Svenskar om några skall se upp med att klappa sig för bröstet, vi har haft mer än nog av icke upplysta despoter under seklen, men inga av våra regenter kommer i närheten av den belgiske kungen Leopold den II vilken framstår som en av världshistorien allra värsta. Som grundare och kontrollant av den så kallade Kongostaten såg han till att mörda och lemlästa upp mot 15 miljoner människor i ett skräckvälde som nästan saknar motstycke och skaffade sig en hisnande privat förmögenhet byggd på elfenben och naturgummi, detta ungefär samtidigt som den inhemska ligan, Jupiler Pro League, grundades av det kungliga belgiska fotbollsförbundet redan 1895. Till slut fick till och med den belgiska regeringen nog. I samband med Black Lives Matter-rörelsens genombrott för några år sedan – det tog alltså mer än ett sekel – skapades en inhemsk opinion om att riva statyer som påminde om Leopolds tyranni.
Detta land som alltså Charleroi är en del av. Staden har bland annat framställts som en postindustriell mardröm där invånarna lider av stålindustrins kollaps. Slitet och övergivet, frodande ogräs, rashat, neurotisk övervikt och missbruk av psykofarmaka. Fotografier visar upp miljöer som hämtade ur en dystopi, bisarra sexlekar och ren kannibalism. Man måste dock ta allt sådant med en rejäl nypa havssalt. Motståndarna till denna beskrivning är många och dessa pekar tvärtom på stadens äkthet, utan glansiga fasader och flådighet, med riktiga människor och öppenhet, egenskaper som måste gillas. Grönvita supportrar som tar sig dit nästa vecka får själva skaffa sig en uppfattning och gärna återkomma med egna vittnesmål. Vi får hur som helst hoppas att ”trevliga Bajen” får ett hjärtligare officiellt välkomnande än vad som var fallet i samband med det skandalösa i likaledes koloniala Holland för några år sedan.
Öl gillas ju, men personligen faller inte just de belgiska sorterna mig direkt i smaken, trots att det finns över 700 varianter. Överjäst bira, trappistbira, för att inte tala om den vederstyggliga fruktbiran. Inte för inte kallas Belgien för ”ölets Disneyland”. Maten, däremot… Våfflorna är fantastiska, åtminstone för de som inte lider av den autoimmuna sjukdomen diabetes, waterzooi är en mustig gryta perfekt för höstkvällar, och så givetvis moule frites som i rätt stämningsläge kan vara bland det godaste som finns.
Fotbollslaget och den inhemska ligan
Jupiler Pro League är för närvarande placerad på plats 8 i UEFA:s ranking, som baseras på resultaten i de europeiska turneringarna under det senaste halvdecenniet. Som en jämförelse är Sverige rankat 18, en viss uppryckning men ändå flera år och mil efter länder som Grekland, Norge, Polen och Danmark. Toppar gör föga överraskande England före Italien och Spanien, följt av övriga nationer med ekonomisk-saudisk hybris. Det var dock ett bra tag sedan belgiska klubbar hade sin verkliga storhetstid, på 1980-talet. Överlägset mest framgångsrika har varit Anderlecht, Club Brügge, Union Saint-Gilloise och Standard Liege.
Vår kommande motståndare, med det fullständiga namnet Royal Charleroi Sporting Club – man får hoppas att det kungliga epitetet inte är en blinkning till Leopold II – grundades 1904, alltså knappt 10 år efter att ligan startade, men högsta divisionen nådde man först 1947. Väl där har framgångarna väl inte varit direkt skräckinjagande, som bäst en andraplats 1968-69, plats fyra 1993-94 och tre 2019-20. Ifjol hamnade man först på tionde plats, men därefter lekte man hem gruppkvalspelet mellan de lag som placerat 7-12 och kvalificerade sig därmed till Conference League. Inte heller den inhemska cupen har man lyckats vinna men väl nått final två gånger, senast 1992-93.
