Hammarby slutar tvåa i allsvenskan för andra året i rad. Hur nöjd är du över säsongen? Vad har fungerat bra och vad hade du gärna sett fungera bättre?
Linus
Jag har funderat mycket på detta. Först kände jag ett missnöje över att vi inte tog chansen när flera lag hade ett mellanår. Men sen insåg jag att vi faktiskt har gjort stora framsteg sedan fjolåret. Vår andraplats 2024 kändes inte helt rimlig med tanke på resultaten och den tuffa våren. Men i år känns andraplatsen helt rättvis. Ibland blir man blind av tabellen och missar hur otroligt bra Mjällby har varit denna säsong. Med lite distans landar jag ändå i att jag är nöjd med säsongen, då avslutningen väckte stort hopp inför 2026. Ett hopp för vår trupp, vår tränarstab och hoppet om SM-guld 2026.
Elias
Bajen har hållit fast vid många principer i sitt spel men ändå kunnat anpassa det lite då spelare lämnat och andra tillkommit.
Supportrarna har fortsatt leverera ett bra stöd. Nahir Besara har fortsatt bära laget och klubben har fortsatt att göra stora vidareförsäljningar samt att få ungdomsspelare att blomma ut. Ungdomslagen har fortsatt att bedriva en bra verksamhet och HTFF har tagit ytterligare ett kliv. Damlaget har vunnit cupguld, kommit tvåa i Allsvenskan och gått vidare i europacupspelet.
Vad har inte fungerat? Inte mycket, några få men avgörande matcher mot GAIS och mot Mjällby samt mot Häcken på damsidan.
Elin
Jag är väldigt nöjd med den här Allsvenska-säsongen för Hammarby. Såklart hade det suttit fint med ett guld, men när blev Hammarby så pass förnäma att vi tittar ner på ett silver? Att komma tvåa två år i rad är en bedrift som vi ska vara riktigt stolta över.
Anledningen till att det har gått så bra den här säsongen är att Hammarbys aggressiva spelsätt passar laget så bra. Det är när Hammarby får styra tempot och trötta ut motståndarnas försvar med konstanta attacker som vi verkligen briljerar.
Det som vi inte gjorde bra var när vi höll på med duttfotbollen. Matchen mot Sirius IF på bortaplan är ett bra exempel på när vi gjorde allting fel och vi fullkomligt sumpade allt för att vi spelade så passivt. Hammarby är som bäst när vi får attackera och styra spelet.
Sedan hjälpte det inte heller att vårt Europa-äventyr blev mer depression än fest.
Per
I kraft av tradition men framför allt stålar drog föga överraskande Malmö FF den längsta luaålen ifjol, men att Mjällbys liksom skulle gå på moln under en hel säsong… Det fanns inte på kartan ens vid en internationell jämförelse; inte ens Leicesters Premier League-titel till oddset 5000:1 säsongen 2015-2016 slår lika högt, förutom de mer uppenbara.
Med tanke på att marginalen upp till det hett åtråvärda guldet till slut blev hela hiskeliga 13 poäng är det meningslöst att prata om enskilda matcher och vad som hade kunnat göras bättre. MAIF:s trupp och ledarstab är värda enormt mycket beröm för slaget poängrekord; se där ett skäl till den kollektiva insats jag resonerar kring ett par punkter senare.
Litegrann, eller egentligen inte alls så lite, kan jag känna att det är ett underbetyg till en klubb och trupp av Hammarbys kaliber, förutsättningar och värde att inte förmå konkurrera hela vägen in i det så kallade kaklet – vad andra föreningar sysslar med är inte mitt problem – men det är också storheten och charmen inte bara i Allsvenskan utan fotbollsvärlden i stort.
Allt de talar om är stålar / hala som ålar / slinker de undan /…/, som Ulf Lundell sjunger. Men det finns undantag, och som jag någonstans gillar det. Så låt oss, även om det av flera skäl bär emot, vara lyckliga över Listerlandets succé i år, för jag är hyfsat säker på att framtiden vid en jämförelse är Hammarbys. Och i kvarteren kring Eleda Stadion i Malmö, där ”vinnarkulturen sitter i väggarna” sopas det med styva kvastar, och som vi andra njuter av det.
Så, ja, sett till att vi gällande samtliga underliggande siffror överträffar oss själva jämfört med förra säsongen måste jag vara väldigt tillfreds.
Vilken match/matcher under säsongen sitter kvar på din näthinna, och varför?
