En nästan perfekt återstart!

Så var höstsäsongen och det mot ett lågt både stående och placerade HBK, laget från staden mest känd för Tylösand, Per Gessle och framför allt det fantastiska brödet från Östras Stenugnsbageri. Och Örjans vall, en av Sveriges vackraste elitfotbollsarenor där den ligger fint placerad i lummigheten vid Nissan. Nya Söderstadion var dock skådeplatsen, vilket i och för sig inte alltid har varit till Hammarbys fördel. 2-5-3 löd resultatraden för de senaste tio mötena, men nu var det ändå toppen mot botten, förväntad hemmadominans mot ett sedvanligt lågt stående, för sin överlevnad vilt kämpande västkustmotstånd men sikte på snabba omställningar mot Yannick Agnero och Nadem Mohammed. Den taktiken höll hela vägen mot våra hyresgäster före uppehållet, men denna lördag var dörrarna stängda.

Banderollen med YTTERSTA STÖDET TILL DEN YTTERSTA DAGEN vecklades stolt ut till inmarschen och en riktigt skaplig sommarpublik behövde inte känna någon större oro, för efter de första 10-15 minuterna som bjöd på lite väl svängigt spel var det bara grönvitt. Det spelade liksom ingen roll att motståndarspelare maskade och målvakt Erlandsson utnyttjade den nyinförda åttasekundersregeln till max. 2-0 med mersmak, löjligt överväldigande underliggande statistik, spelare som mer verkade ha laddat än latat sig på semestern, ännu en hållen nolla för Warner Hahn och, ja, att direkt i den första matchen av andra dryga säsongshalvan sätta sig i respekt, bygga på den inre harmonin, städa av och göra ett statement, Vi är här och vi går för det! Det är inte så lite imponerande.

Den individuella betygssättningen överlåter jag åt min redaktionskollega, men konstaterar ändå att det måste bli stort beröm till en lång rad spelare, för det var hög klass i samtliga lagdelar, och ”Åh Nahir!” som vi beundrar dig. Att i detta skede av karriären prestera på en sådan nivå är inget annat än enastående, såväl spel- som poängmässigt, och då är den verkliga hösten långt ifrån kommen än, den del av året som brukar vara Besaras starkaste. Med den starkaste startelvan på planen har Hammarby nu faktiskt inte förlorat i Allsvenskan på, ja, vad är det? Över ett år? Det är ett oerhört starkt facit, och ändå kan det bli ännu bättre.


Målproduktionen

Det kan verka förmätet att köra supporterns klagan när Hammarby hittills i år har släppt in minst mål av samtliga motståndare, och fler än hälften av dessa har kommit mot serieledande Mjällby, och hör till dem som proderat flest framåt. Ändå närs ju en önskan om att en match mot just Halmstad, så som den kom att se ut, skall kunna ros hem med ännu större siffror. Jag, och många med mig, hade vissa förhoppningar om att Kim Hellberg denna lördag skulle ”våga” starta med en mer offensivt präglad uppställning. Nu blev det inte så, men tanken bör ändå tänkas och frågan ställas. Segern var helgjuten, men hade/borde kunnat avgöras definitivt redan för paus.

Hammarby kommer i match efter match, efter match efter match, att ställas mot disciplinerade motståndare som även om de inte håller samma klass kommer göra allt för att sabotera, gneta, fördröja och bara vänta på en enda lucka. Sättet att tålmodigt montera ner just ett sådant lågt ställt lag osade klass, men det hade alltså kunnat ske ännu något tydligare.

Glädjande nog levererade Sebastian Tounetki i både mål- och assiststatistiken. Det var givetvis viktigt för honom personligen eftersom det börjar pratas utifrån om utebliven leverans, men jag vill påpeka att han har hållit genomgående hög nivå och bevisat sig som en av seriens allra starkaste yttrar, en fullgod ersättare till Bazoumana Toure. Det är inte av honom som ökad målproduktion skall krävas, åtminstone inte enbart, för något litet är det ibland som skaver och brister längst inne i straffområdet. Vi är i behov av ”en fullträff till anfallare” som Oskar Månsson på Fotboll Sthlm skrev i söndags. Bara att instämma, alldeles oavsett om en ojämnt levererande Jusef Erabi väljer utlandsflytt eller inte.


Shaq-attack

Med tanke på att jag dels kritiserat Shaquille Pinas rätt hårt spelmässigt efter de sista tre matcherna före uppehållet, dels tyckt att han verkat mentalt både frånkopplad och ur balans, och dels irriterat mig en hel del på hur öppet han vid ett flertal tillfällen deklarerat att han vill vidare i karriären, var det givet att studera honom lite extra mot HBK. Och det skall genast påpekas att han var tillbaka i gammalt gott slag efter Gold Cup-äventyret med Surinam tidigare i juni. Just så agerar en verkligt professionell fotbollspelare.

