Åtvidaberg - Artiklar 2012

Vintern har gjort entré över hela vårt avlånga land. En helt perfekt adresserad ankomst då tiden verkligen är inne för att klä upp och smycka och pynta julens alla mysiga begivenheter med ett stämningsfullt och traditionellt vintertäcke av kritvit pudersnö, som sannerligen bär på en unik förmåga att förtrolla och väcka liv också i ett sövande och naket landskap.

Det är när man nått toppen och kanske är som allra bäst som man ska dra sig tillbaka. Om man för alltid vill bli påmind och ihågkommen som den stjärna man är och vill få denna stjärnglans att fortsätta lysa och kröna framtidens alla decennier, åratal och årstider med statusen som evig stjärna.

Drömmen jag gått och burit på inombords, fyllde härom veckan ett år. Den dröm som inför säsongen tvingades slåss med "experternas" alla tvivel som dissade ÅFF hårt och som redan innan säsongen riggade upp en galge där vårt anrika namn ristades in i stommen av trä. Domen föll tidigt.

Det har varit några avkopplande och sköna dagar att njuta utav. Den mentala krampen har lagt sig och den svettiga ångesten har jag inte känt av under några dagar.

Mörkret sluter sig allt tätare och djupare omkring oss. Landskapet och naturen har påbörjat den förvandling som ligger i tiden och är som ett naturligt inslag i det kretslopp av årstider vi allihop lever tillsammans under i vårt Svea rike.

Lördagen 6 oktober 2012 blev en dag då alla tänkbara olika sorters känslor väcktes till liv. En dag då tårar, från allt mellan vacker och djup nostalgi, till bottensvart vrede och frustration, fuktade mina bleka kinder.

Under några ljuvliga dagar så har vi äntligen välförtjänt fått njuta av en efterlängtad och återuppstådd segersötma, en sötma som genast fick smilbanden att vridas på rätt håll och alla våra svettiga hjärtan att andas ut och finna lite sansad lugn och ro inför den slutspurt som nu framöver ska skriva ner det sista kapitlet av den allsvenska sagan år 2012.

Regnandet från lördagen hade upphört och under denna september söndag skymtade till och med solen uppifrån en ljusgrå himmel.

Laget från den lilla orten med de små resurserna, mot laget från den stora staden med de stora resurserna. Åtvidabergs FF mot Malmö FF.

Allsvenskan 2012 inledde med vinterkyla, sen kom våren och därefter den så efterlängtade sommaren. Nu står hösten här och det är nu som den slutgiltliga sanningen ska skrivas ner, en sanning som sedan kommer att hamna i historieböckernas eviga evighet. En sanning som aldrig går att sudda ut...

Över Rambergsvallen och Strandvallen vilar en form av förbannelse som visat sig vara svår att bryta ner under många svarta år.

Under samma himmel och med samma adress som för trettio år sedan, spelades det under måndagen återigen ett allsvenskt Östgötaderby på Kopparvallen i Åtvidaberg.

Han kom, han sågs och han segrade.

Jag tycker det flyter på bra just nu. Humlorna surrar, grillväder varje kväll, sandstranden lockar ännu, kneget rullar på, sensommaren glöder och är hur välkommen som helst, och min vän Åtvidabergs FF verkar verkligen må som man förtjänar i dagsläget. Superbt kanonbra.

På förhand var det absolut viktigaste och mest primära inför mötena med ÖSK, Gais och Syrianska att inte förlora någon av matcherna och därmed släppa någon av dem närmare in i vår värld. Detta lyckades vi med, ingen av dom har kommit ett dugg närmare.

Slutsignalen på Gamla Ullevi i Gbg har alldeles nyss tynat bort. Skulle man gå efter mitt känsloläge just nu skulle man lätt gått vilse och tro att ÅFF idag förlorat borta mot GAIS med 7-0, och istället för att njuta av den skimrande sommarkvällen som härjar på Listerlandet, vill jag helst av allt krypa ner i sängen och försöka sova bort all vrede som kryper överallt inuti mig, innan ännu en "dagen före måndag" hälsar goddag med retfull smärta och ångest.

Vilken oerhörd makt ett fotbollslag har för en individs välbefinnande egentligen. I mitt enskilda och specifika fall så är det Åtvidabergs FF som till mångt och mycket styr en stor del av hur jag bemöter min vardag och som också styr över stora delar av mitt rent allmänna psykiska hälsotillstånd.

"Det luktar sjuttiotal". Dessa ord mötte mina ögon när jag i söndagsmorse, ännu yrvaken efter segerångorna som svävade omkring och hade en skön efterfest efter firandet av den så megatunga och viktiga segern som ägt rum kvällen före, hemma på Kopparvallen mot självaste AIK från Sthlm.