Linus
Blickar jag tillbaka på säsongen fastnar jag för två matcher men av helt olika anledningar. Den första är vinsten mot Malmö på bortaplan, en seger jag aldrig sett tidigare. Jag är uppvuxen med ett Bajen i superettan, ett lag som 2011 nästan hamnade i division 1 när jag var 8 år gammal. Att vi fullkomligt körde över Malmö borta känns overkligt. Det visar att vi är på väg att komma i kapp storlaget från söder.
Den andra matchen är tyvärr krysset mot Djurgården. Det krysset kändes som en förlust av flera skäl; dels kvitteringen på stopptid, men framför allt Djurgårdens fans och deras firande efteråt. Visst, det är en del av sporten, men att fira ett kryss i ett derby så pass ordentligt och tro att det var på något sätt ett avgörande poängtapp för oss, gjorde mig argare än jag hade hoppats. En lyckad så kallad "rage bait" från hyresgästerna.
Elias
Om det bara får vara en så skulle jag ändå säga MFF borta eftersom vi inte vunnit där på så länge och för sättet vi vann.
Elin
Svår fråga! Den här Allsvenska-säsongen 2025 har bjudit på några riktiga mumsbitar. Men matchen som fortfarande sitter kvar på min näthinna är när vi vann mot Malmö borta. Den första halvleken var ren perfektion och att det var just mot Malmö var också grädden på moset.
Per
Inte helt okomplicerat. Att Hammarby går obesegrade genom lokalderbyna och återigen är bäst i Stockholm inklusive kranskommuner slår såklart som ett obrutet halleluja i vartenda grönvitt hjärta, men låt mig börja i de dystrare minnesregionerna.
Enormt goda förutsättningar fanns för avancemang i Europa-spelet, men efter en snudd på klockren insats i Norge ville det sig ändå inte. Surt, men förhoppningsvis ännu en läxa på att vi måste krishantera kring motståndares destruktivitet. Djurgårdens kvittering på övertid efter en horribel
domarmiss sved verkligen som fan där och då. De dubbla förlusterna mot vad som skulle visa sig bli våra osannolika toppkonkurrenter Mjällby och GAIS bidrog i högsta grad till missat SM-guld, och rent spelmässigt var bortamatcherna mot Halmstad och Sirius bottennapp som inga supportrar vill bevittna under en säsong men de flesta ändå tvingas göra. Vi glömmer aldrig.
För mig personligen när det kommer till enskilda matcher är de fyra mot IFK Göteborg och Malmö FF snuttefiltar som jag kommer att hålla hårt mot kroppen när vintern slår till. Sill skall ätas panerad och nystekt, all inclusive, och ”di bleue” skall få den stora Zlatan-näsan uppskruvad som ett konstverk mitt i plytet; en naiv dröm alla andra säsonger, men just denna slog den in. Så oerhört känslomässigt betydelsefulla, och unika. Det kommer att krävas mycket för att den sviten skall hålla i sig.
Mest av allt sticker dock en annan segerrad ut. Efter en hel del grus i spelmaskineriet ställdes vi i tre raka matcher mot nästan svårast tänkbara motstånd, ”Blåvitt”, AIK Solna och Malmö, varav två på bortaplan och gräs. Och gick segrande ur samtliga efter i stora drag en fotboll som påminde om när Brasilien var som allra vackrast att beskåda utan att de för den skull tog titeln (läs till exempel: det brasilianska landslag med bland andra kedjerökande Socrates som trots överlägsen individuell briljans aldrig fick gå hela vägen). Inte heller detta skall vi glömma.
Vi sålde en rad viktiga spelare i somras och det blev, oväntat nog, en ”boost” både resultat- och spelmässigt, där andra spelare har tagit större ansvar. Var det en utveckling du väntade dig? Hur kunde detta vara möjligt?
Linus
Jag tror att detta var möjligt på grund av en enda sak: Kim Hellberg och hans stab. Han lyckades hålla spelarna på bänken i form och hungriga på att visa sig. När flera spelare lämnade verkade det som att andra mådde bra av sänkt konkurrens. Spelare som Abraham och Madjed kunde spela varje match och därmed komma i form. Synd med de senaste ryktena om Swansea, då jag tror att det är svårt att ersätta en tränare som Kim Hellberg, särskilt med tanke på hur han utvecklar sina spelare.
Elias
Ja jag tyckte rekryteringarna av Noah Persson och Obilor Okeke var starka på pappret jag trodde dock att Persson skulle kunna spela mer redan den här sösongen. Men många har "steppat" fram och "steppat" upp: Madjed, Adjei, Winther och Fofana t ex.