Det var sedvanlig full fart framåt, distinkta brytningar, fint läsande av hela planen, genomskärare av klassisk Darijan Bojanic-klass, en tanke bakom det mesta och med ett leende på läpparna. Alltså precis där vi alla vet att han kan vara, och där han måste vara om han ändå skall vara kvar säsongen ut och Hammarbys aspirerande på såväl topplacering i Allsvenskan och ett lyckat Europaspel skall kunna hållas vid liv. Är han just DÄR är han tveklöst en av seriens absolut starkaste och mest intelligenta vänsterbackar, om inte en belastning som i så fall måste tillåtas att gå vidare. Det gladde något enormt att se honom denna lördag, respekten och beundran återerövrades. Låt oss hoppas att det förblir så.


Jusef Erabi

”We Need to Talk About Kevin” är en helt enastående roman av den amerikanska författaren Lionel Shriver, och inga jämförelser i övrigt behöver vi nog ha ett samtal om Jusef. Till skillnad från nämnde Pinas, och för övrigt många spelare i alla lag, finns det hos Erabi ett grundmurat djävlaranamma och en klubbkänsla som är ovärderlig. Hur många gånger har vi inte njutit av direkt matchavgörande ögonblick och individuella prestationer signerade just honom! För mig är han välkommen i stort sett när som helst, och har för evigt en plats i mitt och många Bajares hjärtan.

Men, han är absolut inte oersättlig och har dessutom presterat på konstant ojämn nivå. Givetvis har detta att göra med en rätt oroväckande skadeproblematik där skavanker på vissa kroppsdelar överlastat på andra av den möjligen alltför uppumpat atletiska kroppen. Som jag antydde tidigare ser jag gärna att han stannar säsongen ut, och jag tror att han i förlängningen och när han blickar tillbaka på karriären kan komma att ångra sig om han inte gör det.

Icke desto mindre behöver vi få in en betydligt mer effektiv och utpräglad, och skicklig, striker. Om det dessutom läggs bud från halvmediokra italienska klubbar på 60 miljoner skall förstås vår sportsliga ledning inte tveka ett ögonblick att casha in oavsett vad hjärtat känner. Jusef hör också till de yngre män som öppet deklarerat att han rätt snabbt vill ta steget bort och helst redan i går. Låt oss se när transferfönstret öppnar den 8 juli, men tills dess hoppas jag, och tror, att VÅR Jusef Erabi kommer att ge allt för Bajen i ett par säsongsavgörande matcher till. Helst skadefri, och gärna utan att snacka för mycket. Att journalister ställer ledande frågor i vilka sammanhang som helst är ingen ursäkt för att man för det mesta inte håller saker och ting för sig själv. Det gäller i kärlek, relationer med sina barn och måltider, och även i fotboll.


Lyxproblem

Hammarby 2025: Ytterkantsspelare av högsta allsvenska klass. Montader Madjed. Sebastian Tounetki. Paulos Abraham. En numera klackande, trixande, tunnlande, med ett leende cykelsparkande Abdulrahman Boudah. Två av dessa kan positioneras om, har flera kvaliteter. Lägg därtill en alltmer imponerande Jonathan Karlsson, Oscar Johansson Shellhas och extrema framtidlöftet Elohim Kaboré, samt ytterligare breddspelare. Det saknas i dagsläget verkligen inte bredd. Hur tänker Kim Hellberg, David Selini och de övriga här? Jag tar gärna in en spelare till på ytterkanterna för att ytterligare spetsa till det, men möjligen bör förstärkningar göras på andra positioner beroende på vilka som lämnar.

Oroshärd

Finns det verkligen skäl att vara bekymrad i dag när spelet, tabellen och truppen ser ut som de gör? Nå, för olyckskorpen i mig måste det alltid vara något. Inte för att måla fan på några väggar gnager ändå vissa farhågor gällande just truppen. Inte sammansättningen i nuläget, men hur kommer den att se ut nästa år? Hur många tongivande spelare och tränare försvinner? Minst hälften om man skall utgå från alla de ryktesspridningar som florerar. Jag skall försöka att inte tänka för mycket på det utan njuta så mycket det bara går på denna pågående resa, men jag hoppas samtidigt att vår sportsliga ledning verkligen tar ett sådant scenario på största allvar och har ett gediget framtidsperspektiv.