Hammarby
2025-05-01 18:49
Inför söndagens måstematch mot Öster
Måstematch? Ja, jag vill påstå att bortamötet i den av sjöar omgärdade staden Växjö är just det, precis som alla matcher när nu den allsvenska tabellen så smått börjar sätta sig. ”Mörkaste Småland” är ett vedertaget begrepp, och för Hammarby gäller det att betvinga detta mörker och ta spelarbussen tillbaka till Södermalm med det skarpaste ljuset i ögonen.
Per Planhammar
Sett till spetskvaliteter och truppmaterial är detta en 95-minutare som naturligtvis bara skall städas av, men fotbollen är inte alltid logisk. Vi kan alla räkna med att söndagskampen för hemmalaget är en av säsongens mest inspirerande, och att man kan stå upp hyfsat mot seriens bästa lag visade man inte minst senast borta mot Malmö FF, åtminstone under den inledande halvtimmen.
Alla röster ropar Öster.
Den gamla ramsan som en gång ekade på klassiska Värendsvallen är väl numera inte direkt med sanningen överensstämmande, för nära ett halvt sekel har pASSErat sedan det imponerande publikrekordet på drygt 26 000 åskådare i kvalmatchen mot IK Brage 1967; det starkaste publiksnittet över en säsong kom året därpå, 15 622, som vid en jämförelse med dagens siffror måste få supporterfalangerna Sektion Södra och East Front att förtvivla. Inte ens den Ola Salo-komponerade inmarschsången ”Stjärnorna i Öster” kan dölja de krassa fakta att det dels var ett bra tag sedan glansdagarna och dels att årets spelartrupp innehåller blott fyra inhemska produkter. Historiskt sett har man dock desto mer att glädja sig åt.
Öster grundades 1930, men debuten i Allsvenskan lät dröja på sig i 38 år. Då gjorde man det däremot besked och blev svenska mästare som nykomlingar, något som minst sagt hör till ovanligheterna. Därefter dröjde det ett decennium innan man blev en verklig maktfaktor i den inhemska elitfotbollen. Mästare 1978, 180 och 1981, dessutom vinnare av Svenska Cupen 1977.
Profilerna har varit många: Harry Bild, Tommy Svensson, notoriske måltjuven Jan ”Lill-Damma” Mattsson, bröderna Ravelli, och för att inte tala om Hammarbys egen legendar Anders Linderoth. Exemplen kan mångfaldigas; det finns mängder av landslags- och VM-spelare från glansdagarna.
Som svenska mästare har man givetvis deltagit i flera Europa-spel. Framgångarna uteblev, men så var också motståndet oftast högkalibrigt. Värt att notera är mötena med Roma 1975-76 då Öster coachades av ingen mindre än Gunnar Nordahl – som kuriosa kan nämnas att Gunnar var trädgårdsmästare åt min farfar disponenten i Hörnefors innan det bar vidare mot ädlare orter; Gunnar bjöd dock ner farfar och farmor till Italien under sin fantastiska proffssejour där – och de italienska mästarna av Nils Liedholm.
Sedan storhetstiden har det dock mest handlat om berg-och-dalbanor både i seriesystemet och internt, framför allt under 2000-talet. Återkomsten till högsta ligan inför i år präglades till en början av tro, hopp och rejäl satsning på framtidsstrategi för att återfå något av forna tiders stabilitet. Man värvade till exempel ny sportchef i Jesper Jansson, som själv varit spelare i klubben med brorsan Ulrik, och J J gick ut relativt hårt medialt med att han såg oerhört mycket fram emot att komma ”hem” igen och hyllade klubbens potential. De flesta av oss känner till hur det slutade. Allsvenskan hann inte ens dra igång förrän allt brakade samman och Jansson återförenades med sina gamla kolleger Stefan Billborn och Joakim Björklund, fast nu i IFK Göteborg. Många oerhört märkliga turer och de få Öster-supportrar jag är bekant med ser inte direkt med blida ögon på J J efter det.
Inledningen på säsongen har inte varit någon dans på rosor, den heller. Man inledde i och för sig med en imponerande premiärvinst hemma mot BK Häcken, men efter det har det blivit idel förluster, i och för sig oftast med uddamålet men med raden 1-0-5 och mindre än ett mål gjorda per match har man endast hittills uselt presterande IFK Värnamo efter sig i tabellen. Det är naturligtvis illavarslande och inget som torde roa Bajen-bekantingarna Kingsley Gyamfi (som värvades av just Jesper Jansson, något han knappast är direkt tacksam över i dagsläget), blott 18-årige målvaktstalangen Ludvig Pihlblad och vår hjälte för evigt Vladimir Rodic.
