Jag sitter ensam på en bänk, vid en taxistolpe, i byn Multiva, utanför Pamplona. Jag har ringt efter taxi. Det är öde och tomt och en genomskinlig plastpåse dansar fram över gatan denna molniga lördagseftermiddag. Det verkar inte komma någon taxi. Jag har kontaktat klubben för över två veckor sedan för att få till en träff med en person i styrelsen. Dagen innan match får jag svar att det inte är möjligt att träffa personen men att jag är välkommen att se Osasunas damlag spela playoffmatch mot Villarreal på träningsanläggningen Tajonar.
Jag ger upp om taxibilen och med en kartongskylt i handen vandrar jag upp till huvudgatan för att lifta. Jag står inte mer än någon minut förrän en vit bil plockar upp mig. I framsätet sitter en krullhårig kvinna som skulle kunna vara förälder till den långhåriga unga kvinnan som sitter vid ratten. Kvinnorna är på väg till matchen och försäkrar sig skämtsamt om att jag inte är supporter till Villarreal. Dom släpper av mig precis vid den stora huvudentrén. På bilens display ser jag att det är en kvart kvar till avspark.
Tajonar eller Taxoare som det skrivs på baskiska är ett område åtta kilometer utanför Navarras huvudstad. Där ligger sedan 1982 Club Deportivo de Osasunas träningsanläggning - Instalaciones de Tajonar. Damlaget och Osasuna B spelar sina matcher på Tajonar.
En ormformad kö av åskådare ringlar sig fram till biljettluckan och jag ser både gula och röda tröjor och halsdukar. Den stora publiken består av barn, föräldrar, partners och fotbollssupporters. Jag ser ingen representant från Osasunas huvudstyrelse eller spelare från herrlaget. Den långe och vänlige pressansvarige Aitor Royo möter mig i entrén och ber om ursäkt för sent svar. Jag hänvisas till den kombinerade press- och hedersläktaren. Den markeras med ett plast band och röda stolar till skillnad från publikens blåa. På min högersida sitter en representant i den nyskapade styrelsen för damlaget. Verksamheten startade 2016 och vid två tillfällen har laget spelat playoffmatcher för att hamna i högsta ligan - Liga F.
Det hänger mörka och gråa moln över anläggningen och det är den första av två matcher. Den neongrönklädda domaren blåser igång drabbningen. Stämningen är spänd och nervös på plan och jag tänker det kan bli en mållös tillställning. Längst ett räcke som skiljer publiken från gräsplan hänger klungor av barn. Man hör tydligt hur spelarna ropar kommandon till varandra över gräsmattan. Det sjungs inga sånger eller ramsor från läktaren. Någon ljudanläggning med musik innan matchen verkar inte finnas.
Några barn har redan börjat äta på sina medhavda smörgåsar långt innan halvtidsvilan. Jag ser en tjej med tandställning som passerar på kryckor. Hon kan vara i tidiga tonåren och jag tänker att det är kanske är hennes generation som kommer spela och kämpa för att hänga kvar i Liga F. Precis som herrlaget har som främsta ambition att hänga kvar i La Liga säsong efter säsong. Domartrion på plan har mörkt hår uppsatt i knut och svarta klockor på vänsterarmen. Det blir en kontrast till spelarna som nästan alla har långt hår uppsatt i hästsvans.
En spelare, Eunate, har väckt mitt intresse och hon är nummer 14 i hemmalaget. Hon är en veteran i sammanhanget. Hennes fullständiga namn är Eunate Arriaza Otazu och kommer från byn Biurrun i närheten av Tajonar. Hon har spelat 12 säsonger i Athletic Bilbao och i både spanska damlandslaget och landslaget för döva personer. Eunate har en hörselskadad sedan födseln. Hon är en vänsterfotad back som agerar lugnt och stabilt med bollen. Hon slår flera av lagets frisparkar och hörnor. Hon gestikulerar yvigt både till domare och medspelare och har ett tydligt kroppsspråk. Vid ett tillfälle under pågående match ser jag hur hon går av plan, dricker vatten och pratar med medlemmar av staff. Hon har varit med förr.
I sista minuten av första halvleken kommer dagens första mål. Det är Villarreal som välförtjänt tar ledningen. Bortapubliken får luft i strupen och hörs långt mer än den oorganiserade hemmapubliken.
I pausen får jag följa med en kvinna i blå regnrock som sitter i styrelsen och två män in i klubbhuset. Vi passerar skylten ”Prohibido el Paso” - Förbjudet att passera. På andra våningen i ett ganska kalt rum står det sockerkaka och tapas i form av omelett och korv på ett bord. Jag blir erbjuden öl, kaffe och vatten. En av männen har varit i Göteborg och deltagit med två Osasunalag i Gothia Cup. Jag avvaktar och vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag tittar ut genom fönstret och ser att spelare och domare är på väg ut för andra halvlek. Mannen som varit i Göteborg rullar in en bit sockerkaka i aluminiumfolie för att bjuda en av pressfotograferna. Jag stoppar i mig ännu en tapas och tar en vattenflaska.
Andra halvlek är igång och det knastrar till i den gråa högtalaren på andra sidan planen men jag kan inte urskilja vilka spelare som annonseras för byte. Spelet är intensivt och fysiskt och det märks att det spelas om något viktigt. I 86:e minuten gör bortalaget ytterligare ett mål. Hoppet om en vinst lämnar hemmasupportrarna.
I 89:e minuten reducerar Claudia Jimenez, forward i Osasuna, och gör sitt 10:e mål för säsongen. Eunate slår hörnan som föregår målet. Hemmapubliken vaknar och temperaturen ökar i slutminuten, men förgäves. Matchen slutar 1-2.
Efter matchen stannar spelarna kvar på plan och beblandar sig med publiken. Det pratas, kramas och tas fotografier. Det är som en enda stor familjefest där alla kommer till tals och får synas. Pressansvarige kommer och hämtar mig och säger att Osasunas tränare Josu Dominquez väntar på mig. En trygg vitskäggig medelåldersman hälsar på mig med fast handslag. Han verkar balanserad efter förlusten och jag frågar hur länge han varit tränare. Han har varit där i tre år och svarar frankt att man behöver göra mål för att ha en chans att nå högsta ligan. Jag tackar för matchen och mottagandet. På min väg ut från anläggningen ser jag att första och andre målvakten i Osasuna fortfarande står vid entrén och kramar och skriver autografer till entusiastiska killar och tjejer.
Personligen tror jag det kommer ta ett tag till innan Osasuna Femenino har ett konkurrenskraftigt lag som spelar i Liga F. Förhoppningsvis är det efter att renoveringen och expansionen av träningsanläggningen som ska stå klar år 2027/28. Det är en ung organisation och den verkar arbeta i skuggan av herrlaget. Eunate och Osasunas damer är pionjärer och bryter barriärer för damfotbollens framtid i regionen Navarra. Jag har njutit, denna majeftermiddag, av den inkluderande, prestigelösa och varma stämningen. Här finns en enkelhet och närhet som jag saknar inom professionell herrfotboll. Jag får skjuts tillbaks till stan av kvinnorna i den vita bilen. Jag kommer gärna tillbaka.
Imorgon söndag den 17 maj spelas returmatchen i Vila-real med start kl. 20.00.
Buena Suerte!
Lycka till!
