Hammarby
2025-05-11 15:27
Reflektioner efter dyster missräkning på Skytteholms IP
Förluster skapar alltid en känsla av missmod och kommer de dessutom i derbyn är det ännu värre. Utflykten till Solna på lördagen lämnade en hel del i övrigt att önska.
Per Planhammar
Med tanke på resultaten hittills under säsongen – endast ett poängtapp i Svenska Cupens och OBOS Damasvenskan, krysset borta mot årets uppstickare Malmö FF – är det nog många i grönvita led som räknat in ännu en klassisk Dubbel. Sett till förutsättningar, truppens bredd, spetskvaliteter och ett stundtals alldeles briljant spel, och de på förhand svåraste konkurrenternas svajiga inledning, har det möjligen funnits visst fog för sköna vibbar, men hybris straffar sig nästan alltid och skall naturligtvis till varje pris undvikas. Att räkna in viktorior redan i april-maj är ett farligt spel och nu kom ett dråpslag som ett brev på posten, dessutom i ett derby AIK, ett lag som Hammarby inte förlorat mot på fem år, och då i Elitettan.
Det kan knappast ha kommit som en blixt från klar himmel hur AIK skulle ta sig an Martin Engbergs säsongssuveräner: ett kompakt, lågt stående försvar med förhoppningar om att vid åtminstone ett par gånger under 90 minuter plus tillägg snabbt ställa om och straffa, alltså så som de flesta övriga seriekonkurrenter tvingas spela mot ett bolltryggt, högt pressande och individuellt skickligt Hammarby. Och som man lyckades, nära nog fulländat. Backlinjen gjorde verkligen sitt jobb tillsammans med ett aldrig vikande mittfält och där Hammarby i tidigare omgångar lyckats nöta ner även sådana motståndare kom man nu faktiskt ingen vart.
Det fanns visserligen flera längre sekvenser i matchen där det tycktes som att Söderbönorna kunde mala ner motståndet, få de svarttröjade att hänga mot repet och det kändes som en tidsfråga innan det skulle rassla till bakom duktiga Jada Whyman i motståndarmålet, men närmare än halvnära blev det aldrig. Bollinnehavet var stort, det spelades smånätt och felpassades på ett sätt som jag faktiskt inte sett oss göra hittills i år. Det gick dessutom alldeles för långsamt.
Att procentuellt äga en matchbild betyder till sist inte speciellt mycket, eller ingenting alls, om bolltempot är lågt och löpningarna alltför få, Smillorna Vallotto och Holmberg till trots. Närmare än Cathinka Tandbergs ribbträff så sent som i minut 75 och Emilie Joramos träff i samma virke precis i slutet kom inte Hammarby. Faktum är att AIK mycket väl hade kunnat göra ytterligare ett mål då Adelisa Grabus kom helt fri tidigt i den andra halvleken – lysande räddning av Anna Tamminen där! – En kort stund senare blev i stället inhoppare Villemo Dahlqvist stor hjältinna och det efter en omställning som var snudd på en repris på Grabus möjlighet. Slarvigt och övermodigt försvarsspel vid båda de tillfällena, men väl levererat av AIK.
För första gången denna säsong tvingades serieledaren Hammarby alltså avgå med förlust, och det utan att ens göra mål. Det är surt, närmast bittert och skall inte behöva ske mot ett lag långt efter i tabellen. Men händer gör det ibland, ofta tyvärr när man minst anar det. Vi kan grubbla oss vansinniga på att analysera vad som gick fel den här gången, men frågan är om det är mödan värt. Jag är övertygad om att både spelare och ledare är väl medvetna om misstagen och den svaga prestationen och man kommer att lära sig av denna näsbränna. Det handlar till exempel inte främst om avsaknaden av årets stora utropstecken Ellen Wangerheim (för dagen sjuk) och en skadad Vilde Hasund. Hammarby har en sådan bredd och grundstyrka att man skall klara av att ersätta bärande så kallade nyckelspelare alla matchdagar i veckan, allt annat är feltänkande. Låt detta i stället bli den läxa vi förtjänar: en påminnelse om vikten av noggrannhet in i minsta detalj. Den grönvita spelmodellen straffades rejält i Solna under lördagen och det innebär att andra kommer att försöka kopiera konceptet. Det är bara att gilla läget och att ha tillräckligt med stämda instrument för att bemöta det.
Ljusglimtar? Jo, visst fanns det sådana ändå. Emilie Joramo är lite av en motor i Hammarbys spel och gjorde vad hon kunde för att vrida upp bolltempot, den här gången tyvärr med alldeles för få medspelare som gjorde detsamma. Varken Anna Jösendal och Asato Miyagawa hade sin bästa dag på jobbet, och när Nadia Nadim till råga på allt tidigt fick en smäll och inte kunde görs sig själv riktigt rättvisa var en hel del förlorat.
Och så har vi Smilla Holmberg! Det är svårt att med ord beskriva hur viktig hon redan, blott 18 år, har blivit för Hammarbys spets med sin snabbhet, bolltrygghet och blick för spelet från sin högerbacksposition. Kul också att se hennes samarbete med vännen på högerkanten, Julie Blakstad, som visar att anfallsvapen finns ändra från backlinjen. Grymt imponerande och jag tar för givet att Peter Gerhardsson åtminstone har henne på radarn inför sommarens EM-slutspel, och skulle hon inte få chansen redan nu – konkurrensen är hård – lär hon med samma utvecklingskurva kunna bli bärande i landslaget när Tony Gustafsson tar över som förbundskapten från och med i höst.
