Krönika: Att flyga eller att dyka?

Vad ska vi förvänta oss? Att fortsätta flyga högt eller att dyka ner som den ubåt klubben ändå kallar sig för?

Villarreal har inlett säsongen strålande. Den enda plumpen i protokollet är från den första omgången då man misslyckades kapitalt efter ett taktiskt misslyckande av Garrido. Men det är också den enda plumpen. Sedan dess har segrarna radats upp, och placeringen i ligatabellen säger nummer två. Då ettan, los rivales locales, Valencia möter Barcelona på Camp Nou i helgen (och därmed antas förlora - match mot Barca på Camp Nou döms ju alltid på förhand som en klar förlust för bortalaget) och den gula ubåten tar sig an Hércules i Alicante, betyder detta att om resultaten går Villarreals väg så firar vi ner periskopet från toppen av tabellen när helgen är slut. Att Villarreal leder La Liga efter en färdigsspelad omgång har vad undertecknad kan minnas aldrig skett, trots att klubben betraktats som ett topplag under ett antal år nu. Därför kan matchen mot Hércules vara något helt annat än bara en match. Målvakten Diego Lopez har sagt det bäst: "Matchen mot Hércules kommer att definiera resten av vår säsong". På vilket sätt återkommer vi till.

Förra året var ett katastrofår. En tränare med "ett bra CV" plockades in, och allting verkade så där nytt, fräscht och spännande efter att El Ingeniero Pellegrini lämnat oss. Till honom sade vi, som Morrissey: You were good in your time, and we thank you. Men nu var det dags för något nytt. Hur det gick minns vi alla. Två matcher som definierade den säsongen, med den nye tränaren Valverde vid rodret, var Europa League-matchen mot Lazio på Stadio Olimpico och derbyt mot Valencia på Mestalla.

Mot Lazio hamnade Villarreal i underläge tidigt. Spelet i ligan hade varit knackigt, och i Rom daskades självförtroendet till tidigt efter mål av hemmalagets Zárate. Men Villarreal kom igen. Viljan var det aldrig något fel på. Bäst av alla kanske Sebastian Eguren personifierade detta. Nog fanns det vilja, men skicklighet och framgångsrika resultat var det annat med. Därför var det underbart att han fick nicka in kvitteringen. I den andra halvleken kämpade vi. Eguren såg spyfärdig ut sista halvtimmen, men sprang vidare ändå. Här hade Villarreal, med tidernas värsta säsongsinledning i ryggen, kvitterat och hållit jämnt resultat med Lazio på bortaplan. En, med nämnda förutsättningar, gigantisk bragd. Bragden förstördes av Rocchi, som i den 92:a minuten satte avgörande 2-1 till hemmalaget. Definitionsslutsats: Tuff start + comeback + bragdmatch = fiasko.

Derbyt mot Valencia vill man helst glömma. För att försöka trotsa viljan och leta i minnet (tänker inte titta på någon officiell statistik) tror jag det stod 3-0 till Valencia innan Villarreal ryckte upp sig, och när man gjorde det var det för att Alexis tyckte det var en bra idé att nicka bollen över sin egen målvakt och ge Nilmar öppet mål. Att en sådan försvarsidioti begicks av lokalrivalen gick inte heller det att må lite bättre åt då vår för dagen vikarierande mittback Kiko fått för sig att frispela David Villa, fälla honom, bli utvisad och fixa en sedan förvaltad straffspark. Efter kanske femton minuter. Definitionsslutsats: Tuff start + kassmatch = fiasko.

Spelarna hade från den första definitionspunkten uppenbarligen fått för sig att det inte hjälper att kämpa eftersom att det alltid kommer någon och rycker undan mattan under en. Vad tjänar det då till, vad är det vi ska försöka rädda? Nobody's fighting, 'cause nobody know what to save, som Gil Scott-Heron sjunger, stämde sorgligt överens med hur Villarreal såg ut. Säsongen slutade med att Villarreal bytte tränare, förbättrades - ryckte upp sig - men hur slutade det? Med fiasko. Jävla Tommasso Rocchi.

Inför undertecknads och Diego Lopez utnämnda säsongsdefinitionsmatch är förutsättnigarna annorlunda. Villarreal har chansen att ta över serieledningen. Den positiva starten har dock ifrågasatts. Villarreal har ju bara mött sopgäng, ungefär. Den kritiken är förståelig, men samtidigt ska man veta att det är matcher mot Racing hemma, och framförallt Málaga borta, som Villarreal slarvat bort genom åren - bara för att i omgången efter vinna mot Barcelona på Camp Nou. Personligen tycker jag att en 4-0 vinst över Espanyol, 1-2 vinst över Levante (Real Madrid kryssade där) och nagelbitaren Málaga borta är tre ytterst meriterande vinster. Vi vet redan att Villarreal kan matcha de allra bästa lagen. Nu vet vi också att vi kan matcha de lite sämre. Ändå finns det lite ångest över matchen mot Hércules. För två år sedan hade Villarreal möjligheten att ta över serielednigen vid ungefär samma tillfälle på säsongen, men förlorade hemma mot Numancia - något jag hoppas att jag är den enda att minnas. Därmed är förutsättningarna minst sagt... lite jobbiga. Återigen ställs vi där vid ett vägskäl, det enda som står i vår väg är ett lite gäng från Alicante. Vinner vi befäster vi en topposition och slår an på den ingångna, framgångrika, stigen. Förlorar vi, öppnas hålet nedåt igen och rasrisken är påtaglig.

Så vad ska vi förvänta oss? Att fortsätta flyga högt eller att dyka som den ubåt klubben ändå kallar sig för? Jag tror vi flyger. Det är annorlunda i år. Erfarenheten finns, trots att klubben generationsväxlat neråt. Villarreal har gått tillbaka till old school tactics, på ett bra sätt. Garrido har funnits i klubben länge, och har fört upp B-laget till en division där de har insyn till fotbollens framsida. Nu styr han A-laget med fast hand, en hand som doftar av Pellegrinis handkräm, och vet vilket spel som sitter i klubbens väggar. Däri finns en trygghet som inte fanns vid motsvarande tillfälle förra året, med den nye, fräsche Valverde. Det är viktigt.

Villarreal kommer inte låta sig själva definieras negativt. Dessutom är det inte ett litet, obehagligt bottenlag vi möter i årets definitionsmatch. Vi möter ett gäng som höll nollan och besegrade Barcelona på deras egen borg. Samma Barcelona som förväntas vinna så enkelt mot serieledaren. Vi möter ett gäng som besegrat Sevilla. Det är ett storlag vi möter. Vi är alltid bra mot de stora.

Dessutom är det annorlunda i år. I år har vi lärt läxan, i år vet vi vad som går att rädda.