Krönika - "Ett monsunregn av Guds nåde"
Efter regn kommer sol heter det. För mig känns det som att Kalmar FF under inledning av säsongen gått igenom ett monsunregn av Guds nåde. Vi supportrar kom knappt ur det levande, men äntligen har vi fått ett uppehåll.
Dagen till ära såg det ut att vara ganska soligt i Kalmar. Sydostkurvan sjöng och KFF startade faktiskt matchen på en energifyllt sätt. Det dröjde inte länge förrän Simon Skrabb serverades en genial macka av magikern. Och med magikern åsyftar jag såklart Jacob Trenskow. Vilket samarbete de två helt plötsligt har inlett. Tidigare matcher (mot GAIS och Mjällby) har resten av laget inte riktigt följt med i deras nykomponerade framgångsrecept. Men jag håller mina tummar för att detta är en nystart på en i övrigt bedrövlig säsongsstart.
Hela säsongen har vi sett nedtyngda ut. Helt plötsligt såg vi istället ut att vara tunga. Dino Islamovic stod för flera fina aktioner, inte minst i uppspelsfasen. Trots att han missade en nittioprocentig målchans så står han återigen i målprotokollet. Och vi är alla skyldig honom våra inköpta magsårstabletter, för det där fyratvå-målet var bland det skönaste jag upplevt. Att för en gångs skull inte behöva sitta och svettas sista tjugo minuterna var en fantastisk upplevelse. Sedan fick ett klassiskt grädden på moset-mål av Jonathan Ring avsluta matchen och gav oss supportrar den välförtjänta desserten.
Men spelaren jag främst anser förtjänar att höjas (till skyarna) är Kevin Jensen. Det kan inte vara enkelt att värvas till ett lag med stora ord efterföljande, att underprestera parallellt som skador sätter stopp för nyvunnen form och i slutändan knappt ha någon kvar som tror på dig. För vem har trott på att den unge skåningen skulle uträtta något av värde under sin tredje säsong i KFF? Jag har varit kritisk till honom, både i mina texter och utanför Svenskafans. För vad har han bevisat egentligen? Vi som ser matcherna tycker att det är jobbigt att se honom misslyckas gång på gång med att uträtta basala aktioner. Jag kan inte tänka mig vad han själv känt, tyckt och tänkt. Men en sak är säker: de två senaste matcherna har helt klart markerat ett genombrott för Landskronasonen och jag förväntar mig se honom i startelvan framgent.
Trots att vi under lördagen tog oss ur monsunen så vet man aldrig när nästa storm kommer. Kanske var det här ett kortare uppehåll, en plats att vila på och samla energi. Men det vi visade upp i andra halvlek är alldeles för bra för att ha något med den undre delen av tabellen att göra. Det är dags att slipa bort trubbiga passningar och slarv på egen planhalva. Kanske hittade vi inte bara en plats att vila på, kanske hittade vi mitt i stormen tillbaka till vår identitet.
