Har inte skrivit på detta forum på många år, men idag kändes som en bra dag att åter skriva något.
Idag vaknade jag med en närmast euforisk känsla. Igår natt efter matchen hade jag ett leende som aldrig tog slut och en känsla av att vara problemfri. Livet var/är underbart.
Jag förstår att ni som på senare tid blivit Atleti-fans, och även ni som har varit med ett tag bland oss "pupas" är glada över segern. Men låt mig försöka förklara hur den känns för mig.
Jag har varit Atleti-supporter i 31 år. Min mor är från Madrid och jag har en stor familj på min spanska sida. Med undantag för mig och 1 kusin, så är samtliga Real Madrid-supportrar. Kan ni försöka förstå hur det är att vara Atleti-supporter i en madridistafamilj? Hur man år efter år får utstå gliringar, tråkningar och annat skit vid familjeluncherna när man är på besök. I synnerhet de senaste 14 åren, där bland annat en sejour i andradivisionen inte gjorde saken bättre. Madridistas är, med få undantag, dåliga förlorare. Men de är långt sämre vinnare. De låter dig aldrig glömma att ditt lag förlorat mot dem. De vilar aldrig med sina gliringar och översittarattityd...de är "chulos".
De har i några år, med sin sedvanliga arrogans, skrikit efter en "värdig lokalkonkurrent", med sarkasm. Nu har de fått den! Nedstucken långt ned i halsen. Choke on it!
Copa del Rey-finalen var annorlunda, det var en 50/50-match, som kunde gått åt vilket håll som helst. Men denna match...denna batalj...var något helt annat. Vi förtjänade segern med råge. Vi har inget att skämmas för. Inga tveksamma domslut till vår fördel. Ingen "tur". Det var en rejäl överhalning. Som de spanska sporttidningarna skriver; "Un baño". En utklassning! Och den var så skön.
En av mina släktingar skrev på facebook: (översatt) "ja ja, låt dem glädjas, de är inte så vana vid att vinna".
detta med den gamla vanliga översittararrogansen.
Mitt svar är: "Quizas no estamos acostumbrados a ganaros. Pero cuidado, que nos estamos acostumbrando. Ya van dos seguidos". Översatt: "Vi kanske inte är vana att slå er. Men akta er, för vi börjar vänja oss. Nu har vi två i följd".
Nu är det jag som kan sitta med det pillimariska leendet på familjeluncherna när jag besöker Madrid. Och jag kommer att sitta där med min Atleti-jacka. Frågan är bara om jag är välkommen.