Vi själva då? Jo, tackar som frågar!
13 inspelade poäng av 18 möjliga på de första sex omgångarna är, med tanke på motstånd och tight spelschema, klart godkänt. Man kan tycka att bortaförlusten på Listerlandet var under all kritik, men med eftertankens kranka blekhet var det inte fullt så katastrofalt som inte minst jag själv vädrade i mitt lagbetyg direkt efteråt. Visst, försvarsspelt var stundtals under all kritik, men något vassare offensiv hade mycket väl kunnat rendera i åtminstone ett X.
Därefter studsades tillbaka med besked mot Malmö FF, och så blev det då oavgjort mot BK Häcken. Även efter den kampen var vi nog alla besvikna – alltid detta Hisingen! – men med tanke på matchutvecklingen känns det åtminstone just i dag som en seger. Det var 90 minuter plus övertid av hög allsvenska klass och den sena kvitteringen bör ha stärkt en redan högklassig sammanhållning i truppen.
Hammarby kan alltså bege sig till Småland med gott självförtroende, och att det skulle vara någon nackdel för oss att spela på naturgräs är rena nyset. Jag räknar ganska ljummet med att brittiske tränaren Martin Foyston kommer beordra sitt Öster att ligga lågt, mura fast sig med lagkapten Ivan Kricak som dirigent och hoppas på kontringslägen, förslagvis med sikte på Christian Kouakou, men även det skall vi kunna hantera. Och måste klara av, för den här matchen är av stor vikt! Vi har nu tre matcher fram till derbyt på Strawberry Arena och schemat ser fullt rimligt ut. Full pott i dessa kan faktiskt definiera resten av säsongen.
Förutom ännu rehabiliterande OJS, Frederik Winther och Dennis Collander har Kim Hellberg och David Selini kuranta lirare att tillgå, åtminstone vad jag vet i skrivande stund, alltså i position efter position starkare än vad motståndet har att tillgå. Önskvärt är ändå att nollan spräcks relativt tidigt – för Malmö tog det mer än 30 minuter i förra omgången, jag hoppas på 10-15 – så att spelet öppnas upp och ger utrymme för de offensiva kvaliteter som redan glatt oss så många gånger. Då kan söndagseftermiddagen sluta med grönvita fanor i topp inför ett massivt bortafölje.
Alla röster ropar Öster.
Den gamla ramsan som en gång ekade på klassiska Värendsvallen är väl numera inte direkt med sanningen överensstämmande, för nära ett halvt sekel har pASSErat sedan det imponerande publikrekordet på drygt 26 000 åskådare i kvalmatchen mot IK Brage 1967; det starkaste publiksnittet över en säsong kom året därpå, 15 622, som vid en jämförelse med dagens siffror måste få supporterfalangerna Sektion Södra och East Front att förtvivla. Inte ens den Ola Salo-komponerade inmarschsången ”Stjärnorna i Öster” kan dölja de krassa fakta att det dels var ett bra tag sedan glansdagarna och dels att årets spelartrupp innehåller blott fyra inhemska produkter. Historiskt sett har man dock desto mer att glädja sig åt.
Öster grundades 1930, men debuten i Allsvenskan lät dröja på sig i 38 år. Då gjorde man det däremot besked och blev svenska mästare som nykomlingar, något som minst sagt hör till ovanligheterna. Därefter dröjde det ett decennium innan man blev en verklig maktfaktor i den inhemska elitfotbollen. Mästare 1978, 180 och 1981, dessutom vinnare av Svenska Cupen 1977.
Profilerna har varit många: Harry Bild, Tommy Svensson, notoriske måltjuven Jan ”Lill-Damma” Mattsson, bröderna Ravelli, och för att inte tala om Hammarbys egen legendar Anders Linderoth. Exemplen kan mångfaldigas; det finns mängder av landslags- och VM-spelare från glansdagarna.
