FEM OBSERVATIONER: "Därför måste Blåvitt börja oroa sig efter derbysmällen"

Det här var en match som kändes stor redan före avspark. Arenan var fullsatt, IFK Göteborg spelade hemmapremiär och publiken skapade en stark inramning från första stund. Det märktes också direkt på planen att det var derby. Tempot var högt, duellerna hårda och spelet intensivt redan från start.

IFK Göteborg öppnade matchen bäst. Hemmalaget var mer aggressivt, vann fler närkamper och satte press på Häcken högt upp i planen. Gästerna hade svårt att få fast bollen offensivt och kom sällan loss i sitt eget spel under den första delen av halvleken.

När matchen väl lugnade ner sig något hade Göteborg fortfarande mer boll, men det fanns ett problem i hemmalagets spel. Bollinnehavet blev ofta ganska stillastående. Tempot sjönk, spelarna blev kvar i sina positioner och Häcken kunde försvara sig lågt och vänta på rätt lägen att ställa om.

Det var också så ledningsmålet kom. Häckens Brice bjöd på en så kallad hockey assist när drev in från högerbacksplatsen och tog stora kliv genom mitten. Han satte fart på Häckens anfall och låg bakom sekvensen som slutade med att Gustav Lindgren kunde stöta in till slut 1–0 efter ett inlägg. Det var ett mål som kom i ett läge där IFK Göteborg hade mycket energi, men där Häcken var mer effektivt när chansen väl dök upp.

Efter målet såg Göteborg lite skakat ut. Samtidigt fick hemmalaget ett jätteläge att svara när laget tilldömdes straff bara minuetr efter Häckens ledningsmål. Heintz tog hand om straffen för Blåvitt, men sköt utanför. Det blev en viktig punkt i matchen. I stället för kvittering och ny energi till hemmalaget fick Häcken fortsätta spela matchen på sina villkor.

Före paus försökte IFK Göteborg få tryck genom fasta situationer och inspel i boxen. Det fanns ansatser, men Häcken stod emot. Gästerna drog dessutom ner tempot när det behövdes och gjorde matchen mer ryckig, något som passade dem bättre än Blåvitt.

Andra halvlek inleddes med ett målvaktsbyte i Häcken, där Andreas Linde klev av och ersattes av den unge David Andersson. Samtidigt försökte IFK Göteborg ta tag i matchen igen. Kruse och Thorardson gav laget energi centralt och hemmalaget vann fler bollar på mittfältet. Det skapade visst tryck, men inte tillräckligt många riktigt klara målchanser.

Ju längre halvleken gick, desto tydligare blev det att Häcken trivdes med matchbilden. Häckens Doumbia var en av lagets krigare på mitten mycket i hans spel som såg bra ut , han var duktig på att vara på rätt plats vid rätt tilfälle flera gånger. En spelare som verkligen ägde sina ytor med pondus och visade prov på spel inteligens när han vid flera tillfällen förutspåde Göteborgs försök till att kontra. Göteborg hade mycket vilja, men spelet blev ofta för stelt. När Fenger kom in blev Blåvitt bättre på att hålla i bollen och flytta upp laget, men innan dess hade laget saknat en tydlig spelpunkt längst fram.

Till slut kom också 2–0. Layouni drev fram längs vänsterkanten, tog sig förbi sin försvarare och spelade in bollen i straffområdet. Där dök inhopparen Mikkel Rygaard upp och satte dit målet. Där var matchen i praktiken avgjord. När IFK Göteborgs Rockson sedan fick ett rött kort mot slutet var derbyt definitivt över.

Det tydligaste beskedet från matchen var att Häcken var det lugnare och mer mogna laget när det verkligen gällde. IFK Göteborg hade energi, publik och en stark start, men Häcken hanterade matchen bättre över 90 minuter.

Samtidigt blev det också tydligt att Göteborgs etablerade anfallsspel fortfarande ser stelt och ganska idéfattigt ut. När Blåvitt väl hade bollen och skulle bygga längre anfall gick det ofta för långsamt, med för lite rörelse och för få lösningar centralt. Det gjorde att laget hade svårt att skapa ett riktigt tryck, trots att det fanns både vilja och publikstöd.

Häcken visste i stället när de skulle försvara lågt, när de skulle dra ner tempot och när de skulle slå till framåt. Det var ingen överkörning, men det var en kontrollerad bortainsats från ett lag som läste matchen rätt.

Mycket av Häckens seger byggdes upp på högersidan. Brice var viktig med sina löpningar in centralt från högerbacksplatsen. Han gav laget extra kvalitet i uppspelen och skapade problem för IFK Göteborg gång på gång.

Samtidigt var Layouni farlig när han fick yta att gå fram i. Tillsammans blev de två spelarna väldigt viktiga för Häckens anfallsspel. Därifrån kom både förarbetet till 1–0 och anfallet som ledde fram till 2–0.

Heintz var länge en av IFK Göteborgs mest aktiva spelare, men frågan är om han verkligen användes på bästa sätt. Från vänsterkanten blev han ofta för bred i sitt utgångsläge och hamnade långt från de ytor där han normalt gör störst skillnad.

Samtidigt spelade Adam Wiberg på topp utan att riktigt kunna erbjuda det som Göteborg behövde i den rollen. Han arbetade hårt och tog många löpningar, men laget saknade ofta en tydlig target punkt som kunde hålla fast bollen, vinna dueller och hjälpa laget att flytta upp. Där märktes det också när Fenger kom in. Plötsligt fick Blåvitt en spelare som kunde bära den delen av anfallsspelet på ett annat sätt.

Och där kommer också den större frågan: hur oroligt ska Blåvitt egentligen vara för sitt offensiva spel? Det är fortfarande tidigt på säsongen, men när det etablerade anfallsspelet ser så pass stelt och idéfattigt ut i långa perioder går det inte att bortse från signalerna. Göteborg skapade tryck i matchen, men alldeles för lite av det kom från ett tydligt och fungerande anfallsspel. Det är något laget måste få ordning på snabbt.

3: Gustav Lindgren. Gjorde 1–0 och tog vara på sitt läge i en match där chanserna inte var många. En viktig målskytt i rätt ögonblick.

2: Mikkel Rygaard. Kom in och gjorde direkt avtryck. Satte 2–0 och bidrog med lugn och kvalitet när Häcken skulle stänga matchen.

1: Brice Wembangomo. Matchens mest avgörande spelare. Hans löpningar och sätt att ta sig in centralt gav Häcken ett övertag i flera viktiga sekvenser.

LÄS OCKSÅ: