Efter att ha våndats med EM i tre veckor, kändes den "riktiga" fotbollen som en välkommen brytning.
Men icke, Mjällby visade att man är väl så bra som landslaget på att falla på eget överego.

I fjorton minuter bjuder man den knappt godkända Superettanpubliksiffran på underhållning. 
Man trillar boll och leker fotboll, man gör det dessutom ganska bra och förtjusande vackert. 
Men fotboll handlar inte om att leka harlem globetrotters, fotboll handlar kort och gott om att göra mål framåt och att försvara sitt mål från påhälsning.
Kan man kombinera ovanstående, är man Barcelona. Men om man, som Mjällby idag, faller som ett korthus byggt på smörpapper. Då är det jobbigt att vara supporter.

Mjällby inledde som sagt på ett lysande sätt, om man gillar kortpassningar och bollinnhehav. Men efter fjorton minuter besökte Peking Mjällbys planhalva för första gången.
En lång boll mot Thorvaldsson, som i sällskap med en givmild Robin Cederberg kunde skicka en liten myra mot Mjällbys mål.
Hastigt och olustigt stog det 0-1 till gästerna. 

Vill passa på och poängtera att detta är en fanssida...
Så mitt betyg bygger på känslor man har som supporter.
Varför i "många svordomar" springer Robin Cerberg och tittar på sin motståndare, när han har världens chans att nå bollen i ett tidigt skede och därmed avvärja eventuell målchans? I nästa mening, hur kan en av Allsvenskans mest rutinerade målvakter släppa in en boll i "dödvinkel" på bortre stolpen?
Min teori.. Övermod och en känsla av att man inte tog matchen med ödmjukhet inför motståndet.

Efter 0-1 faller Mjällby i stort sett ihop. Man skapr inget av värde.
Utom en slumpartad målchans i andra halvlek, där Ekenberg spelas i friläge med Pekings målvakt. Men inhoppande Ekenberg fjöser bollen rakt på burväktaren.
Visserligen får MAIF Kivuvu utvisad i första halvlek, efter att först fått ett högst tvivelaktigt gult kort mot sig och sen dragit på sig ett av de mest solklara kort man kan se.
Rött kort och Kivuvu har därmed bara två matcher kvar i gulsvart, om man inte lyckas lösa honom från Rumänien.

Men som sagt, Mjällby visade moral och kreativitet som ett uppskrivet Sverige mot Ukraina.
Man var helt enkelt urusla och skapade inget. Man plottrade runt på mittfältet, vilket gav ett hembackande Peking exakt vad man ville.
Lätt att vinna boll på mitten och slå Mjällby på snabba omställningar mot en långsam backlinje.

Här hittar man också Swärds svaghet, taktiskt sett. (enligt mig)
Han är en fantastisk tränare i medgång och filosofin att hålla bollen i laget är beundradsvärd. Men...
Han har inte förmågan att vika från sin idé när "skiten slår till mot fläkten"
Med en man mindre och ett motstånd som parkerar laget runt straffområdet, måste man ha förmågan att förändra spelet.
In med Ekenberg tidigare, upp med Bagarn eller vem som helst och banka upp bollarna i motståndarnas straffområde.

Inte som nu, fortsätta dutta runt i ofarlighetens rike runt mittlinjen...

Givetvis utnyttjade Peking sin andra ickechans i den 53:e minuten, när man ledigt och lätt kan fastställa slutresultatet på en fast situation mot ett slappt Mjällbyförsvar..
0-2 Hasani.

Ljuspunkter:
Vädret var vackert och ölen i tältet var kall.

Förbättringspunkter:
Kortpassningar är vackert, men när det krävs -  På med blåställ och krigarinställning!!!

Honör:
Norrköping kom hit för en pinne, åkte hem med tre - Utan att på något sätt vara ett bättre lag, de hade en smartare tränare.

Synpunkter:
Alla har en åsikt, denna är min - Är den  fel? Ta det med forumet!