Inför omgång 16 mot GAIS på Ullevi

Ett litet minne

Det var de där åren i en helt annan tid, låt säga 2004-2011, då Jonathan och jag ägnade hundratals timmar åt att promenera från den gamla tvåfamiljsvillan i Kungsladugård – ner till Kjells tipsbutik bredvid djuraffären på hörnet, han för att köpa spelarkort till sina EM- och VM-album – som jämfördes och byttes med vännerna Kåre och sportjournalisten Christian Olssons söner Hugo och Ture – och jag för att lämna in dagens odds. Utanför butiken satt för det mesta Sten-Olof Johansson med kaffe och cigarett, keps på huvudet, ur-gaisare och anfallare i klubben som spelat i Allsvenskan säsongerna 1959 och 1964, däremellan i Division II Västra Götaland, totalt 79 a-lagsmatcher och 24 mål. Arbetade civilt passande nog som stenhuggare.

På djupet lärde vi väl inte känna varandra, men växlade alltid några ord. Han berättade om flydda dagar då mycket var på ett annat sätt, inte minst inom fotbollen, och bland det bästa han visste var mötena mot Hammarby. ”Det var alltid kul matcher och oavsett hur resultatet blev gick vi ut och drack öl efteråt. Vilka grabbar ni hade… Bernt Lif, Sven Lindberg, ”Nacka” och ”Ya” såklart, Tom Turesson, Sven Lindberg… Härliga möten. Det är inte på samma sätt idag.”

Nej, det är ju inte det. Mycket har förändrats. Vår del av villan – senare omskriven som ”Skilsmässohuset i ett halvdant romanmanuskript – såldes, sexpersonsfamiljen upphörde att vara en klan, de gamla stadsdelarna Kungsladugård och Majorna är fortfarande vackra men har snabbt gentrifierats till hipsterkoloni med inslag av gängkriminalitet, Kjell stängde igen butiken och flyttade till bortre Asien och alldeles för många har lämnat den här världen. Men våra hjärtan pumpar grönvitt ännu, kanske till och med ännu starkare, och Sten-Olof, ja, han lever. Och jag inser att han då vi först träffades inte var så många år äldre än vad jag själv är idag.

Historik

Göteborg Atlet- och Idrottssällskap grundades på arbetarfiket Edlunds redan 1894, till en början främst med fokus på tyngdlyftning; fotbollsverksamheten satte igång några år senare och man är därmed ett av Sveriges äldsta och mest klassiska lag. Det var också längesen, ett utdraget sekel, sedan man hade sin verkliga storhetstid då man vann Allsvenskan inte mindre än fyra gånger mellan 1919 och 1931. Evigheten därefter har visserligen bjudit på några framgångar, guld senast 1954, men främst präglats av ett hissåkande i seriesystemet och klappusel ekonomi. Speciellt högt talar man nog inte heller om tränaren på 40-talet Willy Wolf och hans uttalade nazistsympatier. Högsta publiksnittet stammar från säsongen 1953-54, 17 000, då SJ dessutom sålde matchbiljetter på järnvägsstationer i Göteborg med omnejd.

Likheter med Söders Stolthet finns, alldeles bortsett från periodvisa pengaproblem. Arbetarklassprofilen är tydligt markerad, även om den inte säger lika mycket nu som då, liksom det underdogperspektiv som ofta präglar lag med viss vana att ägna sig åt hela havet stormar i lägre divisioner. Supporterkulturen måste också nämnas där man tillsammans med Bajen hör till pionjärerna, inspirerade av såväl Tipsextra som började sändas 1969 som stämningen på Söderstadion; inga jämförelser i övrigt vare sig kvantitets- eller kvalitetsmässigt.

På grund av, eller tack vare, uteblivna sportsliga framgångar blev man stadens outsider, vilket vändes till en fördel och skapade en profil av mer vänster och rock’n’roll än Blåvit och framför allt Örgryte. När man åkte ur Allsvenskan 1975 växte klacken inte minst eftersom motståndarna i andradivisionen hörde hemma i närheten av Göteborg, och supportrarna hade dessutom stor del i den nödvändiga skuldsaneringen som genomfördes 1986-94. 2007 fanns planer på att slå ihop GAIS, ÖIS och Häcken till ett FC Gothia, ett idiotiskt förslag som givetvis ratades.

Fiskrofiler…

… finns det historiskt sett givetvis gott om. Spelare i forntiden var sådana som ”Long John”, ”Tjärpapp”, ”Carnera” och ”Atom-Egon”, och senare kom bland andra Wanderson, Álvaro Santos, Razak Omotoyossi och Dime Jankulovski, namn som förpliktigar och för evigt inskrivna i dna:t; däremellan sådana som inledningsvis nämnde Sten-Olov Johansson. Bland supportrarnas hjältar för dagen kan nämnas Amin Boudri, Edvin Becirovic, Haron Ibrahim, veteraner som Jonas Lundberg och Gustav Lundgren, och för att inte tala om glödhete skytteligaledaren Ibrahim Diabate.