Nåväl, det får vara slutdeppat nu! På Norges nationaldag – vilket torde ge extra tändvätska till några i truppen – väntar Piteå hemma på Kanalplan och den 21 maj är det final i Svenska Cupen på ett laddat Nya Söderstadion. Mer inspiration än så skall inte behövas.
Det kan knappast ha kommit som en blixt från klar himmel hur AIK skulle ta sig an Martin Engbergs säsongssuveräner: ett kompakt, lågt stående försvar med förhoppningar om att vid åtminstone ett par gånger under 90 minuter plus tillägg snabbt ställa om och straffa, alltså så som de flesta övriga seriekonkurrenter tvingas spela mot ett bolltryggt, högt pressande och individuellt skickligt Hammarby. Och som man lyckades, nära nog fulländat. Backlinjen gjorde verkligen sitt jobb tillsammans med ett aldrig vikande mittfält och där Hammarby i tidigare omgångar lyckats nöta ner även sådana motståndare kom man nu faktiskt ingen vart.
Det fanns visserligen flera längre sekvenser i matchen där det tycktes som att Söderbönorna kunde mala ner motståndet, få de svarttröjade att hänga mot repet och det kändes som en tidsfråga innan det skulle rassla till bakom duktiga Jada Whyman i motståndarmålet, men närmare än halvnära blev det aldrig. Bollinnehavet var stort, det spelades smånätt och felpassades på ett sätt som jag faktiskt inte sett oss göra hittills i år. Det gick dessutom alldeles för långsamt.
Att procentuellt äga en matchbild betyder till sist inte speciellt mycket, eller ingenting alls, om bolltempot är lågt och löpningarna alltför få, Smillorna Vallotto och Holmberg till trots. Närmare än Cathinka Tandbergs ribbträff så sent som i minut 75 och Emilie Joramos träff i samma virke precis i slutet kom inte Hammarby. Faktum är att AIK mycket väl hade kunnat göra ytterligare ett mål då Adelisa Grabus kom helt fri tidigt i den andra halvleken – lysande räddning av Anna Tamminen där! – En kort stund senare blev i stället inhoppare Villemo Dahlqvist stor hjältinna och det efter en omställning som var snudd på en repris på Grabus möjlighet. Slarvigt och övermodigt försvarsspel vid båda de tillfällena, men väl levererat av AIK.
För första gången denna säsong tvingades serieledaren Hammarby alltså avgå med förlust, och det utan att ens göra mål. Det är surt, närmast bittert och skall inte behöva ske mot ett lag långt efter i tabellen. Men händer gör det ibland, ofta tyvärr när man minst anar det. Vi kan grubbla oss vansinniga på att analysera vad som gick fel den här gången, men frågan är om det är mödan värt. Jag är övertygad om att både spelare och ledare är väl medvetna om misstagen och den svaga prestationen och man kommer att lära sig av denna näsbränna. Det handlar till exempel inte främst om avsaknaden av årets stora utropstecken Ellen Wangerheim (för dagen sjuk) och en skadad Vilde Hasund. Hammarby har en sådan bredd och grundstyrka att man skall klara av att ersätta bärande så kallade nyckelspelare alla matchdagar i veckan, allt annat är feltänkande. Låt detta i stället bli den läxa vi förtjänar: en påminnelse om vikten av noggrannhet in i minsta detalj. Den grönvita spelmodellen straffades rejält i Solna under lördagen och det innebär att andra kommer att försöka kopiera konceptet. Det är bara att gilla läget och att ha tillräckligt med stämda instrument för att bemöta det.
Ljusglimtar? Jo, visst fanns det sådana ändå. Emilie Joramo är lite av en motor i Hammarbys spel och gjorde vad hon kunde för att vrida upp bolltempot, den här gången tyvärr med alldeles för få medspelare som gjorde detsamma. Varken Anna Jösendal och Asato Miyagawa hade sin bästa dag på jobbet, och när Nadia Nadim till råga på allt tidigt fick en smäll och inte kunde görs sig själv riktigt rättvisa var en hel del förlorat.
Och så har vi Smilla Holmberg! Det är svårt att med ord beskriva hur viktig hon redan, blott 18 år, har blivit för Hammarbys spets med sin snabbhet, bolltrygghet och blick för spelet från sin högerbacksposition. Kul också att se hennes samarbete med vännen på högerkanten, Julie Blakstad, som visar att anfallsvapen finns ändra från backlinjen. Grymt imponerande och jag tar för givet att Peter Gerhardsson åtminstone har henne på radarn inför sommarens EM-slutspel, och skulle hon inte få chansen redan nu – konkurrensen är hård – lär hon med samma utvecklingskurva kunna bli bärande i landslaget när Tony Gustafsson tar över som förbundskapten från och med i höst.
Nåväl, det får vara slutdeppat nu! På Norges nationaldag – vilket torde ge extra tändvätska till några i truppen – väntar Piteå hemma på Kanalplan och den 21 maj är det final i Svenska Cupen på ett laddat Nya Söderstadion. Mer inspiration än så skall inte behövas.