Sedan 1969 har ”Zebrorna” – smeknamnet hänsyftar givetvis på de svartvita klubbfärgerna – deltagit i en handfull europeiska cuper, spelat sammanlagt 20 matcher med resultatraden 9 – 3 – 8 mot högst varierat motstånd. Den övervägande delen vinster har tagits hemma på Stade du Pays med en kapacitet för 15 000 åskådare. Senast 2020-21 tog man sig förbi Partizan Belgrad innan det blev uttåg mot Lech Poznan, detta i Europa League. Därmed är man endast en hårsmån bättre än Bajen i liknande sammanhang.
Svenska spelare har det varit gott om i Jupiler Pro League, en följd av toppklubbarnas överlag starka ekonomi. Tongivande i olika klubbar i dagsläget är bland andra Ludwig Augustinsson, Gustav Nilsson, Kerim Mrabti och, FRAMFÖR ALLT, Hammarbys egen publikfavorit Fredrik Hammar som vi hoppas kan ge Kim Hellberg och David Selini värdefulla tips; på läktaren lär han definitivt ta plats.
I Charlerois trupp återfinns i dag endast försvararen Aiham Ousou, med bakgrund i bland annat Häcken och GAIS och tack vare sitt dubbla medborgarskap även syrisk landslagsman. I övrigt har det varit glest med deltagare från våra breddgrader, men några sticker ändå ut: Pär Zetterberg, vår egen grönvita guldhjälte tillika landslagskeeper Lasse Eriksson som representerade klubben 1995-96, och så, som kuriosa, Aluspah Brewah. Jag har i dagarna försökt få kontakt med den ryktesvis vindsnabbe forwarden från Sierra Leone – han bor numera i Södertälje – dock utan att lyckas, men en liten återblick är ändå på sin plats.
Till Hammarby kom Alu 2004 närmast från just Charleroi, där han först gjorde smärre succé men sedan hamnade i frysbox efter tränarbyte, och provspel i brasilianska Flamengo. Där var man redo skriva kontrakt, men affären sprack på grund av korruption inom styrelsen. Efter ett direkt önskemål från vår dåvarande succétränare Anders Linderoth anlände han med höga förväntningar på sig. Vår trupp var riktigt stark, med stommen kvar efter Stora Silvret 2003 och även då således med Europa-spel i sikte. Någon succé blev det dock inte, långt därifrån, men det skall noteras att han i högsta grad bidrog till avancemanget i UEFA-cupkvalet, närmare bestämt efter att ha gjort mål borta mot isländska Akranes för nästan exakt 21 år sedan. Väl värt en gnutta respekt, tycker jag. Brewah gick efter Bajen vidare till spel i bland annat Fortaleza, Assyriska, Boden och Hà Noi.
Exakt var Charleroi befinner sig här och nu är svårt att säga, gällande såväl form som trupp. Den inhemska säsongen drar inte igång förrän just den här veckan – R C S C inleder då borta mot Oud-Heverlee Leuven nu på måndag – och de träningsmatcher som spelats inför har bjudit på varierande såväl trupper som resultat. Man har slagit Standard Liege med 2-1, åkt på storstryk med 1-4 mot andradivisionsgänget R W D M, vunnit mot Utrecht och torskat mot Heerenveen, och utifrån de knapphändiga klipp jag sett och matchrapporter jag läst är intrycket… typ i nivå med Championship de grekiska och turkiska högstaligornas sista tredjedel. Men liksom gällande den allmänna beskrivningen av staden Charleroi får samtliga ta detta med en nya salt, om än en mindre.
Förutsättningar och Hammarbys status
I en oljestinn fotbollssamtid där även enskilda svenska spelare säljs för absurda 50-150 miljoner och ibland ännu mer, och några ytterst få når verklig internationell ryktbarhet, är det lätt att ett visst mått av arrogans infinner sig, men vi skall inte tro att blågult motstånd skrämmer motståndare från länder som Albanien, Moldavien, Lettland, eller Belgien. Vare sig på landslags- eller klubbnivå. Hammarby har förvisso haft större inhemska framgångar än Charleroi i motsvarande dito, men vi har i Europa-spel sannerligen inte rosat marknaden sedan de första stapplande stegen mot Tirana och Haka i Cupvinnarcupen 1983; intresserade kan själva leta i arkiven, men det är bortsett från enstaka matcher inte direkt upplyftande läsning.
