Norrköping
2025-03-21 15:45
Det omöjliga valet Parken eller IFK Norrköping
Guldköpings redaktion kan stolt presentera en ny medarbetare. Presentationen sker genom den här artikeln och namnet på vår nya skribent hittar ni efter artikeln.
Lukas Risinggård
Det omöjliga valet – Parken eller IFK Norrköping? Du som läser detta har säkert ett minne från din allra första match. Är du supporter till IFK Norrköping är det sannolikt att minnet är från Idrottsparken. Själv har jag ett kristallklart minne av min första match. Jag tillhör den generation av supportrar som vuxit upp med Curva Nordahl närvarande, även om den bara var månader gammal när min pappa tog med mig till kamratmötet mellan Snoka och Blåvitt. Vi satt på familjeläktaren vid Berget, platsen där kärleken för IFK bet tag i mig. Några detaljer från matchen eller vad som hände före och efter den minns jag inte. Däremot har jag ett tydligt, nästintill fotografiskt minne av hur arenan såg ut den dagen. Mitt största fokus låg såklart på Curva Nordahl mittemot oss som var välfylld och högljudd. VM-läktaren och Östra läktaren får istället nöja sig fungera som ram i min symboliska målning över startskottet till min numera självklara titel som IFK Norrköping-supporter. Samma titel som får mig att fundera över om Parken bara kommer finnas kvar i minnen som dessa efter att vi låtit nostalgin köra oss i botten. På det senaste årsmötet presenterades en årsrapport som visade på en minst sagt alarmerande ekonomi med 43,8 miljoner kronor i underskott och cirka 36 miljoner minusresultat på koncernnivå. De likvida medlen börjar ta slut samtidigt som arenan fortsätter blöda både regnvatten och pengar. Faktum är att stora delar av det egna kapitalet utgörs av arenan. Det gör att arenafrågan sakta men säkert aktualiseras: Ska IFK äga sin egen arena?
I alla supporterhjärtan är svaret solklart. Risken att tvingas bort från arenan eller att den helt enkelt ska rivas är för stor. Jag tror även de som inte går på så gott varje hemmamatch förstår att det rör sig om mer än bara en arena med ett par läktare och en konstgräsplan. Minnen likt det jag förklarade inledningsvis tillsammans med den traditionsenliga uppladdningen, den nervösa vandringen längs Södra Promenaden, pulsen från Curva Nordahls trumma på matchdag och allt annat som är kopplat till en hemmamatch. Allt som hör till IFK hör även till Parken och vice versa. I supporterögon går det inte att välja mellan IFK Norrköping som förening och Parken som arena eftersom det ses som synonymt. Om jag under ett decennium som regelbunden besökare på arenan redan hunnit bygga upp så pass starka känslor, föreställ dig då vad som döljer sig bakom den drygt hundraåriga historien som arenan besitter. När spelare, tränare, sportchefer och styrelser bytts ut - och till och med föreningens kanske största konstant: supportrarna - har arenan stått kvar på sin numera slitna grund. Ett skräckexempel att jämföra med är Evertons 133-åriga arena, Goodison Park, som ska byggas om till bostäder medan fotbollslaget flyttar till en nybyggd arena cirka tre kilometer bort. Trots den påtagliga skillnaden mellan engelsk toppfotboll och svensk fotboll finns det lärdomar att hämta och vissa paralleller att dra när det gäller balansen mellan att se sin fotbollsklubb som både ett företag och en förening.
