Hur ska man egentligen sammanfatta det här landslaget? Kanske genom lite statistik?
71 procents bollinnehav, 14-2 i avslut, 3-0 i mål och självklart så gör debutanten Victor Munoz mål i sin allra första landskamp efter att Ferran Torres spelat fram honom med en klackspark.
Det är liksom så det här laget funkar. De känns ostoppbara, och nivån på allt är så otroligt hög.
Ett till exempel: Rutinerade Marcos Llorente har bollen vid egen hörnflagga och pressas av tre serber. 99,9% av högerbackar på den här nivån skulle tjonga upp bollen i plan och jobba på att vinna tillbaka bollen högre upp i plan. Llorente lyckas istället passa bollen till Rodri, som direkt blir pressad av samma tre serber. Istället för att tjonga iväg bollen så gör han en liten vridning av kroppen och tar sig förbi de tre serberna och slår en delikat pass ut till Cucurella som startar en kontring som 10 sekunder efter att Llorente varit pressad vid egen hörnflagga avslutas med ett skott strax över mål från Alex Baena.
Oyarzabal, som egentligen inte ens är "9a" men ändå gör det utmärkt för landslaget, sätter två mål för kvällen och fortsätter övertyga som någon slags flytande centerforward. Nu har han 24 mål på 52 landskamper, vilket är ett klart godkänt (för att inte säga bra) målsnitt för en forward. Oyarzabal bidrar dessutom med mycket mer än bara mål, han är otroligt bra i länkspelet och är nästan alltid spelbar.
Längre ner i banan var det fint att se Rodri tillbaka i majestätisk form, tröjan instoppad i byxorna och med kaptensbindeln på armen så börjar han nu återigen se ut som den där självklare mittfältsgeneralen som styr och ställer. Förblir han skadefri lär han nog både starta och vara lagkapten i sommarens VM.
Det är såklart något svårare att bedöma ett lags insats i en träningsmatch. Men Serbien är sannerligen inget dussinmotstånd, och man kan anta att de med sitt något stukade självförtroende ser vikten i att prestera bra även i en match som inte betyder något för något av lagen. En oro som man skulle kunna ha spelat på innan matchen är att Serbiens storväxta backar och mittfältare hade kunnat bli svåra att hantera för Spanien vid fasta situationer.
Men det är ju bara ett problem om de överhuvudtaget får låna bollen och det fick de inte. Problemet löst. 3-0 La Roja.
Den enda potentiella svagheten man kan se i det här laget är väl på mittbacksplatsen. Cubarsi, Laporte, Le Normand, Huijsen (och nu även Arsenals Mosquera) etc är såklart otroligt skickliga mittbackar av högt internationellt snitt. Men de är inte Sergio Ramos, de är inte Gerard Pique. Kanske framförallt Pau Cubarsi har absolut potential att nå samma höjder som de två legendarerna, men det är några år framåt i tiden.
Annars är det rent ut sagt löjligt vilket lag de har. Om Oyarzabal för ovanlighetens skull inte skulle leverera så kan man slänga in Ferran Torres där, som kanske är en lite mer renodlad målskytt än Oyarzabal. De har tom en mycket duglig targetspelare i "pandan" Borja Iglesias att slänga in om de, mot förmodan, vill spela långbollar.
Det spanska mittfältet behöver man inte ens nämna, 2-3 spelare av högsta världsklass på varje position. Rodri har vunnit Ballon´d´or. Pedri kommer antagligen vinna den någon gång i sin karriär. Så även Lamine Yamal.
På tisdag reser laget till Barcelona för att spela på Espanyols hemmaplan RCDE Stadium. Motståndare blir Egypten, som är en betydligt svagare motståndare än Serbien.
Att de kommer att vinna känns skrivet i sten. Frågan är hur mycket de la Fuente roterar i laget och testar nya spelare etc. Hursomhelst lär det för fotbollsälskare bli en mycket sevärd match. Det är det nästan alltid när Spanien spelar. Fotbollsgodisgaranti.
Vamos!
