Krönika: Att göra rätt, att göra fel, och att göra rätt i fel ordning.
För några år sedan lyssnade jag på radio. Det var ett inslag om matvanor och en dietist var med som expert. Dietisten förklarade att västerländsk kost är ganska ohälsosam och vi borde äta mer ur det Japanska köket. Japan har trots allt längst medellivslängd i världen.
Några veckor senare är det ett inslag om sjukvård, och då förklarar en läkare att svensk sjukvård borde ta efter den japanska sjukvården. Japan har trots allt längst medellivslängd i världen.
Jag tänker inte säga att någon av dem har fel inom sitt expertområde, för det är mycket möjligt att Japan har både nyttigare matkultur och bättre sjukvård, men jag kan slå fast att båda experterna drabbats av det som på engelskan kallas “confirmation bias”. Ett på svenska kallat metodfel. Att japaner har längst medellivslängd bevisar varken att de har nyttigast mat eller bäst sjukvård, men det låter som ett bra när du ska bekräfta din tes om sjukvård eller kost.
Den formen av argumentation är något de flesta av oss använder då och då på olika sätt. Vi vill helt enkelt att något ska vara sant, så vi tenderar att värdera bevis som stöttar vår tes högre än bevis för motsatsen. På Chalmers hade jag en lärare som brukade säga att riktig vetenskap inte handlar om att bevisa att man har har rätt, utan om att inte lyckas bevisa att du har fel.
Som supportrar är vi också extremt sårbara för just den där typen av bekräftande metodfel. Vi drömmer om att spelare som gjort en bra halvlek ska bli nästa Thierry Henry, samtidigt som vi helt blundar för att andra lag har större talanger i sina trupper. (Hur många var vi inte som försökte hitta stöd för att Benjamin Nygren var en minst lika stor talang som Alexander Isak t ex?)
Den typen av bekräftande metodfel är på många sätt och vis kanske till och med en förutsättning för att kunna vara supporter. Det är nyckeln till att våga tro och hoppas inför varje ny säsong, trots att vi vet att oddsen är emot oss. Eller som rikspuckot Lars Beckman som använder en screenshot på temperaturen i Rom (eller var det nu var) en ljummen junidag som bevis för att miljontals mätningar världen över har fel om global uppvärmning. Förhoppningar och önskemål får oss att värdera det vi ser på ett sätt som stämmer överens med hur vi vill att verkligheten ska se ut.
För Blåvitts del t ex så har vi en historia att vända blickarna mot där vi vet att Blåvitt någon gång gjort något väldigt rätt. Laget har som enda svenska lag vunnit på Europanivå, var länge mesta mästare och ledde maratontabellen i stor stil. Men de senaste 26 åren har föreningen som snittat SM Guld var sjätte år bara lyckats ta hem ett SM Guld.
Då blir det väldigt lätt att blicka tillbaka och ställa sig frågan om vad vi gjorde rätt på den tiden som vi inte gör idag. Men precis som att allt japaner gör inte bidrar till ett långt liv så är inte allt Blåvitt gjorde under sina mest framgångsrika år något som bidrar till framgång.
Och det är det som oroar mig när företrädare inom IFK Göteborg pratar om att vi ska jobba hårdare. Eller när supportrar pratar om kravbild. Det är för lösa begrepp. Vad är det vi ska jobba hårdare med? Vad är det vi ska ställa krav på?
För precis som att vi har en tendens att leta bevis för en tes vi vill att ska vara sanna, har vi en tendens att vara väldigt svepande i vår kritik. Det gäller inte bara supportrar. Vi ser allt för ofta “experter” och politiker som ska vinna billiga poäng på vag kritik. Vi har t ex vissa fotbollsjournalister som gärna tar varje incident runt fotbollen som ett bevis för att fotbollen inte gör nog, men på frågan vad som bör göras inte har ett bättre svar än “mer” eller “hårdare straff”. Först skapar, eller rättare sagt överdriver, man ett problem med bristfällig bevisföring för att sedan “lösa” problemet med väldigt vaga och opreciserade metoder.
Som supporter finns det en överhängande risk för att vi inför en säsong först hittar “bevis” för att vårt lag kommer göra en bättre säsong än väntat, för att sedan i besvikelsens stund hitta bevis för att allt som görs är sämre än det kanske egentligen är och ställa svepande krav som att spelarna ska “kämpa mer” och “visa mer hjärta”.
När IFK Göteborg spenderat nästan hela säsongen 2023 på kvalplats eller sämre är det väldigt lätt att kräva rullande huvuden. Styrelsen ska avgå, Håkan Mild ska sparkas, kocken kan gå och sleva i närmsta bambakök, och föreningen bör riva kontraktet med alla spelarna.
Men är det rätt reaktion?
Det intressanta med fotboll är att det kan göras väldigt komplext men också väldigt enkelt. I TV studior världen över ser vi analyser av xG, pratar spelsystem, passningstrianlgar, men i slutändan summeras allt upp med tre tecken. “1-0”, “2-2”, eller varför inte “3-0”. Det laget som gör flest mål vinner. Historieböckerna och pokalerna bryr sig inte om hur det såg ut i matchen, de bryr sig om ett slutresultat.
Slumpen är såklart en del av fotbollen, men gör du rätt tillräckligt ofta så brukar du vinna, och gör du fel för ofta brukar du förlora. Vissa försöker undvika att förlora genom att fokusera på att inte göra fel, men det brukar resultera i att de inte gör så mycket rätt och hittar andra fel att begå istället. Ibland gör du två olika saker rätt men de tar ut varandra.
