Ett nytt nedslag.
Eftwer senaste nedslaget i Eswatini och Lesotho, så låtom oss idag kliva norrut och bekanta oss med afrikanska kontinentens sämsta lag Tchad , samt dess något bättre grannländer Centralafrikanska republiken och Niger. Det låter som en uppseendeväckande uppgift, men ändå rätt tacksam då knappt någon dels vet var länderna ligger och dels inte kan rabbla upp något om länderna, så få kan man liksom gå "full monty" på rubbet. Skämt åsido; när man väl börjar lista lite fakta, så blir det - å fan låg det där, oj, kommer den personen därifrån. Så håll i hatten, ökensanden väntar.
Tchad
Så fort jag här namnet Tchad så tänker jag osökt på huvudstaden N`djamena. När jag var en liten gosse så snöade jag in rejät på huvudstäder, platser, sjöar och berg. Jag föddes med någon form av fotografiskt minne och har sedan urminnes tider varit svinjobbig att möta i TP. När det gäller Tchad, som ligger precis mitt i Afrika, är en av Afrikas största länder, med näst största sjön, så var det just huvudstaden som hängde fast. Landet är som många afrikanska länder ett myller av etniska grupper och språk. Ett par hundra etniska grupper och ett presidentstyre som har omkullkastats genom konflikter sedan dess självständighet 1960. Här finns öken, savann och djungel. Ca 20 miljoner invånare.
Men ingen fotboll. Det är magerkost när det gäller Tchads fotboll. Ofta sist i varje kvalgrupp och med en organisation som knappt existerar. Är det inte en förbundskapten som skall bytas ut, så saknas det förbundsordförande och finns detta så finns det inget fungerande seriesystem. Jag bläddrade genom den franskspråkiga tidningen i Tchad för att försöka förstå serie-lunken, men hittade endast det faktum att det dels har varit bråk med FIFA, då regeringen lagt sig i fotbollen, dels finns inga pengar och dels är alla arenor i behov av kraftigt underhåll.
Det verkar dock som att seriesystemet rullar igång under hösten. Under slogan ” Tous Unis, marchons d’un même pas vers les nouveaux défis de notre football” . -Tillsammans skapar vi vårt utmaning inom fotboll. -, ungefär så. Det som instabiliteten i landet skapar är naturligtvis turbulens och en bristande organisation mellan och i klubbarna. CAF har försökt med tränarutbildning och man försöker förmå uppstart av akademier kring klubbarna, men det faller ofta på ekonomi, strul med papper, personer som avgår och en politisk köttkvarn som maler långsamt. Tyvärr är också länkarna till gamla kolonistaten Frankrike dåliga. Mycket beror på Tchads position geografiskt då det mest varit kontakter politiskt, militärt och i någon mån ekonomiskt. Idrottsmässiga kontakter med skolor,utbildning och organisation har varit mycket bristfälliga. Den möjliga diasporan som kan ge Tchadier i Frankrike en förstärkt bild av landslaget är begränsad då det främst varit akademiker och politiker som flyttat mellan länderna. Följaktligen är samarbetet större med de närliggande länderna i Afrika. En ytterligare begränsande faktor är bristen på TV-intäkter. Tchads liga sänds nästan aldrig på nationell TV, och privata kanaler är få och har låg budget.Landskamper sänds möjligen ibland live på Télé Tchad, men tittarsiffrorna är små och reklamsponsring begränsad.
Landslaget kallas Le Sao och tillhör som sagt de sämsta i världen och ligger längst ned i Afrika. Detta hänger naturligtvis ihop med det ovanstående. Brist på utbildning, struktur, akademier, kontinuitet och marginell diaspora. Fem segrar på tio år talar sitt tysta språk och tyvärr finns inte mycket att se som är positivt framåt heller.
Landets bäste spelare lär vara en Marius Mouandilmadji , som efter viss resa genom Europa landat i Turkiska första-ligan för Samsunspor och Casimir Ninga som finns i Kuwait
Världen snurrar utanför Tchad just nu, men de var i alla fall nära att slå grannlandet Centralafrikanska republiken i kvalet. Så ett steg framåt. Möjligen.
