Någon sa till mig efter Danmarksmatchen:
“En avdankad snubbe som inte lyckats med någonting. Varför välja honom?”
Den känslan verkar delas av fler.
Tony Gustavsson kommer enligt vissa att visa sig vara en flopp, och det anses fullt förståeligt att Australien till slut sparkade honom eller valde att inte förlänga hans kontrakt efter svaga resultat.
Samtidigt märks det att det blir mycket “pladder” från Tony, att han vill vara skön med media i mixade zoner och så vidare. Men jag köper inte det snacket. Mindre snack och mer resultat, tack.
Reaktionerna säger allt, han är en vattendelare.
Det är ledarskapet som skaver
Låt oss summera den senaste samlingen med fokus på det som verkligen skaver.
För det är ledarskapet jag ifrågasätter, inte spelarna.
När Tony tillträdde bestämde jag mig för att ge det tid. Inte såga direkt som andra gjorde. Den chansen känner jag mig snart klar med.
Jag får JDT-vibbar.
Helheten – där allt börjar skava
Det är inte en enskild sak. Det är helheten.
Frågetecknen är många:
- Varför spelades inte Hanna Lundkvist mot Danmark? Hon gör det bra i United och har, trots sin ålder, mer erfarenhet än flera i backlinjen som startade.
- Vad är egentligen vår formation, och kommer vi hålla fast vid den? Eller fortsätter experimenten nästa samling? Sätt en struktur. Ha kontinuitet. Punkt.
- Varför värnas inte rutin och vinnarmentalitet mer?
- Och lagdelskaptener… är de sju år gamla? Kom igen. Ansvar ska inte behöva paketeras så.
Det är inte en detalj. Det är helheten som skaver.
Anvegård – ett beslut som inte håller
Varför togs inte Anna Anvegård med i truppen?
Hon hade varit en perfekt ersättare till Kosovare Asllani, både spelmässigt och som ledare i ett ungt lag.
Argumentet att hon matchats för hårt efter skadan i Häcken? För tidigt?
Köper inte.
Rutin vs ungdom – balansen som saknas
Jag tror inte på att bara köra ungt. Jag tror på en mix.
Det är svårt att inte dra paralleller till herrlandslaget. Jon Dahl Tomasson-fotboll handlar om offensiv ambition, men också om naivt försvarsspel när balansen saknas.
Det här börjar likna det.
Helheten får inte gå förlorad, det är grundläggande i fotboll.
Om generationsväxlingen ska lyckas krävs mer av ledarstaben.
Energi från sidlinjen räcker inte. Det krävs struktur, tydlighet och en plan spelarna kan luta sig mot.
Mot Danmark blev det tydligt: backlinjen såg vilsen ut, men grundproblemet var lagets obalans.
Fridolina Rolfö – symbolen för problemet
Ta Fridolina Rolfö.
Hon behöver inte starta varje match. Men hur motiverad är hon just nu?
Om systemet med lagdelskaptener ska finnas, varför är inte hon en av dem?
Hon är en av de viktigaste spelarna utanför planen. Hon har varit med länge och vet vad som krävs för att vinna.
De yngre gör inte det än.
Det är därför mixen är så avgörande.
Fortsätter det så här finns risken att de rutinerade spelarna tröttnar. Och då står man plötsligt utan den erfarenhet som krävs.
Dessutom: varför användes hon inte som back mot Danmark? Hon har gjort det i Barcelona och hade kunnat ge trygghet till en ung backlinje.
Beata Olsson – ett obegripligt case
Jag kan inte släppa Beata Olsson.
Hon fick minuter, men alldeles för få.
Hon har högst målratio i hela Women's Super League, som ofta beskrivs som världens bästa liga.
Hon borde fått mer speltid. Det hade räckt att testa henne ordentligt.
Formen är inte en fråga. Den är där.
Så varför används hon inte därefter?
Anfallsspelet – det räcker inte
Fotboll handlar om att göra mål.
Sverige skapar chanser, men effektiviteten är för svag. xG-siffrorna säger samma sak i båda matcherna.
I ett mästerskap håller det inte att bränna så mycket.
Idéer finns. Rörelse finns.
Men skärpan saknas.
Sätter man inte bollen mot Danmark eller Serbien, vad är det som säger att man gör det när motståndet heter Brasilien, Spanien eller England?
Försvarsspelet – samma grundproblem
Tre poäng till trots finns tydliga brister.
Försvarsspelet är bättre mot Serbien än mot Danmark, men motståndet är också enklare.
Sverige blir för öppet och avstånden mellan lagdelarna brister.
Ambitionen att spela offensivt är tydlig, men det kostar.
Och det är här kärnan ligger: det handlar inte om individuella misstag, utan om balansen i laget.
Mot bättre motstånd straffas det.
Fasta situationer – ett ljus
Här finns ändå något positivt.
De fasta situationerna har förbättrats tydligt jämfört med tidigare. Leveranser och rörelser sitter bättre.
Det syns att arbete lagts ner.
Slutbilden
Hoppet om direktplats lever.
Men då krävs resultat i de matcher som återstår.
Och visst, det hade varit rätt nice att kunna välja motstånd i träningsmatcher inför VM, istället för att riskera en längre och krångligare väg mot förmodat sämre motstånd.
Men då måste helheten börja sitta.
Just nu gör den inte det.
JDT fick till slut lämna, men det är för tidigt att säga att vi är där med det här landslaget än.
