När stjärnorna inte lyser lika klart – Rolfös roll i landslaget

Det surras ofta om att Fridolina Rolfö inte riktigt får ut sin fulla potential i landslaget. Att hon sällan når upp till samma nivå som hon gjorde i FC Barcelona. Så vad är det som gör att hon inte glänser lika mycket i blågult?

I FC Barcelona hade hon andra typer av spelare runt sig, det ska vi vara medvetna om. Vi kan inte kräva samma sak av våra svenskor i landslaget. Hon var också vänsterback där, i landslaget är hon ytter. Att hon haft olika roller i klubblag och landslag tror jag har påverkat hennes utveckling.

Rolfö var ju inte den mest tekniska i Barcelona – snarare en kontrast till det. Hon bidrog ju med en annan typ av spelstil som matchades bra med Barcas Tiki-taka. Hennes vänsterfot med fina inlägg och tryck i skottet är väl hennes signum och en stor del till att hon var där i fyra år. Med henne på plan kunde de variera spelet en nivå till. 

Hur ska då Rolfö användas så att hon inte försvinner i perioder som hon ofta gör i landslaget? Det är något för Tony att fundera på. 

Ska man ändra uppställning och göra henne till en back, som hon faktiskt var i Barca!? Kan man spela som Barca? Har Sverige den kapaciteten? Det laget? Nej är väl det korta svaret på alla frågorna. 

Jag är av den åsikten att man ska försöka bygga laget kring sina stjärnor. Inte som att en spelare ska dominera allt – Sverige är ett kollektiv och ska fortsätta vara det. Men de bästa måste få en bärande roll, de måste involveras så mycket det går.

I svensk media utmålas Rolfö och Rytting Kaneryd som Sveriges största stjärnor just nu. Det är slöseri att inte nyttja deras kapacitet till fullo. Sen är kanske inte lösningen att göra Rolfö till back men det är en kittlande tanke. 

Så ska vi då bygga laget kring Rolfö?
Är inte så säker på det. Och då går jag ju emot det jag just sa, tänker du. Ja, det stämmer, men häng med nu. 

Är hon stjärna för att hon är en så bra fotbollsspelare eller är hon stjärna för att hon spelade med andra stjärnor i världens bästa klubblag? Andra spelare gör henne bra. 
Bara att ha Rolfö på plan ingjuter respekt hos motståndarna, men är vi nöjda med bara det? 

Rytting Kaneryd är en annan typ av spelare – mer självständig, mer av en en-mot-en-specialist som kan skapa något ur ingenting. Rolfö är mer beroende av spelet omkring sig. Det är ingen svaghet i sig – men det är en skillnad som gör det svårare att bygga laget kring just henne.

Så om vi i Sverige fortsätter att lyfta Rolfö som vår största superstjärna – då behöver hon också spela som det. För just nu är gapet mellan förväntningar och prestation för stort.