Fansen var tillbaka på Volksparkstadion och hela Hamburg gungande. Över ett år fyllt med tiotusentals dödsfall kombinerat med sportsliga misslyckande stoppade inte fansen från att sluta upp bakom sitt lag. Allt var upplagt för ett ”välkomna tillbaka-party” och förhoppningen var att spelarna skulle svepas med i den otroliga inramningen. Ludovit Reis fanns åter i startelvan, likaså Anssi Suhonen och inte minst Robin Meissner.

Matchen började i ett högt tempo och visst såg de ut som att hemmaspelarna fylldes med energi från läktarna. HSV fick också en drömstart målmässigt. I den 19 minuten spelade Kittel fram bollen till Glatzel, anfallaren vickade sig förbi sin försvarare och dundrade in 1–0-bollen, ett tekniskt nummer av Glatzel som förtjänade högsta betyg. Bara minuter efter ledningsmålet skulle gästernas Edgar Prib få syna det röda kortet efter en gräslig tackling på Hamburgkaptenen Tim Leibold. Ledning och spel med en man mer, bättre förutsättningar för en lyckad fest går väl knappast att ha?

HSV hade med sig 1–0 in i paus. Jag minns att jag sa till min vän i starten på den andra halvleken ” det finns inte en chans att HSV vinner det här”. Anledning? En stor del är givetvis en uppbyggd pessimism en annan är att HSV alltid tycks misslyckas med att vinna matcher som man ”ska” vinna. Och ja, chanser till att göra 2–0 fanns definitivt. Och nej, jag blev allt annat är chockad när Robert Bozenik stormade fram och skickade in kvitteringen med tjugo minuter kvar att spela. Bara det faktumet att Khaled Narey, en bit innan kvitteringen, kom fri från halva plan säger en hel del om hur svajigt Hamburg är. HSV försökte sedan forcera för ett ledningsmål, men målet uteblev och festen kom av sig.

Det är svårt att bli klok på den här föreningen. Allt är upp och ner och bak och fram. Matcher som man förväntas vinna, där förhoppningarna är höga, tycks alltid sluta i besvikelse. Düsseldorf, Aue, Darmstadt, Dresden och Pauli är bara några exempel på när laget inte klarat av att hantera favoritskap och press. Givetvis var lördagens match ännu ett kvitto på att den här säsongen handlar om att få ordning på ekonomin och organisationen snarare än att ta klivet upp i Bundesliga.

Undertecknad är absolut inte förvånad över vart säsongen är på väg, det som förvånar mig är att jag fortfarande har förhoppningar och krav. Det märkliga är att jag innerst inne vet att laget inte kommer att höra till toppen i år, trots detta så finns det en dold röst inom mig så fortfarande har någon form av tro – det är helt enkelt svårt att acceptera verkligheten.

I övrigt så finns det en hel del att ifrågasätta när det kommer till coaching och laguttagning. Men med risk för att bli allt för negativ och alarmerande så lämnar vi det till en annan gång. Härnäst väntar nu tabellfyran Paderborn den 22 oktober, seger, kryss eller förlust? Ja, vad tror ni?