Spanien är som Brasilien 1982 - ren magi!

Herr-VM 1982. Mitt första VM, åtminstone där jag följde varje match, varje spark och varje tidningsartikel. Det är en turnering jag aldrig kommer att glömma, men också den turneringen jag kanske såg det bästa laget jag någonsin sett spela boll. Ja, åtminstone fram tills nu.

Jag har nu sett Spanien. Ett lag som har allt. Teknik, fantasi, rörelse, tempoförändringar och fotbollen ser så fantastisk enkel ut. Belgien kvitterar, det gör inget, man bara jobbar på och går upp i ny ledning. Belgien kvitterar igen. Det gör inget, man gör mål direkt. Och sedan... då lägger man in överväxeln och vinner med 6-2. Men egentligen verkade inte resultatet spela så stor roll. Om det så står 0-0, 2-2 eller 5-0, Spanien bara lirar på, och som åskådare njuter man, för målen kommer. Det vet de. Det vet man.

Endast en gång tidigare i mitt liv har jag haft samma känsla, och det var i VM 1982 när Brasilien klev ut på plan och spelade en fotboll man inte trodde var möjlig. Det såg så enkelt ut. De gled fram över plan. Malde - med hjälp av sin skicklighet - ned ett riktigt bra Sovjet och ett minst lika bra Skottland. Det gick liksom inte att komma undan. Samba-takten kändes från plan och in genom tv-apparaten. Som den tolvåring jag var ville jag bara ut till vilken gräsplätt som helst, för att själv försöka dansa fram denna magiska fotboll.

Zico, Eder, Socrates, Falcao, Junior... Namnen ekar fortfarande så oerhört behagligt i mitt minne. Det var också under en tid då vi såg engelsk fotboll på Tipsextra och många ansåg den något letargisk, för att inte tala om allsvenskan som var ett träbensmästerskap utan dess like. Dessutom med en allt minskande publiktillströmning. Och i Italien dominerade catenaccion, vilken knappast fick det att pirra till. Någonstans. Fotbollen var inte ens nära glamorös. Och så dök de bara upp... Zico, Eder, Socrates, Falcao, Junior...

Jag ville bara ut på stan och berätta. Prata om det jag sett, för det var något alldeles unikt. Men jag var inte ensam. Alla hade sett det och alla pratade om det. VM var klart, redan i gruppspelet. Inte skulle det väl gå att slå sådan perfektion.

Men det fanns svagheter, framförallt defensivt, vilket ett Catenaccio-inspirerat Italien utnyttjade och vann sedan hela VM, trots att de knappt klarade sig vidare från gruppspelet. I finalen vann de över Västtyskland, som sett ännu tristare ut, trots höga förväntningar. Och Brasilien... Ja, de kom inte ens till semifinal.

Putellas, Paredes, Gonzalez, Lopez, Pina, Caldentey... Namnen slår an samma ton i mig som Brasiliens spelare 1982. Det är samma typ av magiska fotboll. En fotboll som inte går att besegra. Då den är alldeles för vacker. Eller? Kan det finnas ett Italien a la 1982 i denna turnering? För är det någonstans där man kan lukta sig till svagheter, så är det i försvaret. Men finns det något lag i EM 2025 som är tillräckligt bra för att utnyttja denna svaghet? Just nu tvivlar jag på det och tänker njuta av varje sekund Spanien leker fotboll. För det är så vackert enkelt. Det är perfektion.