Ingen sommar utan ett mästerskap - fotboll och livet

Med lite tur kommer jag kunna sitta utomhus hemma på tomten och streama EM-premiären. Stå vid grillen och servera en samlad familj med mat och diskussioner om livet och fotboll. En sommar utan ett stort mästerskap i fotboll är nämligen ingen sommar. Om Allsvenskan är våren och Premier League hösten, så är de stora landslagsmästerskapen sommaren. Och nu är väntan över. Nu är det sommar. Nu gräver vi guld i Schweiz!

Fotboll och livet har alltid följt varandra parallellt, så det är nog inte så konstigt att jag definierar årstider i fotbollstermer.

Det började för länge sedan… Året var 1974 och jag hade nyss fyllt fyra år. Jag var på semester på Öland och minns hur de vuxna spelade det då populära kortspelet canasta i stugan vi hyrt på en camping med massor av tallar och där jag startade varje dag med att spana på kaniner sittandes på en stubbe. 

Än så länge befann jag mig långt ifrån vuxenlivets och fotbollens verklighet. Men det fanns två ämnen som fick mina öron att spetsas lite extra. 

Dels viskande samtal om att min pappa precis diagnostiseras med en sjukdom som tycktes vara riktigt allvarlig. Jag ville nog inte förstå, för min pappa var min hjälte och han kunde väl inte bli sjuk? Men MS var något jag hörde bland de viskande. En sjukdom som skulle följa honom resten av livet. 

Dels samtal om en annan hjälte som det inte viskades om, men som nämndes lika ofta, nämligen Ralf Edström. En fotbollsspelare som gjorde mål i vårt så framgångsrika svenska landslag, som nästan tog sig till semifinal i VM 1974. Och någonstans där kanske jag blev smittad av den sjukdom som fortfarande förföljer mig - ett osunt fotbollsintresse. Och någonstans där fastställdes att alla viktiga minnen framöver kommer att förknippas med fotboll. På ett eller annat sätt.

Sommaren 1982 kommer jag aldrig att glömma. För aldrig någonsin hade det sänts så många matcher från ett fotbolls-VM som då, och jag såg allt. Precis allt. Läste på, laddade mentalt och levde fotbolls-VM. Något som jag sedan aldrig slutat med, även om jag på 1980-talet nog tog alla rekord. Ett 80-tal där jag formades som människa, där allt skedde för första gången, där somrarna kändes lika långa och händelserika som år. 

Jag satt också framför tv:n och såg Sveriges damlandslag ta sin första EM-titel 1984. Kenilworth Road. Luton Towns hemmaarena. I ärlighetens namn en av de minst glamorösa även på 1980-talet. Minns en lervälling till gräsmatta och mycket sparsmakat med publik. Matchen gick till straffar och Sverige vann. Pia Sundhage var visserligen på en nivå över alla andra, men min favorit var alltid Anette Börjesson. Lagkaptenen och backen som inte bara ledde svenska mästarna Jitex och landslaget, utan var dessutom svensk mästare och landslagsspelare i badminton. 

På den tiden fanns det fortfarande möjlighet att vara Sverige-elit i fler än en sport och dessutom ha ett arbete, för några proffs fanns det inte i Europas bästa damlandslag 1984. Anette Börjesson jobbade som taxichaffis, sekreterare och sedan chefsredaktör under sin aktiva idrottskarriär. Idag är alla proffs och nästan alla fokuserar på endast en idrott i tidig ålder.

Det var en annan värld på 80-talet. Fotbollen var inte lika glamorös, inte minst damfotbollen, som kämpade för existens och erkännande. Det är bättre nu. Men min beundran för alla dessa Anette Börjesson har för alltid etsat sig fast. Tänker ofta på henne när jag själv känner mig något stressad över deadlines och har svårt att fokusera när jag upplever många bollar i luften. Lika bra som Anette Börjesson blir jag aldrig, men det hjälper som metod att ta ett steg tillbaka och samla sig, för hur tusan hann hon bolla elitidrott i flera sporter och ett arbete? Då borde jag klara en sketen deadline.

Samma år - 1984 - spelades även EM i herrfotboll, dock utan Sverige som var på tok för dåliga för att kvala in. Men dessa tre mästerskap under 1980-talets första hälft minns jag som igår. Mästerskap som formade mitt fotbollsintresse. Ett intresse som alltid följt sida vid sida med det övriga livet. Viskningar om pappas sjukdom och hyllningar om den där Ralf som gjorde alla målen. För varje fotbollsminne finns också ett minne för livet. De följs åt. Bra och dåliga. Dags att skapa nya minnen. Förhoppningsvis den varma sommaren hemma på tomten, där Sverige vinner EM-guld på nytt och jag får stå vid grillen och laga mat till hela familjen. Fotbollen och livet följs åt, eller kanske är det så enkelt som att fotboll är livet. Nu tar vi guld i Schweiz!