Kommande motstånd är högst kompetent, men långt ifrån omänskligt. Det är lag av Charlerois kaliber som svenska topplag i allmänhet och Hammarby i synnerhet måste vara kapabla att stå upp bra mot och allra helst besegra för att över huvud taget kunna klättra i rankingen och därmed få enklare lottningar i framtiden. Malmö FF har i åratal visat att det är fullt möjligt, och både Elfsborg och hyresgästerna Djurgården gjorde det ifjol. Underskattning får det naturligtvis inte bli tal om, men det finns knappast heller några skäl för Hammarbys ledarteam och spelartrupp att ta sig an detta dubbelmöte med överdriven respekt och framför allt inte med oro. Dock, och detta skall understrykas, med sans och individuell ödmjukhet. Hammarby må vara vackrare än vilken belgisk söderort som helst, men skönhet betyder inte allt. Våra supportrar håller världsklass, men det är inte alltid sådant hjälper. Vi har just i dag en trupp med kollektiv styrka och individuell klass, men sådant finns i rätt många europeiska högstadivisionslag fån norr till söder och från väst till öst.
Charlerois nuvarande tränare Rik De Mil tog utan större meriter över så sent som i mars ifjol då Felice Mazzù fått foten efter den katastrofala grundsäsongen. De Mil såg till att skeppet inte kantrade totalt och laget undvek nedflyttning, vilket lär ha skapat arbetsro. Den från Iran stammande ägaren tillika ordföranden i det belgiska fotbollsförbundet Mehdigholi Bayat lär dock inte vara nöjd med enbart detta. En inte alltför kvalificerad gissning är att Charleroi kommer backa hem och försöka kontra på Nya Söderstadion på torsdag för att få med sig ett bra resultat till hemmareturen där man räknar med att skicka tillbaka Hammarby till en bister verklighet, men det skall sättas stopp för. Liknande lag möter vi i stort sett i varenda omgång i Allsvenskan och videogranskningar lär ha skett på Årsta, så vi lär knappast bli överraskade.
Det lär knappast ha undgått någon med grönvitt hjärta att prestationerna på sistone, trots att vi oftast fått resultaten med oss, inte alls har varit lika övertygande som tidigare under säsongen. Spelet i vinsten mot Värnamo var svagt, förlusten mot GAIS en oroväckande taktisk missräkning och första halvlek mot Brommapojkarna häromdagen direkt undermålig. Desto skönare då att andra halvan av sistnämnda drabbning var desto skönare att beskåda. Det var på tiden att den inställningen återfanns, för just den desperationen är ett MÅSTE i varenda återstående match den här säsongen. Då kommer också elegansen och resultaten. Med start mot Charleroi.
Skadeläget i Hammarbys trupp är i stort sett utan anmärkningar, självförtroendet torde vara på hyfsat och matchen kommer att gå av stapeln i en nära nog fullsatt hemmaborg – det skall dock påpekas att vissa sektioner bommats igen av mycket märkliga direktiv från UEFA, så maxkapaciteten landar på cirka 22 000 varav drygt 18 000 har sålts i skrivande stund (det vore en smärre skandal om vi trots semestertider inte fyller Nya Söderstadion till sista plats!) – och jag vill verkligen tro att våra spelare går in i detta äventyr med fullt mod och gott humör, och tidigare nämnda ödmjukhet.
Som Kim Hellberg har påpekat tidigare gnälls det alldeles för mycket i andra svenska klubbar över tufft matchande, resor, övernattningar och Gud vet vad, men INTE I HAMMARBY! Det är detta killarna lever och brinner för, det de älskar, exakt vad de har velat sedan barnsben.
Alltså: MOT ÄVENTYRET! FULL FART GENOM EVIGHETEN! VISA EUROPA!
