Frustration byttes ut mot eufori efter ett sent avgörande av Hamburg. Pojkarna från norr fick jubla mest när de lyckades besegra FC Paderborn med 1–2 på bortaplan. 

När klockan passerat 90 minuter och det fortfarande stod 1–1 var jag fruktansvärt frustrerad. 
Samma visa varje gång och samma uddlösa Hamburg. 
En repris från tidigare matcher och som min “skribentkollega” Samuel Zurawski skrev efter matchen mot Düsseldorf, blir jag så frustrerad över att jag gång på gång tror att detta lag ska lyckas vinna. Ytterligare ett bevis på att Hamburg inte är det lag vi alla tror det är. 

Jag kom att tänka på senaste avsnittet i podcasten “BaraBlåvitt” där de berättade om en kompis som avslutat sitt supporterskap till IFK Göteborg. Anledningen till detta var att han inte längre tyckte det var kul att se sitt kära lag. Han åkte till matcherna med höga förväntningar men fick gång på gång vända hem besviken. Detta gjorde att han bara mådde dåligt av att se Blåvitt. Vilket i sin tur medförde att han led av en ständig ångest där hans familj och han själv påverkades. 

En tanke slog mig att det borde finnas HSV-supportrar som känner likadant. Höga förväntningar, hopp om tre poäng och uppflyttning men i stället en ständig besvikelse och ångest. Om det är några supportrar som skulle säga upp sitt supporterskap är det banne mig Hamburgs supportrar med tanke på vad vi får gå igenom. 

Men sen kom ett mål som förändrade allt. Ett mål som fick alla ledsna miner att bli glada, alla sår att läka och all ångest att försvinna. 

Kinsombi klackade fram en boll till Tommy Doyle som läckert lyckades placera in en boll i högra burgaveln efter ett skott utanför straffområdet. Die Rothosen lyckades göra 1–2 i minut 94 och tog med sig alla poäng hem till Hamburg. 

Det är ju därför folk väljer att följa sina fotbollslag. När man får skrika ut sin glädje och känna euforin i kroppen efter en jobbig tid bakom sig. Helt plötsligt kändes inte det dåliga spelet allt för farligt och det spreds en god känsla i kroppen. 

Hamburg inledde annars matchen bäst och gjorde 0–1 när Moritz Heyer tagit vara på en retur redan efter fem minuter. Hemmalaget kom allt närmare mål ju mer tid av första halvlek som gick och 1–1 kom mycket riktigt i den 38:e minuten av Felix Platte, vilket också stod sig i paus. En typisk första halvlek av HSV. Andra halvlek? Hamburg kom nära mål men inte mer än så. Frustrationen inom laget spred sig över att spelet inte ville lossna. Men då kom frälsaren Tommy Doyle och fixade så att de tillresta Hamburg-fansen fick jubla. 

Skillnaden i startelvan jämfört med matchen mot Düsseldorf var att Moritz Heyer, Faride Alidou och Bakary Jatta fick börja på planen i stället för Anssi Suhonen, Jan Gyamerah och Robin Meißner. 

Faride Alidou som kommer från de egna leden gjorde sin första match från start. Trots sin ringa ålder på 20 år gjorde han ingen besviken. Bra fart, teknik och självförtroende. Det syntes att han till skillnad från de andra HSV-spelarna inte tvekade när han var på planen. Han trodde på sig själv och körde all in varje gång han fick bollen. Dock borde han nog gjort ett mål så det finns fortfarande några saker att förbättra. 

Nästa omgång spelas mot Holstein Kiel på hemmaplan. En match som bör innebära tre poäng för HSV med tanke på Kiels dåliga inledning på säsongen. Förhoppningsvis spelar Hamburg lite bättre också. Men jag får inte ställa alltför höga krav.

Så vad blir slutsummeringen av denna text? Det är tufft att heja på Hamburg men det är otroligt roligt med sena avgöranden! 

NUR DER HSV!