Ett mäktigt och hedrande tifo klädde Volksparkstadion när Hamburg tog emot gästande Hansa Rostock. 57 000 personer fanns på plats för att se Hamburgs hemmapremiär, men kanske främst för att hylla den störste i klubbens historia, Uwe Seeler. Känslorna innan avspark var många och den stora frågan var om Hamburg skulle lyckas bjuda publiken –  och Uwe –  på värdig avslutningsföreställning. Tim Walter valde att starta matchen med precis samma elva som i mötet med Braunschweig.  

Spelet i den första halvleken påminde mycket om hur det såg ut i öppningsmatchen, med skillnaden att Hansa inte hade speciellt många klara målchanser. Hemmalaget trillade boll utanför gästesternas straffområde men sällan mynnade bollinnehavet ut i någon direkt målchans. Fram till matchminut 40 var det egentligen Hansa som hade skapat de bästa möjligheterna, ofta från en fast situation. Med fem minuter kvar av halvleken skruvade hemmalaget upp tempot en aning och skapade ett par farliga lägen, ofta signerat Sonny Kittel. Totalt sätt var dock spelet förvånansvärt svagt i den första halvleken och de frågetecken som fanns efter premiären hade sannerligen inte rätats ut.  

Om första 45 var svaga så var avslutande 45 usla. Hamburg fick Hansa att se ut som Borussia Dortmund. Gästerna var hungriga, vann boll och skapade chanser. Hamburg? Ja, vad gjorde Hamburg egentligen, absolut ingenting.  Hade det inte återigen varit för DHF skulle matchen antagligen varit död efter 70 minuter. Med fem minuter kvar fick ändå HSV chansen att sno tre poäng, Glatzel kastade sig fram på ett inlägg men Kolke i Hansa-målet stod för en kanonräddning och allt talade för att matchen skulle sluta oavgjort. Men, när man inte trodde att det kunde bli värre. I matchen sista minut sprang Kevin Schumacher till sig ett läge och avslutade i distinkt i bortre hörnet, 0–1 Hansa. Slut på matchen.  

Jösses så ovärdigt. Vad i hela friden hände i Norra Tyskland. Jag vet inte hur många gånger undertecknad har skrivit att “det här var en av de sämsta insatserna någonsin”. Men det här tar väl ändå priset? Vilket fullskaligt fiasko. Vilket haveri. Vilket svek. Jag har svårt att hitta adjektiv för att beskriva det vi precis fick bevittna. Krampaktigt, ihåligt och omotiverat är väl tre ord som ger en någorlunda rättvis bild av verkligheten. Någonstans uppe på ett moln satt Uwe och skakade på huvudet. Hans kära HSV har förvandlat till en klubb som i sina sämsta stunder ser ut som gäng överbetalda amatörer.  
 
Hamburgs inhoppare under eftermiddagen hette Maximilian Rohr, Jonas David, Ogechika Heil och Filip Bilbija. Ett gäng spelare som antagligen inte hade varit ordinarie i Hansa. Säsongens fyra första halvlekar har varit sorgligt att skåda. Hade jag köpt den här produkten och haft kvittot kvar hade jag rusat tillbaka till butiken. Jag förväntar mig inte att klubben kommer att ta steget upp, jag kräver inte ens att de ska vara inblandade i en toppstrid. Men att uppträda på det här sättet, på hemmaplan, mot Hansa, när Uwe hyllas, är givetvis under all kritik. Energinivån hos undertecknad är all time low. Finns det någon där ute som har en positiv känsla? Om ja, hur då?