Elin
Jag var väldigt skeptisk när Hammarby sålde så många nyckelspelare under sommarfönstret, och Tounekti var den försäljning jag var mest misstänksam mot. Visst, det såg lite knackigt ut ett tag, men mot slutet har tomrummet som försäljningarna lämnade gjort att andra spelare har fått kliva fram och det har gett riktigt bra resultat. Abraham är nog ett bra exempel på detta då han tidigare hade en tendens att hamna i Tounektis skugga.
Per
Jag befarade nog att konsekvenserna skulle bli mer tydliga och långvariga än som det blev. Visst uppstod en viss turbulens efter sommaruppehållet, men det tror jag inte enbart hade med försäljningarna att göra utan flera olika faktorer.
Det mest kännbara spelartappet var Sebastian Tounetki, men precis som när han i stort sett rakt av ersatte den så oerhört värdefulle Bazoumana Touré visade det sig hanteras med den äran av ledningen. Vi hade på plats redan Abdulrahman Boudah och framför allt Paulos Abraham, och med sedvanlig fingertoppskänsla omskolades och omformaterades truppen efter den förstnämndes flytt och den senares efter hand mer uttalade strikerposition, för att inte snacka om Adrian Lahdos remarkabla genombrott under senhösten. I slutänden med mycket lyckat resultat.
Gällande de två övriga tunga försäljningarna av Shaquille Pinas och Jusef Erabi var jag inte lika bekymrad. Båda har under sina sejourer i allra högsta grad varit delaktiga i Hammarbys samtida framgångsberättelse, men efter sommaruppehållet var Shaq utom i kortare stunder mentalt inte riktigt hos oss längre och hur mycket vi än älskar Jusef för hans grönvita hjärta och utstrålning var han faktiskt inte en given startspelare hos Kim Hellberg. Båda dessa uttalade sig dessutom gång efter gång offentligen om viljan att flytta och i mina ögon blir det då omöjligt att ha sådana spelare kvar. Bättre då att inbringa friskt kapital, så som den moderna fotbollen fungerar i dag, och släppa in friskt blod.
In klev en helt återställd Frederik Winther på vänsterbackspositionen och har gjort det fantastiskt, och inför nästa säsong har vi även nyförvärvade Noah Persson där. Framåt saknas inte heller alternativ – läs främst: en fullt kurant Nicola Vasic’ – så givet att inte fler försvinner under nästa transferfönster har Hammarby på fötterna. Om detta och eventuella spelaromsättningar får vi givetvis återkomma.
Vilka tre spelare har stuckit ut för dig, i Hammarby, denna säsong. Berätta varför.
Linus
Nahir Besara går inte att undvika i detta sammanhang. Som ett bra vin har han bara blivit bättre för varje år. Efter varje säsong tänker jag att nu har han nått sin peak, men han hittar alltid sätt att bli ännu bättre. Han har varit Bajens bästa spelare, Kim Hellbergs högra hand och nästan vunnit skytteligan.
Den andra spelaren som stuckit ut för mig är Viktor Eriksson, som jag anser varit seriens mest överlägsna mittback. Han har allt man kan önska sig från en mittback: bra i uppspelningsfasen, positionssäker och otroligt stark i duellspelet. Även om vi fick en försmak av hans kvaliteter förra säsongen har 2025 visat hur viktig han har varit för vår defensiv.
Adrian Lahdo är den sista och kanske mest självklara spelaren att nämna. När du frågar mig vem som har stuckit ut mest, väger jag även in förväntningar och talang. Utan större förväntningar på Lahdo har han totalt överträffat dem. Jag kan inte minnas att jag sett en större talang i Hammarby, möjligen Bazouma Toure eller Odilon, men Lahdo är en favorit. Han har alltid ett öga för mål och en förmåga att vara snabbare med bollen än utan, vilket gör honom otroligt underhållande att se på. Det ska bli intressant att se hur bra han kan bli med en säsong till i Bajen.
Elias
Nahir Besara, Warner Hahn och Victor Eriksson.
Elin
De tre spelare som har stuckit ut för mig har varit Warner Hahn, Viktor Eriksson och Nahir Besara. Jag tycker att alla tre har briljerat i sina roller och har visat att de inte bara är bland de bästa i Hammarby men också i Allsvenskan.
