Inför EM-turneringen drog igång ringde SvenskaFans upp LFC-profilen Emma Holmquist – bara timmar innan bussen mot Schweiz skulle börja rulla. Tillsammans med sin nioåriga dotter och ett stort gäng vänner och bekanta följde hon Sveriges EM-resa under gruppspelet. Det var då en förväntansfull Emma, som såg ett enda scenario klart framför sina ögon: Sverige skulle spela EM-final. Så blev det inte.
– Det är fortfarande en ganska tom känsla i bröstet. Euforin och glädjen som fanns efter 4–1 segern mot Tyskland är som bortblåst nu. Men stoltheten över gruppspelet kanske kommer om ett tag. Att åka ur i kvarten är ju aldrig roligt och vi brukar inte göra det. Därför känns det så himla tråkigt att åka ut så tidigt, säger en uppgiven Emma till SvenskaFans.
Hur var det att vara på plats i gruppspelet och få uppleva den succén som det ändå var? – Det är ju fantastiskt att få vara en del av det, för det svenska damlandslaget inkluderar också supportrarna väldigt tydligt i känslan av att ”vi gör det tillsammans”. Så du känner att du verkligen påverkar matchen och att få vara en del av det är helt fantastiskt och som får en att vilja göra om det.
Vad skulle du säga var det som fick Sverige att imponera i gruppspelet?
– Om man tittar på hela kollektivet så gjorde det inte så stor skillnad när vi gjorde byten. Bänken var lika stark som startelvan och man kunde därför hålla kvalité hela tiden. Sedan fick vi inte riktigt utdelning i början, både 1–0 mot Danmark och 3–0 mot Polen kändes som lite i underkant. Det kändes som att vi borde gjort mer, även om man såklart var stolt och nöjd över vinsterna, säger Emma och fortsätter:
– Framförallt var det ju matchen mot Tyskland som var den stora stjärnan, och som lyste över alla andra matcher. Det var det som gjorde att man kände att vi hade någonting på gång. Sedan började vi lyssna på Europa som sade att Sverige seglar upp som en av guldkanditaterna – vilket man ju hoppades att själva laget inte skulle göra. De är alltid bäst när de är underdogs.
På spelarnas lediga dag träffade Emma och dottern Klara på de svenska stjärnorna på en schweizisk bergstopp – en höjdpunkt i dubbel bemärkelse. Foto: Privat
Det kanske inte var fel att skicka fram Smilla Holmberg
Trots den unisona hyllningskören efter Sveriges succé i gruppspelet bar det inte längre än till kvartsfinalen. Sverige föll på straffar mot England, och matchen följde Emma och dottern hemma i Linköping.
– Jag fick en väldigt stark ”OS-finalen i Tokyo"- känsla av den matchen. Det gick bra lite för tidigt – och jag var faktiskt lite orolig över att vi gjorde mål så pass tidigt och att vi skulle vaggas in i en känsla av trygghet. Men sen kände jag mig ganska säker efter första halvlek. Jag visste så klart att England skulle skruva upp det i andra halvlek – och det gjorde de. Lauren Hemp gjorde det inte så bra på vänsterkanten och det var vår räddning många gånger, att hon misslyckades med det hon gjorde. Men Sverige gick in med nästan 25 minuter kvar och började bevaka ledningen, vilket var alldeles för tidigt. När Chloe Kelly byttes in fick jag en dålig känsla och direkt visade den sig stämma. Sverige släppte in England i matchen men det skruvades upp när Kelly kom in, menar Emma.
Vad säger du om avslutningen med så många missade straffar?
– Det är ju verkligen nerver. De flesta straffarna var inte alls bra. När Jennifer Falk gick fram för att slå den avgörande straffen tänkte jag att hon skulle vara kall nog att sätta den. Bara placera den. Men hon var nog också övertaggad – och det är nog det som gör att kvaliteten blir så låg på själva straffarna, säger Emma och fortsätter:
– Många säger att de borde tränat på straffar men det handlar ju inte om att sätta straffarna i målet. Det handlar om att hantera situationen som uppstår i en avgörande slutspelsmatch. Det går inte att träna på och det går absolut inte för Smilla Holmberg. Samtidigt har hon inte med sig det bagaget som Magdalena Eriksson har, där det finns en hel del negativa minnen från straffläggningar. Det är svårt att veta om man ska ha erfarna eller unga till att kliva fram. Det som är bra med Smilla är att hon har varit respektlös i sitt spel och visat att hon vågar vara världsklass. Det kunde ha varit helt rätt att hon slog den avgörande straffen. Missen betyder inte att det var mer fel på hennes nerver än någon annans.
Rätt eller fel att skicka fram 18-åriga Smilla Holmberg? Vilket är ditt bästa EM-minne?
– Att få fira 4–1 mot Tyskland med laget efter slutsignal. Det var en religiös upplevelse. Sverige gjorde en helt fantastisk match och att få fira det var helt fantastiskt. Och så att dottern var med på det så klart – att få ha gjort det tillsammans med henne.
Hur var det att ha med henne, är hon tillräckligt stor för att förstå?
– Ja, hon är tillräckligt stor för att förstå. Och hon är tillräckligt stor för att bli ledsen. På ett sätt var jag glad att vi inte stannade till kvartsfinalen för då skulle jag ha rest genom halva Europa med en deprimerad nioåring, avslutar Emma med ett skratt.
