Janne och landslagets framtid - del 3
I del 2 och 3 skrev jag om vilken del spelarmaterialet har i den kräftgång som landslaget nu går genom. I del 3 och 4 skriver jag om vad Janne kan göra med spelarmaterialet och vad jag tycker inte fungerar i Jannes ledarskap, uttagningar och annat.
I del 1 skrev jag om vänsterbackar som skulle kunna ta en plats i truppen till EM-kvalet. Jag glömde nämna Edvin Andersson som gjort det bra i ett Djurgården som gått starkt i Europa och i Allsvenskan. Gabriel Gudmundsson är ett annat namn som måste nämnas. Han var i stort sett ordinarie i Lille förra året, men i år har han haft svårt att ta en plats i startelvan. Han ser ut att vara nummer 3 efter Augustinsson och Olsson då det var han som blev inkallad när Martin Olsson tvingades lämna återbud för senaste samlingen.
Jag tycker Hugo Larsson måste nämnas som växlat upp i Malmö och som har stått för flera starka prestationer i de senaste matcherna, både om man kollar betyg på statistiktjänster men även baserat på det som har skrivits i media. Frågan är om han till och med hoppar över U-21 landslaget och tar steget direkt till A-landslaget.
Niclas Eliasson stod i senaste matchen för två assistpoäng och om man kollar de senaste matcherna har han fått höga betyg. Han har spelat som en av tre mittfältare, men oavsett vilken formation Janne väljer och förutsatt att Eliasson fortsätter på inslagen väg borde han så småningom ses som ett alternativ. Bröderna Gustafsson skulle kunna vara två alternativ
Nu till del 3
Varken Jeremejeff eller Antonsson fick en plats i den senaste truppen som skulle möta Serbien och Slovenien trots att de hade öst in mål i Allsvenskan samtidigt som Robin Quaison, tillhörande i den Saudiarabiska ligan fick en plats istället. Han har inte öst in mål och om det inte hade varit så att han stått för starka prestationer i landslaget hade han förmodligen inte kommit med i truppen. Daniel Sundgren fick inte alls till det trots att han hade spelat Champions League under hela hösten och gjort det bra. En spelare som Kulusevski kom inte loss överhuvudtaget. Ett flertal av spelarna stod för poäng och bra prestationer helgen direkt efter landslagsuppehållet. Jens Cajuste fick beröm för sin insats. Mattias Svanberg spelade hela matchen för Wolfsburg och Viktor Gyökeres stod för mål i sitt Coventry. Jag tycker det här är exempel som pekar mot att matcherna mot Serbien och Slovenien var tydliga underprestationer. Nations-League samlingarna visar framförallt att den tidigare självgående landslagsmaskinen inte längre fungerar och att den behöver modifieras för att fungera till 2023. Den begränsade speltiden som spelarna i landslaget kommer in i samlingarna med eller som i vissa fall, den icke-existerande speltiden gör det inte lättare och Janne har gjord det tydligt att det här har stört honom rejält.
Janne skulle kunna välja att inte ta ut dessa spelare i startelvan, men då många av de andra spelarna har varit alltför ojämna eller helt enkelt inte hållit måttet går det att förstå att Janne valt att satsa på de mer etablerade spelarna. Han vet vad han får ut av dessa spelare och då resultatet måste vara i fokus för landslag går det att förstå att han resonerar som han gör. Det krävs dock spelare som kan göra det oväntade i ett landslag som annars riskerar att bli för lättläst. Jag kommer inte på något tydligt exempel, men jag hoppas ni förstår vad jag är ute efter.
En sak som jag inte kan komma bort från är att jag tycker det finns en tendens att de som tidigare stått för bra prestationer i landslaget går före. De kan komma från en tyngre period i sina klubblag och spelar i en betydligt lägre rankad liga än en konkurrerande spelare, men ibland känns det som det inte spelar någon roll. Måste dock flika in att det gäller enstaka fall, men jag tycker det ska uppmärksammas. Ett exempel går att hitta från den senaste samlingen där en spelare som Ishak som frekvent står för poäng både i form av assist och mål för sitt polska klubblag fick begränsat med speltid. Både Gyökeres och Quaison fick betydligt mer speltid än Ishak fast han har var i överlägset bäst form.
När Janne har fått frågor om det här på det här brukar hans resonemang lyda att det är korta samlingar och att han väljer att prioritera de som “kan landslaget”. Jag kan köpa att det är en fördel att få in en spelare som vet hur landslaget jobbar och hur de spelar, men jag tycker inte det ska väga så pass tungt som det gör. Om en spelare har visat under säsongen att den håller en högre nivå än en annan spelare eller fått betydligt mer speltid ska den gå före. Om den “kan landslaget” eller inte är irrelevant. Man får inte glömma att det är professionell fotbollsspelare man talar om. Det är vardag för de att anpassa sig till nya formationer och nya taktiska direktiv. Det borde vara en större fördel om en spelare är i form när den kommer in i samlingen än att den sitter på bänken, även om spelaren gör det i ett lag i en större liga. Jag kan tycka att med tanke på att det är korta samlingar borde spelarnas form prioriteras högre. I det här läget när landslaget ska bygga om och ta ytterligare steg borde inte spelarna som “kan landslaget” få någon fördel för det.
Jannes matchcoachning tycker jag går att ifrågasätta och det är någonting som han har kritiserats för från flera håll. Känslan är att Janne blir för defensiv i sin matchcoachning i de avgörande matcherna när det är vinna eller försvinna. Ett tydligt exempel är att Forsberg ofta byts ut för tidigt. Janne har då sagt att han varit för trött, vilket Forsberg inte hållit med om. Jag skulle säga att en tröttare Forsberg är bättre än att han inte är på plan. Han kommer få det svårare att hjälpa till defensivt, men offensivt blir Sverige lidande när han går av plan och han har bytts ut vid flera tillfällen då Sverige behövt göra mål.