Centralafrikanska Republiken
Har man historieintresse som jag har, så kastar man ur sig namnet Bokassa. Vem var då detta? Jo, det var en av kontinentens absolut värsta diktatorer. I klass med Idi Amin i Uganda. En diktator som styrde landet med järnhand, tortyr och allsköns politiskt våld. Han avsattes dock, fängslades sedan och numera är landet att se som hyfsat demokratiskt. Landet gränsar till Tchad. Politisk oro, kupper, inbördeskrig, korruption och vanstyre har gjort Centralafrikanska republiken till ett av Afrikas fattigaste länder, trots rika tillgångar på bland annat diamanter, guld och uran. 5 miljoner invånare och en huvudstad vid namn Bangui.
Spelas det någon fotboll? J o, och det är ett namn man noterar direkt. Nämligen de vilda bestarnas förbundskapten. Han heter Rigobert Song. Jo, just den Rigobert Song, som gjorde fyra VM för Kamerun, var deras förbundskapten i VM2022 och som är den ende spelare som blivit utvisad i två VM. Jag har själv sett honom visats ut mot Chile i Nantes 1998. Han har sedan början av 2025 varit förbundskapten och trots försmädliga 0-5 mot Ghana, så har resultaten inte varit alltför dåliga. Seger mot Mauretanien och Tchad och en meriterande 0-0 mot starka Mali. Fast utnämnandet av Song var skandalartat. Han utnämndes av sportministern, en bespottad Heritier Doneng, som har haft en hel del fuffens med ryska Wagnergruppen, haft fingrarna i olika ”trollkonton” och är allmänt illa omtyckt i landet. Fotbollsförbundet var mycket irriterade skall sägas.
Landet spelar dock inte sina matcher i hemlandet. Efter diverse skandaler och missade finansieringar- primärt när det gäller nationalarenan Stade Barthélemy Boganda, som har skötts så dåligt att stora rättegångar om korruption och förskringning är på gång- så har man fått spela sina. matcher i utlandet. TV-intresset är tyvärr också ett problem. Nationella TV-kanaler är statligt kontrollerade och mycket begränsade. Landslagens matcher är sporadiskt visade och ligamatcherna är ett unikum. Det finns inte heller några större avtal kring landslagsmatcher med CAF eller FIFIA
Men är allt hopplöst? Nej, faktiskt inte, för det kommer en mängd ungdomar som trycker på. För första gången någonsin så gick landet till den turneringen som kallas för CHAN( afrikansk turnering där bara spelare som spelar i Afrika får deltaga). Förvisso kom man sist i gruppen i slutspelet, men då man också gått till slutspel i U20 och U17- mästerskapen i Afrika, så tycker man att den årgången som nu frodas, där många håller till i huvudstadsklubben Red Star Bangui kan utvecklas till något intressant och slagkraftigt. En begränsande faktor om man jämför med andra fransktalande afrikanska länder är dock att diasporan i Frankrike är begränsad. Väldigt få, om några, spelare med centralafrikanskt ursprung har lyckats slå sig fram i Ligue 1/2. Det har varit begränsade kontakter mycket på grund av osäkerhet , ovilja att investera och skapa idrottsmässiga och det lider landet av.
Det finns dock ett lysande undantag. Geoffrey Kondogbia.
Denne välkände mittfältare, som idag är kapten i Marseille är född i Frankrike, men har rötter i Centralafrikanska republiken. Han gjorde mängder av matcher i franska ungdomslandslag och några i Frankrike, innan han 2018 valde att byta land. Men hans insats för landet har varit begränsad. Trots alla möjligheter och matcher har han bara gjort 22 matcher för sitt land. Det beror mycket på instabilitet i landet, icke-existerande ersättning när man spelar för sitt hemland dålig organisation och logistik.Hans prioritet har varit klubblagen där han gjort mycket bra insatser.
Men Rigobert Song? Det är ett namn som lockar fram en del minnen.
