Mötet med Serbien blev på många sätt den typ av match som ofta är svårast för Sverige.
På pappret är Serbien ett lag som ligger lägre rankat. Historiskt sett har Sverige ofta trivts bättre mot starkare motstånd, där tempot är högre och ytorna större. När motståndarna istället sjunker ner och stänger ytor tvingas Sverige spela en annan typ av fotboll, mer tålamod, mer precision och fler kreativa lösningar. Det var också där matchen stundtals hackade. Tempot var för lågt.
Samtidigt ska Serbien ha respekt. Deras kontringar var inte alls ofarliga. Flera gånger visade de att de kan ställa om snabbt och hota bakom Sveriges backlinje. Extra intressant ur ett svenskt perspektiv var att tre spelare från Malmö FF utmärkte sig i det serbiska laget, namn att definitivt hålla ett extra öga på när OBOS Damallsvenskan snart sparkar igång.
En annan detalj som stack ut var Sveriges hörnor. Under senaste VM var fasta situationer ett av Sveriges absolut främsta vapen. I den här matchen var kvaliteten däremot för låg. Hörnorna var ofta för svagt slagna och skapade sällan den oro i straffområdet som vi vant oss vid att se. Det är en detalj, men på internationell nivå är detaljer ofta avgörande.
På kanterna finns det också frågor att fundera över.
Fridolina Rolfö känns inte längre helt given på vänstermittfältet. Den som främst knackar på dörren är Jusu Bah. Hon har farten och förmågan att utmana sin ytterback, men jag vill se mer direkthet när läget finns. Våga gå mot mål och fullfölja aktionerna. Hittills har hon inte riktigt övertygat att hon ska ta plats i landslagets startelva. Lite påminner det om Johanna Rytting Kaneryd tidigare i landslaget, hon tog sig ofta förbi på kanten men hade svårt att få till den avgörande passningen eller inlägget. Där finns fortfarande utveckling även för Jusu Bah.
På den andra kanten finns just nämnda Johanna Rytting Kaneryd, JRK, Jojo, kärt barn har många namn och Sveriges största stjärna. Även där finns mer att få ut. Hon kommer inte riktigt till sin rätt i spelet och det är inte bara hennes fel. Sverige måste bli bättre på att sätta henne i rätt situationer, hitta henne i yta, vända spelet snabbare och ge henne fler en-mot-en-lägen.
Samtidigt måste man komma ihåg var Sverige befinner sig just nu.
Mot Italien senast fick vi se många positiva tongångar och en väldigt väl genomförd match. Men landslaget befinner sig mitt i en generationsväxling, och sådana perioder innebär nästan alltid både toppar och dalar.
Det kräver tålamod.
Jag skrev tidigare, tänk hur bra Smilla Holmberg kan vara om ett år i Brasilien. Den tanken går att bredda. Tänk hur bra Sverige kan vara i Brasilien efter det här året.
Just nu är det ett landslag under konstruktion. Det kommer skava ibland. Det kommer se lite trevande ut ibland. Men när bitarna faller på plats kan Sverige vara riktigt bra igen. De tar sig till Brasilien, och då visar de vad de går för.