Om man för en stund bortser från det irrationella supporterhjärtat och istället ser på ekonomin med ett mer rationellt tankesätt finns det givetvis argument för att sälja arenan. Som tidigare nämnts är föreningens spargris snart tömd och att då sitta på mångmiljonbelopp i en arena med stora driftkostnader kan anses vara naivt. Trots de nytag som den sportsliga organisationen har gjort med hänsyn till strategiska frågor kommer inte de ekonomiska bekymren varken att lösa sig över en natt eller ett år. Utan att överreagera är det inte omöjligt att ett naivt förhållningssätt till Parken kan vara avgörande för föreningens existens. Med en ekonomi som har dystra utsikter kommer vi medlemmar tvingas ta ett beslut. Att underhålla en arena kommer att fortsätta kosta pengar och ur ett ekonomiskt perspektiv borde vi nog sålt arenan för länge sen. Frågan blir då om vi ska göra som Everton, sudda ut mer än 100 år av stolt historia för ekonomisk vinst eller om vi ska följa den unika, svenska vägen där känslor, tradition och supportrar prioriteras. För frågar du mig om mitt första IFK-minne kommer jag inte svara att jag för första gången fick bevittna ett mål på plats: Emir Kujovics mål i matchminut 28 mot IFK Göteborg på hemmaplan 2015, ett faktum jag behövde söka upp. Jag kommer däremot ta upp min symboliska tavla av Parkens alla läktare med Curva Nordahl i spetsen som startskottet till en evig kärlek. Jag hoppas innerligt att jag inte behöver se tillbaka på min sista match på Parken. Förhoppningsvis kommer jag inte behöva måla en ny, spegelvänd tavla när jag från Curva Nordahl istället blickar över planen mot den plats på familjeläktaren där jag en gång blev förälskad.
I alla supporterhjärtan är svaret solklart. Risken att tvingas bort från arenan eller att den helt enkelt ska rivas är för stor. Jag tror även de som inte går på så gott varje hemmamatch förstår att det rör sig om mer än bara en arena med ett par läktare och en konstgräsplan. Minnen likt det jag förklarade inledningsvis tillsammans med den traditionsenliga uppladdningen, den nervösa vandringen längs Södra Promenaden, pulsen från Curva Nordahls trumma på matchdag och allt annat som är kopplat till en hemmamatch. Allt som hör till IFK hör även till Parken och vice versa. I supporterögon går det inte att välja mellan IFK Norrköping som förening och Parken som arena eftersom det ses som synonymt. Om jag under ett decennium som regelbunden besökare på arenan redan hunnit bygga upp så pass starka känslor, föreställ dig då vad som döljer sig bakom den drygt hundraåriga historien som arenan besitter. När spelare, tränare, sportchefer och styrelser bytts ut - och till och med föreningens kanske största konstant: supportrarna - har arenan stått kvar på sin numera slitna grund. Ett skräckexempel att jämföra med är Evertons 133-åriga arena, Goodison Park, som ska byggas om till bostäder medan fotbollslaget flyttar till en nybyggd arena cirka tre kilometer bort. Trots den påtagliga skillnaden mellan engelsk toppfotboll och svensk fotboll finns det lärdomar att hämta och vissa paralleller att dra när det gäller balansen mellan att se sin fotbollsklubb som både ett företag och en förening.
Om man för en stund bortser från det irrationella supporterhjärtat och istället ser på ekonomin med ett mer rationellt tankesätt finns det givetvis argument för att sälja arenan. Som tidigare nämnts är föreningens spargris snart tömd och att då sitta på mångmiljonbelopp i en arena med stora driftkostnader kan anses vara naivt. Trots de nytag som den sportsliga organisationen har gjort med hänsyn till strategiska frågor kommer inte de ekonomiska bekymren varken att lösa sig över en natt eller ett år. Utan att överreagera är det inte omöjligt att ett naivt förhållningssätt till Parken kan vara avgörande för föreningens existens. Med en ekonomi som har dystra utsikter kommer vi medlemmar tvingas ta ett beslut. Att underhålla en arena kommer att fortsätta kosta pengar och ur ett ekonomiskt perspektiv borde vi nog sålt arenan för länge sen. Frågan blir då om vi ska göra som Everton, sudda ut mer än 100 år av stolt historia för ekonomisk vinst eller om vi ska följa den unika, svenska vägen där känslor, tradition och supportrar prioriteras. För frågar du mig om mitt första IFK-minne kommer jag inte svara att jag för första gången fick bevittna ett mål på plats: Emir Kujovics mål i matchminut 28 mot IFK Göteborg på hemmaplan 2015, ett faktum jag behövde söka upp. Jag kommer däremot ta upp min symboliska tavla av Parkens alla läktare med Curva Nordahl i spetsen som startskottet till en evig kärlek. Jag hoppas innerligt att jag inte behöver se tillbaka på min sista match på Parken. Förhoppningsvis kommer jag inte behöva måla en ny, spegelvänd tavla när jag från Curva Nordahl istället blickar över planen mot den plats på familjeläktaren där jag en gång blev förälskad.