Det går ju bra det här. Riktigt förbannat bra om man ska vara ärlig och snacka klarspråk.

Veckan som passerat har varit lika skön och avslappnad som en klackspark. En 5-1 seger i fotbollsallsvenskan mot självaste serieledaren IF Elfsborg lockar ju fram känslor av varvtal man inte är van vid och inte precis prenumererar på dagligen.

Sillen, nubbarna och jordgubbarna från midsommar är numera ett minne blott, likaså Sveriges framträdande i fotbolls- EM, den välförtjänta semestervilan för Åtvidabergs FF tillhör numera också minnenas arkiv.

Spelar ingen roll om jag ligger i hängmattan eller i solstolen, om jag vandrar längs den mjuka sandstranden med havets salta vatten bara några fotsteg bort, eller om jag står vid grillen och låter en Carlsberg Hof smeka mina smaksinnen galna av åtrå eller om jag cyklar under ett spritt språngande galet ösregn. En känsla av välbefinnande finns hela tiden med mig någonstans.

Hertiginnan av Östergötland, Prinsessan Estelle döptes under högtidliga former tidigare i dag. Jag kan lova att om Åtvidabergs FF tar tre, eller för all del, en poäng i morgondagens högklassiga derby mot IFK Norrköping på Idrottsparken, förtjänar hela Åtvidabergs FF att döpa sin allsvenska insats före det långa EM- uppehållet i bubblande, brusande och glittrande champagne.

Den här dagen är det dags för säsongens första besök i vår så vackra Kungliga huvudstad 08 Stockholm. Djurgårdens IF på anrika Stockholms stadion med sina traditionella löparbanor och med minnen doppade i arsenik, sen sist vi var där och efter ännu en förlust stämplade ut därifrån med en svartklädd sorg som korsfäste varenda kilometer ut genom staden som aldrig sover, hem mot ett Åtvidaberg som en del hävdar däremot verkligen sover.

Livet tillsammans med Åtvidabergs FF är ungefär som det är med vädret och våra fyra årstider. Ständigt omväxlande. Sol och tjohej ena dagen, ösregn och ett rent helvete en annan dag. Det svänger kvickt i den här branschen. Det är så det funkar och är, har man fått lära sig. Men det är ibland svårt att vänja sig. Särskilt när det svänger som det gör, ett år som det här. År 2012.

Åtvidaberg åkte på sin femte raka förlust, när laget föll tungt på bortaplan mot Malmö. Med 13-sekunder kvar av matchen avgjorde Mathias Ranégie matchen.

Nätterna har inte varit helt sömnlösa, någon ångest har ännu inte punktmarkerat hela min tillvaro, än ringer det inga sirener i mina öron, överhuvudtaget tycker jag att det är alldeles för tidigt att leta fler fel och brister än dom som redan så klart och tydligt uppenbarat sig och strippat spritt språngande nakna för alla som följt Åtvidabergs FF tre senaste matcher i allsvenskan.

Det är dagen efter. Ännu en söndag som inte känns som någonting annat än dan före ännu en måndagsmorgon.

I de flesta av alla vackra sagor och skönskrivande berättelser så figurerar det ofta också någonstans i handlingen en elak underliggande ondska, kanske en retsam retsticka eller någon annan sorts illvilja som dramatiserar handlingen, samtidigt som lusten att få stopp och tysta detta elaka väsen växer fram hos den nyfikna läsaren.

Under ett liv fylls man med olika händelser och ögonblick som sedan dom inträffat sedan stannar kvar inom oss. Som en evig tatuering sitter dessa upplevelser kvar någonstans inombords och väntar ruvande på att någon gång släppas fria, och kanske en gång till få berätta för dig om det där som hände just där och då.

Var det de här vi drömde om medans den så minnesvärda hösten höll på att byta om och ta farväl, och advent, julen och den luriga vintern stod och lurade alldeles precis bakom husknuten?

Morgonen som nyss mötte mig under promenaden med hundarna genom ett Mjällby som ännu sov gott, bar på en tydlig prägel av ovälkommen och elak kyla, luften kändes råkall och himlen grinade surt mot mig i dissiga toner av grått.

Så har då en ny dag återuppstått och dagsljuset tittar något blygsamt fram i ett ännu nyvaket Mjällby. Det är dagen efter.

Godmorgon Åtvidaberg. Så är då äntligen dagen född. Dagen som vi döpt så vackert i ord som mirakel, varenda timme av den här dagen har klätts i guld och från den här magiska dagen har vi beväpnat oss med vingar som bär oss vart vi vill.

