Inför årets sista landslagssamling och de avslutande två VM-kvalmatcherna var drömmen om VM i USA, Kanada och Mexiko redan över. Vi har inga andra att skylla på än oss själva för detta eftersom hösten helt enkelt varit för svag.
Matchen mot Skottland i lördags (15/11) slutade 3-2 efter en rejält svängig andra halvlek. Landslaget tog ledningen tidigt i matchen när lagkapten Bakasetas krutade in 1-0 bakom veteranen Gordon mellan Skottlands stolpar. Ställningen var 1-0 i paus efter en förhållandevis god insats. Andra halvlek blev ännu mer händelserik. 2-0 gjordes av Karetsas efter fint förarbete från debuterande Andreas Tetteh som hade hoppat in för sin debut istället för skadade Pavlidis. Kort därefter fyllde Tzolis på till 3-0 med en projektil från distans. Därefter reducerade dock skottarna till både 3-1 och 3-2 vilket blev matchens slutresultat. Förutom Kifisias Tetteh gjorde även Babis Kostoulas sin A-landslagsdebut. Offensivt såg vi ännu en gång vad detta lag är kapabelt till men parallellt erhöll vi också ett nytt ett kvitto på att det finns svårigheter i att hålla fokus över hela matchen. Det finns även en defensiv sårbarhet i laget som vi måste försöka ordna till på bästa möjliga sätt. Undertecknad nämnde självskadebeteende tidigare i höst och det kvarstår. Någon tydlig förklaring till det finns inte utan det är flera faktorer som medfört denna problematik de senaste månaderna.
Avslutande VM-kvalmatchen mot Belarus under tisdagsaftonen (19/11) var en match ingen kommer att minnas. Förutom möjligen Nectarios Triantis som fick genomföra sin landslagsdebut. Betydelselös match för bägge nationer, kyligt, tomma läktare på neutral plan i Ungern och ett trött samt roterande landslag. Ni förstår själva. En rejält intetsägande tillställning vilket därav också logiskt slutade utan några gjorda mål, 0-0. Närmast kom Christos Tzolis när han prickade stolpen med dryga kvarten kvar att spela. Club Brugges 23-åriga offensiva mittfältare har kanske varit landslagets bästa spelare denna höst och ska vara ett av om inte det första namnet som skrivs ner i laguppställningen.
VM-kvalet är till ändå och höstens kval har varit en stor besvikelse. Vi fick alla upp förhoppningarna rejält förra hösten och under vårkanten. Kanske blev det lite för stora ord vilket satte sig i huvudet på vissa inom spelargruppen. Optimismen var dock befogad. Vi har ett gäng av lovande och bra spelare i en intressant ålder där de förhoppningsvis ska kunna utvecklas och bli ännu bättre. Förbundskapten Ivan Jovanovic har fått utstå rättfärdig kritik för de senaste månadernas insatser men kommer sannolikt få fortsätta på sin post även om rykten florerar kring att förbundsstyrelsen hör sig för på marknaden.
Utan att förta något från Skottland som vann gruppen före Danmark efter enorm dramatik är det ändå en känsla av bitterhet som faller in. Vi har mött skottarna hela fyra gånger detta kalenderår och i tre om inte till och med samtliga fyra matcher är vi rent prestationsmässigt sett bättre (t.o.m. klart bättre i vissa fall) vilket däremot inte visat sig resultatmässigt i alla de matcherna. I VM-kvalmatchen på Hampden Park faller vi på till exempel för att vi skjuter oss själva i foten fullständigt. Oavsett vad är det alltid resultaten som räknas i slutändan och det är bara gratulera Skottland till sitt första VM sedan 1998. Vårt landslag var uppenbarligen inte redo för uppgiften än. Inte ens playoff blev det. Framtiden ser däremot förhållandevis ljus ut fast det förutsatt att en del saker korrigeras. Nations League A division väntar vilket blir en stor utmaning och därefter EM-kval. På tal om framtiden. U21-landslaget har 5/5 segrar i kvalet till EM-slutspelet 2027 med en målskillnad på 16-2.
