Det var lite extra oroligt inför matchen.
Jag minns tydligt känslan jag hade när slutsignalen blåstes i det föregående mötet mellan dessa två lag. Förvisso fanns det annat som bidrog men just den här lever kvar just eftersom den var så tydlig.

Det var 2013 och efter att vi tvålat till dom med 1-3 i Småland i april det året (mål av Mohamed Bangura och LASSE Nilsson) så kunde man ju hoppats att vi skulle göra något liknande på hemmaplan. Verkligheten skulle bli en annan och den tjugofemte augusti, blott arton dagar efter att vi spelat 0-0 mot Celtic på samma arena och slagits ur kvalet till Champions League (tänk om Anders Svenssons ribbträff hade gått in), så spelar vi en av årets svagaste matcher och förlorar med två mål (av Johan Larsson och James Keene) mot fyra. Mot ett lag som sedermera fick lämna Allsvenskan det året.

Den bitterheten jag kände över denna handfallenhet som hemmalaget hade visat kan jag minnas med kristallklar tydlighet. Det var då, för mig i alla fall, en tydlig markering om att det haltande spel som trots sina svagheter gett oss SM-guldet året innan nu sken med alla sina svagheter. Den pågående konflikten mellan Anders Svensson och Jörgen Lennartsson gjorde det hela inte bättre och en dryg månad senare fick Lennartsson lämna och ikonen Klas Ingesson tog över.
Med andra ord fanns här många anledningar till mitt missnöje men få gånger under det året minns jag att det var värre än mot Östers.

Nu då, tolv år senare, var det alltså dags igen för bortamöte och dessvärre ett Elfsborg som inte direkt gått som tåget. Inför hade vi förvisso vunnit fyra av sju matcher men få gånger utan att det funnits smärtsamt tydliga svagheter i spel och lagfunktion.

I likhet med matchen mot Norrköping får man erkänna att vi hade tur med målburens villighet att stå i vägen för hemmalagets försök att kvittera. Det och en bitvis fullständigt desperat defensiv insats i trånga utrymmen mot ett lag som är oerhört starka på fasta situationer.
Det skall sägas här att vi under större delen av matchen försvarade oss med full kontroll och utan att Östers fick komma till några direkta farligheter men efter vi tog ledningen blev vi lite räddare och öppnade för dom att hota och komma onödigt nära att ta ifrån oss minst två av poängen vi höll.

Det var en onödig öppning att ge. Vi spelade en stark första halvlek och ökade bara trycket för bvarje minut som passerade. Våra fasta situationer var oftare farliga än inte och detta fortsatte in i andra halvlek där Östers höll sin nolla fram till femtioandra minuten genom tur och orimligt vältajmade defensiva insatser.

För målskillnadens skulle det naturligtvis varit fördelaktigt om dessa avslut rasslat till i nätet men vi får hålla fast i segern som ju är det allra viktigaste. Inför resten av säsongen måste vi dock ta itu med den här frustrerande tendensen att släppa på gasen när vi tar ledningen. Visst, vi skall försvara vårt mål då precis som när vi har ett likaläge och undvika att anfalla för hejdlöst och på så sätt skapa ytor men att göra som vi gjorde mot Östers och som vi gjort ett antal gånger redan det är att ge motståndet en halvöppen dörr att försöka sparka in. Och det är, som allra minst, onödigt.

Det var lite extra oroligt inför matchen men Elfsborg löst det och Sebastian Holmén (perfekt nick till segermålet), Johan Larsson (äntligen tillbaka på plan), Simon Hedlund och Niklas Hult fick ännu en seger mot Östers i Allsvenskan.
Och revansch tolv år efter förlusten.