Per
Jag brukar tid efter annan försöka hamra in den så väsentliga aspekten av kollektiv samverkan. Utan samtal och lyssnande, vidsynthet, en del kompromisser och viljan att gemensamt dra lasset i någorlunda samma, och rätt, riktning kollapsar de flesta både stora och små världarna. Relationer kraschar, supporterredaktioner drabbas av avhopp, ett samhälle går back, en ideell förening upplöses i missämja. Detsamma gäller givetvis fotbollslag, vare sig de befinner sig på flick- och pojk- eller elitnivå. En klubb når inga framgångar enbart av briljans hos ett fåtal, även om den naturligtvis är välkommen, utan alla är beroende av varandra. Med det sagt fastnar naturligtvis blicken ändå på enskilda individer, även om det kanske inte alltid är de mest häpnadsväckande individuella prestationerna som håller längst.
Nahir Besara är Nahir Besara – Ingen i Fotbollssverige kan undgå vår härförare och kung. I inte bara mitt tycke Allsvenskans viktigaste spelare 2025, för sin briljans på men lika mycket utanför planen. Att han utifrån sin position och alltid hårt uppvaktad är nära att vinna skytteligan är en bedrift i sig – det skall egentligen inte vara möjligt – men han har dessutom nu fullt ut vuxit in i rollen som kapten, trovärdig förebild och ledsagare för såväl medspelare som supportrar. Helt enkelt en enastående ambassadör inte bara för Hammarby utan svensk elitfotboll.
Warner Hahn – Försäljningen av Oliver Dovin till England gjorde direkt ont och skapade oro, för hur skulle vi kunna ersätta honom utan att det skapade obalans i det bakersta ledet? Inga problem alls, skulle det visa sig. Warner hade redan gjort succé under sin korta sejour i IFK Göteborg och från det hållet mullrades det i supporterled över att tappa honom. Full förståeligt. Utan att alltid vara spektakulär – även om det finns flera exempel – utstrålar han ett sådant lugn och en sådan spelförståelse att det måste vara en ynnest att ha honom i laget; dessutom är han en utvecklande förebild för Hammarbys målvakter i övrigt. Lägg därtill att han mycket väl kan få spela VM i Nordamerika nästa år, då hans (och Shaquille Pinas) Surinam är en sensationell hårsmån från att kvalificera sig. Om jag inte tar miste skulle han i så fall bli den förste herrspelare sedan Lasse Eriksson 1994 att delta i VM samtidigt som han iklär sig grönvitt.
Victor Eriksson – Själva grundfundamentet i Hammarbys backlinje och den som utan att någonsin förhäva sig offentligt, vilket är en oerhörd sällsynthet i dagens fotboll, låter spelförståelsen tala sitt tydliga språk. I mina ögon Allsvenskans bästa och stabilaste mittback.
Vem anser du vara den viktigaste personen i Hammarby om du får välja mellan ”Micke” Hjelmberg, Adrian Von Hejne och Kim Hellberg. Motivera!
Linus
Oj, vilken svår fråga! Eftersom jag inte har så stor insyn i allt som sker på Årsta bygger mina åsikter främst på intervjuer, resultat och det jag ser på matcher och träningar. Det klyschiga svaret är att ingen är viktigare än någon annan, då de tillsammans har skapat framgångarna de senaste åren. Men för att vara lite mer specifik: Jag tror att Hammarby inte hade varit där vi är idag utan Kim Hellberg. Han har varit avgörande för nästan alla spelares utveckling. Pavle Vagic, Teafaldet Tekie och Shaq Pinas är exempel på spelare som många andra tränare kanske hade lånat ut eller släppt. Men Kim Hellberg verkar se varje individ och får ut det bästa ur dem. Det blir mitt svar!
Elias
Micke Hjelmberg helt klart! Han har gjort ett hästjobb och är ett kitt och förankrad i alla delar av klubben. Hans kontakter och jobb i Afrika och på andra håll samt arbetet med HTFF har gett klubben fördelar gentemot andra lag i Allsvenskan. Klubben ska inte vara personberoende men en klubb där alla byts ut ofta har ingen kontinuitet, kultur eller det som sägs så viktigt i alla lag, en "kravställare".
Det måste finnas någon med förankring och hjärta klubben som kan spänna ögonen i andra och med sin blick visa att det här är Bajen du jobbar för och inte bara ett steg på vägen eller en trampolin för framtida uppdrag.
Elin
Alla tre är otroligt värdefulla för Hammarby men ingen kan förneka att det var något som äntligen “klickade” när Kim Hellberg tillträdde tränarposten för 2 år sedan. Såklart, är det ett samarbete mellan alla tre men det är något med Kim Hellberg… Nu ryktas det återigen om Swansea men jag hoppas fortfarande att han vill stanna ett år till.