IFK Göteborg har inte gjort allt fel de senaste tio åren. IFK Göteborg har till och med gjort en del saker rätt. Men likt dietisten och läkaren i radion så har IFK Göteborg till synes inte lyckats reda ut vad som givit vilka effekter.
Det spelar ingen roll att du gör en sak jävligt bra när du i nästa handling upphäver det.
Det spelar ingen roll ifall Blåvitts akademi är jävligt bra och flyttar upp en väldigt lovande central anfallare ifall vi lägger flera miljoner på att ta in en skadad Suleiman Abdullahi för att vara förste inhoppare centralt.
Att ta in en av Bundesligas bästa wingbacks som lirat större delen av sin karriär i ett 3-5-2 tappar en hel del i sportsligt värde ifall vi sätter honom som ytterback i en rak fyrbackslinje.
Eller för den delen, ha en scout som är anställd för att sköta datadriven analys när dennes närmaste chef inte tror på statistik och enligt egen utsago inte äger en dator.
Jag har säkert nämnt det här förr, för det är något jag tagit med mig i livet och en insikt som totalt förändrade min syn på hur jag arbetar som arkitekt.
Det är en enorm skillnad på att jobba med kvalitet och att jobba med funktion. En schweizisk armekniv har låg kvalitet och massa funktion. Även om du skulle köpa bästa märket byggt med de bästa materialen så kommer vi aldrig ifrån att om du ska skära något så är en riktig kniv bättre, om du ska såga något så är en riktig såg bättre, ska du klippa naglarna är en nagelsax bättre. Armekniven har många olika funktioner, men gör varje enskild funktion med ganska låg kvalitet.
Jag, och många med mig, tenderar att prata om tiden då Poya Asbaghi var tränare för Blåvitt med en nostalgisk glimt i ögat, men egentligen handlar det nog ganska lite om Poya i sig och mer om den röda tråd som på många sätt klipptes av när Poya tvingades lämna.
Sedan dess har IFK Göteborg varit väldigt sportsligt spretiga. Vi ska inte revolutionera fotbollen, men vi ska utveckla unga spelare och vara ett av landets bästa lag. Vi ska ha en traditionell scout som skiter i spiders och wyscout, en traditionell tränare som bygger laget bakifrån med ett tryggt, tungt, och fysiskt 4-4-2. I sin verktygslåda får de en ung assistent som ska analysera spiders och wyscout och årets stora värvning är en nätt norrman som utmärkt sig i ett snabbt 4-3-3 på konstgräs.
Kanske är ambitionen att vi ska vara heltäckande i vår kompetens. Det trygga, tunga, och fysiska 4-4-2 spelet ska få lite fart och fläkt av en norrman plockad ur ett snabbt 4-3-3. Den datadrivna scoutingen ska hitta de guldkorn som den traditionelle och känslodrivne huvudscouten missar. Vi slänger fram vår armekniv och när ena verktyget inte riktigt räcker till så har vi ett annat verktyg.
IFK Göteborg vill in i framtiden men vågar inte lämna det bekanta och bekväma bakom sig heller. Som kontrast kan vi ta stadens uppstickare och Blåvitts nästa motståndare i Allsvenskan, Häcken. De har inte något bekvämt bakom sig, de kan ta sig an den moderna fotbollen på ett helt annat sätt. Det finns inga traditioner att bryta mot. Det finns ingen historia att förhålla sig till. Det går inte ens att kritisera deras supportrars brist på engagemang i föreningsdemokratin för de har inte heller någon historia att förhålla sig till. Att kritisera beslutet att köpa upp Kopparbergs Göteborg rinner av dem, för de är själva nyvärvade. Ur ett traditionellt supporterperspektiv så låter det såklart förfärligt, men ska du ta dig an en förändrar omvärld är det såklart väldigt gynnsamt att inte ha något som håller dig tillbaka.
När Håkan Mild anställdes så var jag positiv. Han pratade om att fokusera på kärnverksamheten, och tittar vi på vad som hände med Lejonet och Björnen efter att han gick in där så kändes det som om han ville spets till Blåvitts verksamhet. Göra det vi gör bra riktigt jävla bra och inte syssla med en massa annat. Kanske är det fortfarande hans vision. Jag vet faktiskt inte. Det är väldigt oklart vad som faktiskt händer på Kamratgården, vem som tar vilka beslut och vad planen med de enskilda besluten är. Det är ett problem i sig, men ska vi öppna den burken kommer den här texten aldrig bli klar.
För precis som att allt japaner gör inte kan bevisas vara nyttigt bara för att de lever längst så kan inte allt Blåvitt gör bevisas vara dåligt för att vi ligger i botten av Allsvenskan. Den analysen är för bred och svepande. Men IFK Göteborg måste bli bättre på att göra bra saker som stärker varandra istället för att göra saker som tar ut varandra.
Om vi ska tjäna våra pengar på akademin så kan vi inte lägga pengarna vi tjänar på att köpa in dyra spelare till vår bänk som konkurrerar med akademispelarna. Om vi ska lägga dyra pengar på en spelfördelande mittfältare kan vi inte ha en tränare som backar hem och slår bollar över mittfältet. När IFK Göteborg gör A så måste IFK Göteborg sedan göra B, inte slänga korten på bordet, skrika yatzy, och sedan tacka kocken för en god match.