Niger
Landet skall inte blandas ihop med Nigeria, även fast det är nära. Två separata länder, med olika bakgrund, Förvisso med en 150 mil lång gräns med massor av gemensamma kulturer och etniciteter, men Nigeria kommer från en brittisk koloni och Niger var fransk och hängde ihop med de andra delarna av franska Västafrika som Benin, Burkina Faso och Mali. Landet är republik, men styrs via en militär junta eller regim efter det femte militära övertagandet sedan självständigheten 1960. Huvudstad är Niamey. Invånare- ca 22 miljoner.
Laget som kallas Le Mena(männen) gjorde i VM-kvalet senast sin bästa insats på mycket länge. 2022 gick de till semifinal i CHAN, men att komma tvåa i gruppen bakom Marocko och före Zambia, Tanzania och Kongo. Lägg till meriterande segrar mot Ghana och Sudan och här finns en positivism.
Tränaren är intressant om man minns sitt VM1986. Marocko hade en målvakt i Zaki Badou och han var nog turneringens bäste. Denna spelare tränar nu Niger. Hans 22a station genom historien Han har haft Marocko två gånger och Sudan. Nu är det Niger som gäller. Tränaren har de senaste åren revolutionerat landslaget. Det har uppstått en långsiktighet, en organiserad träning, bra och fungerande kallelser till landslaget, kontakter med lokala klubbar och lokala akademier. Just det sistnämnda är en av den begynnande basen för Niger. Klubbarna i landet är till stor del politiskt kopplade. Här finns klubbar som länkas till nationalbrigaden, armén och tullen. Den största klubben USGN (Union Sportive de la Gendarmerie Nationale har en välfungerande akademi och har också gått till slutspel i de afrikanska cuperna på senaste år. Lägg till att förbundet FENAFOOT också tillsett att det finns en fungerande liga, som regelbundet spelar och som skapar konkurrens och utveckling,
Fortfarande, trots Zaki Badous inträde i landet så finns det en del strukturella problem i landet. Mycket kopplat till den rörliga politiska ledningen, bristande säkerhetsnivå, korruption och ekonomisk planering. Det har gjort att många arenor i Niger, inklusive Stade Général Seyni Kountché i Niamey, har tidvis brister i belysning, läktare eller säkerhet, vilket gör att CAF inte godkänner dem för officiella kvalmatcher. Niger spelar ofta sina matcher i exempelvis Marocko. Förvisso ger det dem ökade TV-intäkter , men man får ju inte med sig sina fans på dessa långväga resor. TV-intäkterna generellt ger inte ligorna mycket, då det är statligt och få matcher sänds. De pengar som alstras går till landslaget.
En avslutande notering om Niger som ändock är fascinerande är det faktum att landet, trots sin belägenhet kring större fotbollsnationer som Nigeria, Mali och Burkina Faso väldigt ostrukturerat och inte speciellt ofta får fram en lyckad diaspora med talanger i Franska klubbar eller får ut större utlandsproffs. Om man jämför med länderna runt omkring är det en stor skillnad. Orsakerna är många naturligtvis, men det hänger ihop med det politiska läget och det faktum att det är rätt dålig transport till landets huvudstad Niamey och omkringliggande orter. Det finns ingen naturlighet att röra sig från den en scoutingverksamhet till Niger, när det är enklare att ta sig rill Accra, Dakar, Bamako med mera. Det gör att det skapas en lokal industri, där spelarna snarare är kvar i landet och växlar nationellt.
När nationens bästa spelare genom tiderna är målvakten Kassaly Daouda, så inser man att omgivningen och läsarna inser att det är långt från de stora namnen. Hans långa och framgångsrika karriär, både på klubbnivå och i landslaget, har gjort honom till en symbol för engagemang och passion inom nigerisk fotboll. Dagens stora stjärna är Victorien Adebayor, som spelar i lokala Douanes.
**
Tre länder i de mest otillgängliga delarna av centrala delarna av Afrika. Kanske har ni hört talas om dem, men knappt vetat ett dugg om dem. I alla fall inte när det gäller fotboll. Tchad och Centralafrikanska republiken lider fortfarande av sin otillgänglighet, brist på struktur, politiska händelser och korruption, medan Niger långsamt sett någon form av strukturerad framtid. Hur det blir framöver? Oklart, men solen kommer att fortsätta att skina över den stora kontinenten ändå.