Smärtan var oerhörd när vi fick lämna Allsvenskan för två år sedan men nu är vi tillbaka! Och precis som i premiären 2010 ställs vi åter inför en bortamatch mot Örebro SK.

Möt ÅFF-s veteraner inför den Allsvenska-premiären

Andreas Thomsson om Åtvidabergs chanser och vikten av anfallare som levererar.

Som man har längtat att den här efterlängtade resan äntligen ska starta. En drömresa som sätter precis varenda känslocell som i gungande extas.

Snart är uppvärmningen över, strax är alla smekmånader förbi, allvaret står otåligt stampande och väntar på att den så efterlängtade festen äntligen ska blåsa igång efter den förfest som varit magisk och hur skön som helst att få uppleva.

Känner ni det som jag känner. Att våren är i antågande, att vi äntligen snart kan dra att streck över vintern som förhoppningsvis gjort sitt för den här gången, och att tiden är kommen då långkalsongerna och raggsockarna åker tillbaka längst in i garderoben. Adjöss och farväl. Syns igen en annan dag.

Minns ni än hyllningarna och lovorden från i höstas då Åtvidabergs FF tog sig tillbaka till finrummet. Krönikörerna som representerar de stora tidningarna stod sida vid sida som i en kyrkokör och sjöng tillsammans välkomna tillbaka och såg Åtvidabergs FF återtåg som smått lovande inför år 2012.

Det var min mormor som berättade det för mig. Att det i Åtvidaberg fanns ett jätteduktigt fotbollslag som kallades för ÅFF. Ett av dom allra bästa i hela Sverige.

Utsikten från den här perrongen är häpnadsväckande, imponerande och storslagen. Åtvidabergs FF är tillbaka på samma perrong man stod på inför säsongen 2010. Den gången var det hela 28 år sedan man sist stod där på perrongen och blickade ut mot den långa resan som väntade, kors och tvärs genom fotbollens finrum, Allsvenskan.

Det som egentligen inte skulle kunna ske i dagens moderna penningstinna värld, det hände likförbannat ändå den där dagen. Platsen för det historiska skådespelet var Skytteholms Idrottsplats i Stockholm en grå oktobersöndag 2009.

Giuseppe Funicello är en ytterback med italienskt och amerikanskt medborgarskap som kommer att provträna under vecken.

Vi är dom små mot dom stora. Vi är dom fattiga mot dom rika. Portmonnän mot kapitalet. Som den grå betongen utifrån förortens utanförskap mot societeten. Åtvidabergs FF går sin egen väg. Heder, ära och klubbkänsla är en del av imagen. Åtvidabergs FF. Vår tids Ebba Grön.

Vi är tillbaka där vi hör hemma i Allsvenskan och nu gäller det att våga!

Häromdagen nåddes jag av mäkta ärofylld förfrågan. Det var Almer Ljutika som undrade om jag skulle vilja skriva lite inlägg här på Svenska fans om sådant som berör Åtvidabergs FF. Tänkte börja med att lite kort beskriva hur just jag lyckades omfamnas av detta anrika, klassiska, unika och stolta fotbollslag.

Som sjätte lag som degraderats ur Allsvenskan till Superettan lyckades vi alltså vända tillbaka direkt. Vi var favoriter och hade pressen på oss, men vi klarade det, vilket förstås är en fantastisk prestation.

I den sjätte delen tittar vi närmare på spelartruppen och dess lagdelar.

Fem omgångar återstod och vi hade ett fortsatt bra slagläge, trots förlusten i sexpoängsmatchen mot Ängelholm. Nu skulle vi se till att knyta ihop säcken!

Efter två veckors matchuppehåll såg vi fram mot en spännande höstsäsong där det kändes som om vi hade ett jätteläge i och med att vi inte hade nått full kapacitet ännu i den stenhårda serien.

Efter en bra försäsong där vi kunde förbereda oss väl på Sveriges bästa konstgräsplan fick vi en kanonstart på seriespelet, via två klara segrar mot nykomlingar.

Ett lag som degraderas från en högre serie brukar råka ut för manfall, men inte Åtvidabergs FF anno 2011. Sett till antal startspelare hade inget lag som flyttats ned från Allsvenskan till Superettan tappat så få spelare (9 %).

”Nä, nu ska jag gå och handla” lyckades jag på något sätt uppsnappa på läktaren. Själv hade jag inte en tanke på att handla. Det fanns överhuvudtaget ingen tanke alls, bara mörker. Viktor Prodells kvittering hemma mot AIK i den näst sista omgången räckte inte, för Gefle kvitterade mot IFK Göteborg och den allsvenska säsongen var över.