Som svenska mästare har man givetvis deltagit i flera Europa-spel. Framgångarna uteblev, men så var också motståndet oftast högkalibrigt. Värt att notera är mötena med Roma 1975-76 då Öster coachades av ingen mindre än Gunnar Nordahl – som kuriosa kan nämnas att Gunnar var trädgårdsmästare åt min farfar disponenten i Hörnefors innan det bar vidare mot ädlare orter; Gunnar bjöd dock ner farfar och farmor till Italien under sin fantastiska proffssejour där – och de italienska mästarna av Nils Liedholm.
Sedan storhetstiden har det dock mest handlat om berg-och-dalbanor både i seriesystemet och internt, framför allt under 2000-talet. Återkomsten till högsta ligan inför i år präglades till en början av tro, hopp och rejäl satsning på framtidsstrategi för att återfå något av forna tiders stabilitet. Man värvade till exempel ny sportchef i Jesper Jansson, som själv varit spelare i klubben med brorsan Ulrik, och J J gick ut relativt hårt medialt med att han såg oerhört mycket fram emot att komma ”hem” igen och hyllade klubbens potential. De flesta av oss känner till hur det slutade. Allsvenskan hann inte ens dra igång förrän allt brakade samman och Jansson återförenades med sina gamla kolleger Stefan Billborn och Joakim Björklund, fast nu i IFK Göteborg. Många oerhört märkliga turer och de få Öster-supportrar jag är bekant med ser inte direkt med blida ögon på J J efter det.
Inledningen på säsongen har inte varit någon dans på rosor, den heller. Man inledde i och för sig med en imponerande premiärvinst hemma mot BK Häcken, men efter det har det blivit idel förluster, i och för sig oftast med uddamålet men med raden 1-0-5 och mindre än ett mål gjorda per match har man endast hittills uselt presterande IFK Värnamo efter sig i tabellen. Det är naturligtvis illavarslande och inget som torde roa Bajen-bekantingarna Kingsley Gyamfi (som värvades av just Jesper Jansson, något han knappast är direkt tacksam över i dagsläget), blott 18-årige målvaktstalangen Ludvig Pihlblad och vår hjälte för evigt Vladimir Rodic.
Vi själva då? Jo, tackar som frågar!
13 inspelade poäng av 18 möjliga på de första sex omgångarna är, med tanke på motstånd och tight spelschema, klart godkänt. Man kan tycka att bortaförlusten på Listerlandet var under all kritik, men med eftertankens kranka blekhet var det inte fullt så katastrofalt som inte minst jag själv vädrade i mitt lagbetyg direkt efteråt. Visst, försvarsspelt var stundtals under all kritik, men något vassare offensiv hade mycket väl kunnat rendera i åtminstone ett X.
Därefter studsades tillbaka med besked mot Malmö FF, och så blev det då oavgjort mot BK Häcken. Även efter den kampen var vi nog alla besvikna – alltid detta Hisingen! – men med tanke på matchutvecklingen känns det åtminstone just i dag som en seger. Det var 90 minuter plus övertid av hög allsvenska klass och den sena kvitteringen bör ha stärkt en redan högklassig sammanhållning i truppen.
Hammarby kan alltså bege sig till Småland med gott självförtroende, och att det skulle vara någon nackdel för oss att spela på naturgräs är rena nyset. Jag räknar ganska ljummet med att brittiske tränaren Martin Foyston kommer beordra sitt Öster att ligga lågt, mura fast sig med lagkapten Ivan Kricak som dirigent och hoppas på kontringslägen, förslagvis med sikte på Christian Kouakou, men även det skall vi kunna hantera. Och måste klara av, för den här matchen är av stor vikt! Vi har nu tre matcher fram till derbyt på Strawberry Arena och schemat ser fullt rimligt ut. Full pott i dessa kan faktiskt definiera resten av säsongen.
Förutom ännu rehabiliterande OJS, Frederik Winther och Dennis Collander har Kim Hellberg och David Selini kuranta lirare att tillgå, åtminstone vad jag vet i skrivande stund, alltså i position efter position starkare än vad motståndet har att tillgå. Önskvärt är ändå att nollan spräcks relativt tidigt – för Malmö tog det mer än 30 minuter i förra omgången, jag hoppas på 10-15 – så att spelet öppnas upp och ger utrymme för de offensiva kvaliteter som redan glatt oss så många gånger. Då kan söndagseftermiddagen sluta med grönvita fanor i topp inför ett massivt bortafölje.