Ungdomlig entusiasm kombinerat med stor rutin, alltså, vilket har skapat ett hårdfört kollektiv som drar åt samma håll, ibland gränsande till det brutala – vilket man inte skämts för – men i år med betydligt mer finess utan att göra avkall på grundkonceptet. Man utgår helt enkelt smart från de resurser som finns, vilket ibland ger lyckat resultat. Se bara på Mjällby i år, Kalmar när de knep guldet, och kanske även Hammarby 2001.

Bland tränare kan förutom nämnde nazist-Wolf nämnas Gunnar Gren, Roland Nilsson, Magnus Pehrsson och Alexander Axén. Ingen av dessa nådde dock upp i samma kvaliteter som nuvarande, väldigt intressanta, Fredrik Holmberg, även om Wolf faktiskt vaskade fram landslagsspelaren Gunnar Johansson som deltog och tog brons i VM i Brasilien 1950 tillsammans med Lennart Skoglund; ”Nacka” hörde då dock tyvärr till Solna, hemska tanke.

Förutsättningar för hemmalaget

Man glömmer lätt att GAIS så sent som 2021 faktiskt var förpassade till tredjedivisionen, men sedan dess har nämnde Holmberg gjort smärre mirakel med en trupp som på papperet kanske inte sett speciellt imponerande ut som ändå kan slå vilken motståndare man än ställs mot. Det gör helt enkelt fysiskt ont att möta dem, vilket bevisades i återkomsten till Allsvenskan ifjol då man bärgade en lika stark som överraskande sjätteplats före samtliga övriga västkustantagonister.

Ytterst kompetenta värvningar, inte minst alltså ivorianen Diabate (från Västerås) har gjort att man innehar sjätte plats inför matchen mot Hammarby på söndag eftermiddag, och även i dagsläget är man ”bäst i Götet”. Sju raka matcher utan förlust tyder på kvalitet, däribland X med mersmak mot Malmö FF förra helgen och övertygande vinst borta mot Häcken dessförinnan.

Fraktionerna ”Makrillarna” (givetvis syftande på de grönsvarta klubbfärgerna) och ”Gårdakvarnar” (en blinkning till 1930-talets spelstil då man malde ner motståndet och förevigat av stadsikonen Håkan Hellströms inmarschlåt sedan 2011 ”Gårdakvarnar och skit”) hävdar då och då med hatkärlek att Hammarby är en syskonklubb och man får tyvärr erkänna att det släktskapet har varit ansträngt på senare år. De senaste 23 matcherna har slutat med Bajen-vinst i fem och för GAIS åtta. Hela 10 har slutat oavgjort och fjolåret var inget undantag med mållösa slutresultat såväl hemma som borta.

Förutsättningar för HAMMARBY

Jag har vid ett par tillfälle haft den stora lyckan att få dörja och äta pinfärsk grillad makrill i norra Bohuslän och kan intyga att det hör till livets ljusa glimtar. Förhoppningarna är givetvis att Bajen på om ungefär ett dygn skall lägga ut reven med blänke, kroka en rejäl fångst, bena ur och filéa, salta och peppra och sedan halstra över levande eld, stänka på lite citron och servera oss supportrar till angenäm söndagsmiddag, gärna med tillhörande öl och ett par iskalla Ödåkra.

Det kommer dock att krävas en betydligt starkare prestation än mot jumbon Värnamo senast, som trots vinst på övertid mest kan beskrivas som tam och ineffektiv: mod, huvuden och kroppar inställda på fysisk kamp. Hammarby är ett grunden bättre fotbollslag både individuellt och kollektivt, men GAIS kommer sannerligen inte att vika sig frivilligt. Man har som sagt häng i tabellen och den senaste dryga månadens resultat imponerar.

Det finns dock inga undanflykter för Bajen. Ett mindre ryck i tabellen tillsammans med Mjällby, vi går för GULD, formen är god, truppen i stort sett intakt – Dennis Collander fortsätter med rehab, ett litet frågtecken kring Shaquille Pinas men det verkar inte vara någon större fara – och där Pavle Vagic´ återkomst är minst sagt välkommen. Vi får verkligen också hoppas att Victor Eriksson återigen presterar på den landslagsnivå vi är vana vid och inte som senast; han måste upp i absolut klass och inte för ett ögonblick tappa Diabate ur sikte, och för övrigt ingen annan heller eftersom ivorianen inte är ensam om att hota offensivt.

På fredagsmorgonens långpromenad genom den sommarsömniga staden fick jag av en trevlig vaktmästare tillfälle att komma in på Nya Ullevi, känna av stämningen i förväg och inspektera underlaget. Carpet Hybrid-mattan, med 90 procent naturgräs, är i utmärkt skick så inget att skylla på gällande det heller.