hemmalag i en nation som skrek efter en framgång, om en nation som fostrat talanger på talanger men med ett landslag som efter Didier Drogbas storhet inte lyckats. Det var också en saga om ett lag som blev fullkomligt förnedrade av lilleputt-nationen Ekvatorialguinea, sparkade tränaren mitt under turneringen, bara för att tråckla sig fram till en final där man vänder 0-1 till 2-1.
Det var också en helt annan berättelse. Det var året då man slutligen kunde räkna bort Ghana från allt vad framgång heter. Det var andra turneringen i rad, där de åker ut i gruppspelet utan en seger. ”Allt skiter sig för Ghana #3”, skrev jag då. Tränarna föll som korthus, de svarta stjärnorna lämnade turneringen med svansen mellan benen.
Det var också året då Ekvatorialguineas Nsue gjorde mål på löpande band i gruppspelet och spelade hem skytteligatiteln och det var året då nationer som Sydafrika, Mali och DR Kongo stod för bragdartade insatser. Bafana Bafana tog brons och klev åter in i den afrikanska eliten. Det var även året då favorittippade lag som Egypten, Senegal, Algeriet och Tunisien åkte ur tidigt och världen lärde känna Mauretanien och för första gången verkligen höra om landet Kap Verde,
Men det var också året då tränarna sparkades på rad. Sex tränare fick gå under eller i samband av turneringen.
Avslutningsvis så minns vi färgerna, livet, publikens samstämmighet, glädjen och extasen som uppstod under några veckors förtrollning i Elfenbenskusten.
I vinter är det AFCON 2025 i Marocko och det skall jag berätta om i några kommande artiklar.