Per
För mig blir frågan omöjlig att besvara. Kim Hellberg är givet sin roll som huvudcoach den som syns och hörs allra mest, och även om han har gjort ett alldeles enastående och trendskapande arbete under sina två år är han inte ensam i den välsmorda tränarstaben; med ett år kvar på kontraktet är det bara att hoppas att han blir kvar tiden ut, trots sin nu pågående rekreationsresa i England där inte bara besök hos Swansea och andra klubbar står på listan utan även musikalen ”Mamma Mia”. Även Mikael Hjelmberg, Adrian von Heijne och personerna kring dem har gjort ett sensationellt grundmurat jobb med att skapa det framgångsrika Hammarby vi har i dag, men återigen: För att nå himmelen måste samtliga spårvagnsdelar fungera friktionsfritt. Det är Gud som kör och Jesus konduktör , som det sjungs i den gamla slagdängan Frälsning med Frälstis.
HTFF är i kvalspel till Superettan, där man möter Örebro i ett dubbelmöte inom kort. Tror du att det är bra för Hammarby om HTFF avancerar till Superettan? Varför/Varför inte?
Linus
Jag tror det är positivt att Hammarbys talanger får spela i Superettan och möta bättre motstånd. Visst, det kommer att skaka om regelboken och höja ögonbrynen inom fotbollsförbundet. Men jag tror också att det svenska fotbollsförbundet redan letar efter sätt att reglera detta.
Sen är ju frågan också, är det okej att ha ett "andralag" i Superettan? Jag kan se båda sidor. Å ena sidan är det förståeligt att det ser skumt ut och att det tar upp platser för andra städers klubbar. Men å andra sidan har nästan alla stora klubbar i världen en liknande situation. Om Sverige någonsin ska kunna göra resultat utomlands på klubbsidan behöver vi arbeta mer som de stora lagen i Europa.
Många lag har ett samarbetslag i de lägre divisionerna, skillnaden är att Hammarby ligger långt före i ungdomsutvecklingen än många andra storklubbar i Sverige
Elias
Jag har hört att spel i SE ger ca 6 miljoner kr i intäkter per säsong och spel div 1 ca 100.000kr. Verksamheten skulle kunna bära sig själv om de nådde Superettan. Men...det gör den ändå så länge spelare kommer upp den vägen och sedan levererar sportsligt i A-laget och eller säljs vidare till andra klubbar för stora summor.
Per
Sedan det blev klart att HTFF skall spela kval till Superettan, mot Örebros SK och med start nästa vecka, har interna supporterdebatter pågått på diverse samtalsforum. Klimatet har varit mycket sansat även om åsikterna har gått isär. På det hela taget en intressant diskussion med många infallsvinklar att både instämma i och invända mot.
Skeptiker pekar på en rad omständigheter som direkt avgörande för att HTFF helst inte skall ta vidare kliv uppåt i seriesystemet, bland annat ökade driftskostnader i form av sådant som resor och säkerhet, arenafrågan och huruvida ett eventuellt avancemang skulle påverka spelartruppen när det kommer till just talangutvecklingen; blir det tal om att värva utifrån eller kommer fokus fortfarande vara de egna akademierna. Man pekar också på att vårt damlag riskerar att drabbas negativt om konkurrensen ökar i supporterleden och att det blir större tryck på Kanalplan som spelplats.
Själv hör jag utan tvekan till anhängarna av ett avancemang. Internationellt är upplägget inte ett dugg konstigt och påverkar inte damsektionerna alls, i den mån man har några. Jag tvivlar inte på att Hammarbys ledning har en plan för detta, och att resurser finns. Dessutom tillkommer ökade intäkter från både SvFF och teverättigheter. Jag är också tämligen övertygad om att det HTFF vi har i dagsläget skulle stå sig bra i Superettans konkurrens och inte alls bli den strykpåse i desperat behov av kostsamma värvningar som en del befarar.
Samarbetet mellan A- och talanglag fungerar friktionsfritt på ett sätt som övriga svenska elitklubbar både saknar och avundas, vad de än påstår. Återstår farhågorna om den interna talangutvecklingen, men inte heller där är jag speciellt bekymrad. Det förutsätter dock – och detta är givetvis av stor vikt! – att man inte frångår den inslagna vägen utan fortsätter slussa akademispelare uppåt och samtidigt yngre utländska spelare med samma klokhet som under den senaste 5-6-årsperioden. Att börja nagga på det långsiktiga tänket vore inte bra alls, men det är min övertygelse att vår sportsliga ledning har detta i åtanke.
